Midsommar

Vi firade årets midsommar i Bexet med Malin Björn och Folke (som fyllde ett dagen innan!). Mamma och pappa var också med, de åt lunch med oss men firade kvällen med kompisar på annat håll. Det var en sån jädra smashing dag, sol och 27 grader varmt trots utlovat hällregn. Nils badade för första gången "på riktigt" (dvs i sjön) och älskade det. Älskade det så mycket att han gallskrek hysteriskt varje gång han var tvungen att gå upp och sedan grät i en kvart, hur kall han än var. Han ville bara vara i vattnet. Kan vara en intensiv vecka i Portugal som väntar oss... hehe (åker i morgon).

Barnet går!

Brevet jag var lite sen med att posta nedan har ett mått av inaktualitet i sig, för i måndags lärde sig Nils minsann att gå! Yey! Jubel från hela familjen när han plötsligt kom på att det gick att lyfta fötterna även när han inte höll i sig. Vi har även flyttat hans säng från vårt rum till hans eget rum i dagarna, så nu slipper Nils riskera att vakna till när vi går och lägger oss. Effekt: att alla i familjen sover jättegott hela nätterna igenom (HELT OKEJ GREJ!!!).

Annan helt okej grej är att jag från och med idag har semester till den åttonde augusti. Det kändes helt som vanligt när jag gick hem från jobbet igår, men så kom Axel med ett glas öl och en skål goda lakritsgodisar och en sommarpresent till mig när jag klev in genom dörren hemma, och då började semesterkänslan kicka in på riktigt. Den går an, det gör den verkligen.

Nu: åka på midsommarfir i Bexet. (Hoppas på inga köer alls på motorvägen.)

Hejdå från glad semesterfirare!

Nils, 14 månader

(Fast om bara några dagar är han 15 månader, jag är lite sen med att posta detta). 

Hej hej mitt stora lilla barn!

Nu är du fjorton månader. Jag har ju skrivit tidigare att det känns som att den roligaste tiden hela tiden är NU, och så är det verkligen fortfarande. Allt slår liksom rekord om och om igen. Tänk att just VI har fått världens roligaste människa till unge!!

Det roligaste just nu är att du pratar och pratar och pratar. Du kan en drös olika ord men du pratar också med låtsasord, men väldigt övertygande tonfall. Jag älskar när jag kommer hem efter jobbet och du säger ”Mamma!” och sen börjar berätta en massa härliga men obegripliga saker (”gooka poto mitipippi-BAO” osv, låter som portugisiska). När jag svarar lyssnar du noga och sen kommer en ny lång harang av ord. Du låter så övertygande och engagerad och det är uppenbart att du själv känner att du berättar saker. Jag är supernyfiken på vad!

Du har jättelångt hår nu, blont och ganska lockigt och rufsigt och du är fasen världens sötaste med ditt lilla smajl. När du äter något du gillar kisar du, lyfter hakan i vädret och säger "Mmmmm!!". 
Persikor är favoriten just nu, du kan äta OÄNDLIGA mängder. Ibland klättrar du upp på en köksstol, vidare upp på bordet, plockar en persika i fruktskålen, klättrar tillbaka ner på stolen och sätter dig och äter den. Helt nöjd. Du är faktiskt väldigt bra på att klättra, tar dig upp i soffor och fåtöljer och ner på egen hand från vår jättehöga säng. "Rumpan först" har du full koll på, så att du inte störtdyker framlänges.
Gå kan du däremot inte än, inte utan stöd, och vi skrattar nästan åt det nu för du har haft sån bra balans och stabilitet hur länge som helst. Det är säkert tre månader sen vi började säga ”han kommer gå vilken dag som helst nu!”. För du kan ju gå, du kan till och med springa när vi håller i dina händer, men du är så försiktig och lyfter inte på fötterna om du inte håller i dig ordentligt samtidigt. Jag tycker det är redigt av dig. Fast jag längtar också lite efter att kunna gå små promenader med dig hand i hand, så liiite kanske du kan snabba på gåendet, eller vad säger du? Jag tror kanske att du mest är upptagen med att lära annat bara, för det kommer nya ord nästan varje dag nu. De allra senaste: da! och en liten nick till ja, eeejj (eller ej-ej) till hej, do-dah till bada, ooo ooo ooo till voff voff, djuul till hjul och tiii-taa till ticktack. Det säger du så fort du ser en klocka, oavsett om det är på väggen, på bild i en bok eller på morfars handled. Jag är så förundrad över att du förstår att det är samma pryl fast de ser så olika ut. Samma sak om jag och Axel vaknar på morgonen och frågar varann vad klockan är. Då kommer ett litet "tiii-taah" till svar från dig. 

För ett tag sedan var du sjuk för (nästan) första gången. Magsjuk! Jag tyckte så otroligt synd om dig och önskade att vi kunde byta. Du kräktes tre gånger i sängen och vi duschade dig och kramade dig och låg halvt vakna hela natten och lyssnade om du skulle vakna till fler gånger. Men du repade dig snabbt och stojade runt redan nästa morgon. Sen blev Axel också smittad, men inte jag. (Trots att jag pussade dig på håret när du hade kräkts och fick lite spya in i munnen.) Du har ju varit sjuk väldigt lite hittills i livet, HOPPAS att det håller i sig även när du börjar förskolan i höst. 

På tal om det så har vi fått plats till dig nu, på en förskola som verkar jättemysig, till vår stora glädje. Den ligger på en innergård mitt i Haga, med de där vackra skeva träväggarna omkring och en liten lekplats på gården. Vi var där nyligen och hälsade på och de andra barnen var nyfikna på dig och verkade snälla. En liten flicka frågade Axel om du kommer sakna oss sen när du ska vara där själv och vi ska vara på jobbet. Alltså mitt hjärta! För ja, det känns ju superkonstigt att vi ska lämna dig där flera timmar varje dag när vi är vana vid att vara med dig jämt. Men det känns också jättespännande att du ska få göra och lära dig en massa nya saker och skaffa kompisar och ha roligt även utan oss. Personalen verkade bra och du själv trivdes, kröp raka vägen in i ett av rummen och satte igång att leka. Hurra! Hoppas så innerligt att du ska ha roligt där.

Du har sexton tänder redan, alltså alla mjölktänder utom de fyra längst in. För ett tag sedan var tand nummer tolv tretton fjorton femton och sexton på väg att tränga igenom samtidigt (!!) och då tog du dig för munnen efter några tuggor mat för att det gjorde ont. Lilla liten.

Du älskar att bada. Det har varit varmt en tid nu och när vi var hos Björn och Malin för några helger sedan badade du och Folke i en uppblåsbar pool på deras altan. Du klev rakt i med kläderna på så fort vi hade kommit dit. Vi sov över, och morgonen därpå hade vattnet blivit riktigt nedkylt efter natten men du skulle ändå i direkt. Du stod med händer och fötter under ytan och skrek för att det var så kallt, men ville ändå absolut inte bli upplyft. Vi fick fylla på med varmvatten istället så att du kunde doppa rumpan och fortsätta leka.  

Du älskar böcker också. Ibland kryper du iväg själv och då hittar vi dig ofta i något hörn där du sitter och betar av en bokhög. Du har pekböcker och böcker med lite mer text, och några med bilder som låter när man trycker på dem. De tycker du är allra roligast. En som din mormor har köpt låter som olika instrument och de ljuden sätter du på och sen diggar du till dem och gör jätteroliga rörelser med händerna och armarna, som att du spelar själv. Tror att det är din pappa som lärt dig detta. Ni har det så himla fint ihop på dagarna ni två. Axel är lite ledsen över att hans föräldraledighetsperiod närmar sig sitt slut nu. (Men först väntar en hel sommar när vi ska vara lediga allihop tillsammans. Jag längtar ihjäl mig efter den!)

En till grej du älskar: att mysa. Du sätter dig gärna i knät och lutar huvudet mot bröstkorgen, framför allt om du tagit med dig en bok att läsa eller elefant-snutten att tugga på, och när du blir buren letar sig din lilla hand in vid nacken och gosar in sig i nackhåren. Du ger oss ljuvliga pussar och när du ligger intill mig på sängen brukar du rulla in ett varv så att du hamnar i en perfekt lilla sked i min famn. Då ligger jag där och luktar i ditt hår och världen stannar.

Jag ska alltid vara din stora sked och finnas där för dig. Jag ska alltid vara din mamma. Jag ska alltid älska dig som en himla galning. 

Orimligt och ovärdigt

Näe Sverige. Så evinnerligt ledsen, blir jag. Och nej, jag menar inte det att Sverige slogs ur fotbolls-EM utan att ha gjort ett enda mål. Jag menar asyllagen som klubbades igenom igår. Som skiljer föräldrar från sina barn, splittrar familjer, drabbar de allra mest utsatta som allra hårdast. Vad är det? Politiska skiljelinjer och delade åsikter kan inte handla om detta, det här är bara ren och skär humanism och medmänsklighet. Det här handlar bara om rimligt och orimligt.

Ni som röstade för lagen, har ni egna barn? Har era vänner barn? Era syskon? Jag funderar över huruvida ni tänker på dem när in diskuterar den här frågan. Om ni föreställer er tanken att behöva välja mellan att lämna dem bakom er, i krig, eller ta dem med er på en farlig båtfärd över havet i en för liten båt. Funderar på om ni inte känner som en il av skräck i bröstet inför tanken på att behöva göra det valet. Inför tanken på att vara utan barnen och inte kunna återförenas med dem.

Det ilar i min bröstkorg, i alla fall. Det ilar, ilar, ilar tills det gör ont.

Det här är inte det land jag trodde att Sverige var, faktiskt. Vi kan mer, bättre. Vi måste mer, bättre.

Poop night

Ni vet när man är ensam hemma en kväll (plus barn och hund då iofs) efter en riktigt riktigt körig dag på jobbet och läggningen tar 70 (!) minuter istället för de vanliga 10 och mitt i bajsar barnet först i blöjan, sen på golvet, sen på golvet igen, sen inte på pottan, dock strax efter pottan sittandes på ditt avklädda lår så att det smetas in riktigt ordentligt över hela benet?

Inte? Good for you!

Den kvällen hände just här.

Hemmet, del 2: Köket

Tänkte fortsätta hemma hos-serien, som påbörjades för lääängesen, med köket. Gillar vårt kök helt okej, minus golvet som är rättså trökigt och spisen som är totalt värdelös. Men det är rättså stort och bra.

I alla fall, så här ser det ut! (När det är städat och avtorkat och det inte ligger 700 leksaker på golvet, alltså).

Här ovan ser man det mesta av köket. Lampan är från Axels mormor Hjördis, stolarna har jag köpt till Axel i julklapp något år (nyproducerade kopior av Charles Eames-klassikern).

I fönstret står det oftast allsköns gröna växter. Det ser olika ut från vecka till vecka eftersom allt vi när i våra krukor tenderar att vissna hela tiden. Axel hävdar att det är för att vi vattnar för dåligt, medan jag påstår att det är för att vi har för dåligt ljusinsläpp pga bor på bottenplan (halvvåning upp) mitt i stan så att huset mittemot skymmer. Skönare att skylla ifrån sig liksom! Men hur som helst, det som ganska ofta brukar finnas är bland annat basilika och andra kryddor. Tyvärr sällan odlade från scratch, men omplanterade från butikskrukor. I somras var det en aning mer prunk på basilikan än det är nu:

Dock så himla nöjd att vi lyckats få till ekar!! Önskar att de kunde leva jättelänge inomhus, tänk till exempel att ha en lite större ek bredvid soffan i vardagsrummet. Nöjer mig så länge med dessa minivarianter, som vi fått till genom att lägga ekollon i vatten och sedan placera ovanpå vattenfylld glasgrej (i detta fall Klong-ljusstake med provrörsvas i, som jag fått av mina svärföräldrar, samt en glasbollsvas). (Och nej, vi är inte direkt först på den här bollen, ungefär halva internet har ju redan gjort det här med att odla ek inomhus. Men ändå.)

På väggen hänger en kalender som vi köpt på Hay i Köpenhamn. Den börjar nerifrån eftersom man egentligen ska riva av en ruta per dag, men jag tänker att den kommer bli ful efter halva året om vi gör det. Så den hänger bara där. Vi satte upp den redan i september eller nåt, eftersom vi tyckte att den var fin. Kändes bra när rätt år började!

Bredvid den hänger en Jan Stenmarkbild. 

På kylskåpet sitter en blandning av tackkort med bilder på våra vänners barn, ultraljudsbilden på Nils, några polaroidfoton (fast fejk-polaroid), några teckningar som Nils sysslingar ritat till honom och ett brev som några elever till Axel skrev när han inte skulle vara deras lärare längre. Det avslutas med orden "Håll dig lycklig". Så jädra fint formulerat av någon som bara varit i Sverige ett minilitet tag. "Håll dig lycklig".

Från köket ser man också in i Nils rum, som väl också får ett sånt här inlägg med tiden.

Mitt drömkök är ett kök som är lite halvt öppet mot ett vardagsrum, och där det får plats ett jättestort bord. Så att man kan bjuda hem folk utan att det blir trångt, och hänga flera kökslampor i rad ovanför. Det är en liten livsmålbild det!

__________________________

Här kan du läsa första delen - Vardagsrummet. 

Bo nära

Att Anders och Linnea bor här igen. Gu så glad det gör mig. (Min brolla och hans tjej alltså, som bott i Paris i två år och sen i Stockholm i ett och som jag verkligen saknat.) De har en lägenhet jättenära vår som varit uthyrd medan de själva varit långt borta. Tomt för oss. Men nu är de här igen, äntligen hemma, vi springer på varann på gatan på hemköp på stan på spårvagnen. Det är det bästa.
Och de verkar så himla glada själva över att vara här igen. Man behöver nog vara borta från sin hemstad ett tag för att kunna landa den på riktigt sen, tror jag. Så var det i alla fall för mig.

Häromveckan spelade Anders med Pale Honey på nåt Nudie-event och jag njöt över att bara kunna hojja ner på stan och möta upp med inget varsel alls. Spontant vardagshäng är så fint, när det går att få till. Andy klippte förresten av sig sitt långa svall för några veckor sedan. Så himla ball grej för det blir ju enorm skillnad. Oj vem är det? undrade Nils i tre sekunder, såg man. Hur som helst, snyggt både före och efter tycker jag!

Från detta:

Till detta:

Jobblistan

Alla gör ju den här listan om skola och jobb just nu, så jag rättar mig i ledet och gör en likadan.

Vad ville du bli när du var liten?
Arkeolog först tror jag, mest för att pappa var så pepp på det och inspirerade mig. Sen var det journalist som gällde från rättså tidig ålder. Det har alltid känts självklart att jobba med text.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Journalist. Alternativt ha någon form av rädda världen-jobb (hehehe ungdomens naivitet osv).

Gick du någon nishad gymnasielinje?
Nej, natur. Mest för att det var "lika bra" för att det gav behörighet till allt. Jag hade väldigt lätt för mig i skolan men var inte intresserad av naturämnena egentligen, så på det viset var det väl ett ologiskt val. Men jag trivdes. Blev dock provocerad när mina klasskompisar tyckte att kemi var superspännande minns jag, och bara hallå det måste ju ändå vara mer intressant med ämnen som handlar om MÄNNISKOR. 

Vad hade du för betyg?
MVG i det allra mesta, och något VG (i Matte D och något mer tror jag... kanske Fysik B? Minns inte riktigt längre). Hade 19,4 av 20 i snitt.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Bästa: svenska, engelska, spanska, samhällskunskap, geografi, sådana ämnen. Gillade matte också! Kemi och fysik tyckte jag var meget meget  trist.

Utbildade du dig efter gymnasiet?
Japp (fast jobbade och reste i två år först). På universitetet läste jag först Utveckling och Internationellt Samarbete, UIS, i ett år. Sen Journalisthögskolan på JMG i Göteborg (examen 2009). Efter det har jag läst en massa distanskurser på olika universitet, som franska, fred- och konfliktvetenskap, Latinamerikas sociala och politiska processer och digital bildbehandling.

Vilket var ditt allra första jobb?
Jag sorterade videofilmer på AV-Media som låg i bottenvåningen i huset där min pappa jobbade. AV-Media var de som lånade ut videofilmer till skolor, så varje helg kom det in hundratals filmer med typ tiosiffriga nummer på som skulle sorteras in i arkiven. Det gjorde jag på lördagsförmiddagar för 53 kronor i timmen. Med radion på ashög volym eftersom jag var ensam i hela kontorsbyggnaden. Tror jag gick i sjuan.

Vad har du mer haft för yrken?
Jobbat på fantastiska Ågrenska med barn med olika former av funktionsnedsättning (detta gjorde jag massor av somrar och även på helger från ålder 17 till kanske 24?), sen som personlig assistent åt världens roligaste lilla kille med OI, medfödd benskörhet. (Han fyllde nio precis när jag började, och i år blir han 22. Har fortfarande kontakt med familjen). Jag har också jobbat i köket på ett hotell i Bern.
Mitt första journalistjobb var ett sommarvik innan jag var klar med utbildningen, då jag var programledare för ett morgonprogram i P4. Jag och min programledarkollega (som också var min kille då, hehe) gjorde allt i produktionen: självkörde det tekniska, planerade allt innehåll (fyra timmar sändning varje dag), bjöd in gäster, gjorde inslag, hittade på tävlingar, HF:ade från olika grejer osv. Asroligt och asläskigt. Sen har jag jobbat på vik på GP och DN i massa olika omgångar. Frilansat i några år och varit redaktör för dokumentationer om sällsynta sjukdomar och syndrom, för tidigare nämnda Ågrenska. Har också varit redaktör på samhällsmagasinet Re:public.

När hamnade du på den banan du är i idag?
Har som sagt nästan alltid vetat att jag vill bli journalist, men helt givet blev det väl när jag väl sökte till journalisthögskolan. Bokade om min hemresa från Sydamerika för att göra antagningsprovet i början av december 2005.

Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
När jag gjorde min första kortpraktik på GP Utland och chefen sa "jamen skriv om något i världen som intresserar dig" och jag insåg att jag var fri att berätta om typ vad som helst i hela världen för hundratusentals (nåja) läsare. Den känslan. Kan man ha ett bättre jobb? (Tror jag skrev om abortlagstiftning i Nicaragua efter det samtalet).

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Att jag är bra på själva hantverket, på att bygga en text. När jag jobbade med utrikesjournalistik sa flera personer att jag plockade fram oväntade nyheter som inte brukade få så mycket svenskt medieutrymme, vilket gjorde mig väldigt glad! Jag kommer bäst till min rätt när jag får skriva långt tror jag, och har också haft turen att alltid få göra det (alltså längre reportage, personporträtt och nyhetsfördjupningar snarare än korta nyhetsartiklar). Och så ger jag aldrig upp även om saker börjar krångla. En väldigt användbar egenskap i det här jobbet.

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Jag blir lätt väldigt splittrad i huvudet om jag har för många olika saker att göra på samma gång. Det kan göra mig ineffektiv eftersom jag då duttjobbar med allting samtidigt.

Vad går ditt nuvarande jobb ut på?
Jag är redaktör för Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar. Gick i vintras ifrån att frilansa till att vara anställd av en byrå som gör GP:s bilagor (och en massa annat, olika former av tidnings- och tv-produktion).
Som redaktör bestämmer jag och min redaktörskollega vilka reportage och ämnen vi ska ha (vi får in förslag från frilansar men hittar också på egna grejer), vilka porträttpersoner vi ska intervjua, beställer frilansmaterial och lägger ut jobben, textredigerar och bearbetar, pratar om formen med vår formgivare, osv osv osv. Det är högt tempo och jag får tusen mail om dagen känns det som, men det är otroligt roligt.

Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?
1. Precis när jag skulle börja frilansa blev jag erbjuden ett reportervik som skulle övergå i en fast tjänst. Jag var verkligen inställd på att börja frilansa då, och fick därför ångest av erbjudandet. Visste att många hade sökt tjänsten och kände mig som en otacksam idiot som inte blev glad. Jag ringde mina föräldrar och nästangrät i panik, från London där jag var med en fotografkollega på en av mina första frilansresor. Mina kloka föräldrar sa "men du vill ju inte ha det här jobbet, tacka nej då!".
Och det gjorde jag, och började frilansa som jag hade tänkt. Bästa valet ever, ångrade mig inte en sekund en enda gång. Är stolt över att jag vågade lita på att det skulle gå.

2. Att min första reportageresa som frilans gick till ockuperade Västsahara. Det är inte precis världens lättaste plats att jobba på som journalist. Men lika bra att köra hårt direkt tänkte jag, och det var det ju!

3. Att jag lyckats se till att bara ha jobb som jag verkligen gillar. Jag identifierar mig mycket med min yrkesroll och har jättesvårt att föreställa mig att ha det på ett annat sätt. Känns som en total ynnest att få tycka om sitt jobb så mycket, ett privilegium som jag har vett att uppskatta!

Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?
Om jag inte var journalist skulle jag kanske ha jobbat på någon stor organisation som jobbar med utvecklingssamarbete i någon form. Tror det hade varit spännande. Har förresten också en hemlig dröm om att bli möbelsnickare! Den är dock helt orealistisk (kan ingenting såndant, alls) och helt baserad på en romantiserad bild jag har, bara. Men det verkar ju lite magiskt, gör det inte? (Ja, jag tänker på dig här, Apple Dear).

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Något som kändes menlöst. Ska man ägna något åtta timmar om dagen måste det kännas som att man gör något vettigt (och roligt) av tiden.

Vad gör du om fem år?
Är journalist och gillar det jag gör (men exakt vad är svårt att säga pga väldigt oförutsägbar bransch). Jobbar på en reportagebok vid sidan om de vanliga uppdragen.

Vad gör du när du är 60 år?
Förhoppningsvis känner jag mig fortfarande stimulerad av det jag håller på med och stolt över vad jag åstadkommit när jag blickar tillbaka. Jag börjar antagligen dagdrömma lite om tillvaron som pensio som börjar skönjas vid horisonten. Älskar ju som sagt att jobba, men älskar ännu mer att vara ledig. (Vem gör inte det!?)

Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma? 
Kanske skrivande chefredaktör för ett utrikespolitiskt nyhetsmagasin. 

En till...

... konstig språklig upptäckt: det heter ju malplacerad, med c, men tydligen stavas malplasé just så, med s. Typ ingen verkar ju tillämpa detta, men SAOL har alltid rätt osv. Väldigt konstigt hur som helst.

Lurs Backyard Ultra (ändå bra namn på ett lopp!)

Haha, måste förklara löpupplägget i föregående inlägg. Jag och Axel har alltså anmält oss till ett lopp i juli, som går ut på att deltagarna ska springa så många varv de kan på en sjukilometersbana i skogen. Det går en ny start varje hel timme, så varje person har en timme på sig att springa sju kilometer och sen vila tills klockan slår ny heltimme, då starten för nästa varv går. Den som springer varvet snabbast får vila längst, alltså. (Förra året sprang den som vann 29 varv/timmar. Eh.)

Det var detta Axel ville få en hint av genom helgens löpexperiment. Själv förbereder jag mig inför loppet genom att knappt löpträna alls. Det är lite olika hur en väljer att ladda, helt enkelt :) Men så har jag också en lite lägre förväntan/målsättning vad gäller resultatet. 

Liseberg x 2

Den här veckan riskerade att gå till historien som veckan då jag bara gick omkring med förkylningen från helvetet (inkl sår i näsan efter allt snytande samt immunförsvarsdippsorsakat munsår), om det inte vore för den magnifika helgen som helt trumfade förkylningskoman. Vi körde Liseberg två dagar i rad och få saker är väl så härligt som det. Älskar nöjesparker. (Nils och Axel var dessutom på där med Nils kusiner redan i torsdags, så ongen fick alltså köra Liseberg tre gånger på fyra dagar. Han klagade inte på detta upplägg. Det gjorde inte hans föräldrar heller iofs.)

I lördags var vi där med mina kollegor Andrea och Sanna plus män och barn. Det har ju fallit sig så löjligt lämpligt att vi alla tre har varsin ettåring. De andra två har dessutom samma namn: Lo och Lo. (En kille och en tjej, med två veckor mellan sina födelsedatum.) Den ena Lo blev helt kär i Axel och ville bli omkringburen av honom HELA tiden. Väldigt gulligt.

Idag gick vi dit igen, denna gång med mammapappaAndersLinnea. Inte Axel dock, han var hemma och "testade att springa sju kilometer varannan timme en hel dag", inplanerat sedan länge. Så knäpp människa, den där. Men imponerande. Han verkar ha haft skoj med springet, men jag är personligen rätt säker på att Liseberg var roligare! Efteråt sammanstrålade vi i alla fall allihop och gick ut och åt på Made in China. Vilket var asgott.

Och sen, efter godismölande till ett Bron-avsnitt, var helgen slut.

Upp upp upp och ner

Allt har varit så himla somrigt den senaste veckan. Vädret (obviously) men också aktiviteterna. Vi började med konsert nummer ett redan i måndags, när vi såg Father John Misty på Trädgårn. Den där rösten alltså. Så fin! Och att vandra hem i natten hand i hand med sin kille i bara tisha för att det var tropisk natt och temperaturen aldrig sjönk under 20 grader det dygnet? Också helt okej I say.

Sen kom helgen och Håkan som jag ju redan skrivit om, men också häng på Björns och Malins otroooligt stora altan i fredags kväll, med Emma som bonusmänniska på besök. Födelsedagsfirande av pappa igår (69 bast, hurra för dig papi!) och nationaldagsfirande i Slottsskogen idag. Så mycket sol och föraningar om riktig sommar och semester och ledighet och Åh.

Vet ni vad man inte vill avsluta en sådan junivecka med? Det vet jag: konstigt ont i halsen slash kli i näsan.

FAIL.

Håkan, Håkan, Håkan och de vita tygskorna med de färgglada strumporna som stack fram under spårvagnen

Första gången jag såg Håkan Hellström live: när han spelade på invigningen av Svinesundsbron, kanske 2005. Min lillebrors band var förband, publiken stod spridda i klungor på en grusplan invid bilvägen. Andra gången: Way out West för tre år sedan. Packat med folk. Jag hade tappat bort Axel just då, men var med Emma och Malin hade knäppt roligt. 

Igår var jag på Håkan igen. Spelning modell supersize den här gången, tror det blev publikrekord med de 70.000 personerna på Ullevi. Årets finaste väder som satte guldkant på allt. (Tack tack tack svärfar Leif, som fixade julklappsbiljetter till mig, Axels mamma, lillasyster och svägerska.)

Efter en öl hemma hos oss åt vi middag på Folk där jag var jätteglad att vi lyckades boka bord eftersom nästan hela stan var fullbokad. (Så inihelvete god mat dessutom, gå dit!). Efter middagen tog vi sexan till Ullevi och när vi närmade oss arenan stannade vår spårvagn intill en mötande vagn alldeles nära arenan. Vi såg direkt att något var fel. Flera personer satt på spåren framför den andra spårvagnens front, lyfte på plåtskivorna och kikade in. Ljuset bara strömmade in i vår vagn, ni vet när kvällssolen liksom ger allting ett skirt bländande skimmer, så vi fick kisa och lägga kupade händer mot fönstren för att kunna se något alls. Det kan väl inte ligga någon där under? Rös. Kunde någon ha blivit påkörd? 

Så får jag plötsligt syn på dem. Två ben som sticker ut. Under spårvagnen. Jättemycket längre in än där vi först tittade. Vita Vans med färgglada strumpor i, någon som klätt på sig dem med tanke på det vackra vädret och den festliga stämningen, laddat för en kalaskväll. Det knyter sig i magen. Smalbenen vinklade neråt, resten av kroppen dold långt in under vagnen. Linnea ser personens anhörige förtvivlat peka ut för räddningsbilarna som kommer vart de ska. Så mycket folk, sol, ölflaskor, glada skratt och förväntningar i luften, och chocken i ansiktet på dem som står närmast och har sett. Ett snabbt ögonblick där allt gick fel fel fel. Benen under vagnen rör sig inte. Det ser helt bisarrt ut. 

Vår vagn rullar de sista meterna fram till Ullevi. Vi går av, går in på arenan och hittar våra platser, superbra platser, och har en fantastisk kväll. Ändå. I tankarna finns de där smalbenen, strumporna, de vita Vans:en, jag får en flash på mobilen om livshotande skador och en till lite senare om att mannen dött. Det känns förjävligt. Men vi lyckas koppla bort det, också. Njuta av euforin i luften. Göteborg i sin vackraste form, ett fullsatt Ullevi, en fullsatt snikens kulle på berget ovanför. Fåglar högt upp i luften, en ballong som stiger rakt upp från folkhavet. 

Och Håkan. Vilken människa han är ändå? Så ödmjuk på riktigt, känns det som. Står kvar på scenen medan folk går ut när tonerna ebbat ut efter flera timmars spelande. Det är ändå något väldigt speciellt med att kunna fylla Ullevi två dagar i rad, när man redan gjort samma sak två år tidigare, och det fortfarande är många många som är ledsna för att de inte lyckats få biljetter. Han bor väl här i Haga fortfarande, tror jag, även om det var ett bra tag sedan jag såg honom. Han och hans barn har stannat på gatan för att klappa Elsa. 

I Azalea kan man inte undgå att bli kär.