Håkan, Håkan, Håkan och de vita tygskorna med de färgglada strumporna som stack fram under spårvagnen

Första gången jag såg Håkan Hellström live: när han spelade på invigningen av Svinesundsbron, kanske 2005. Min lillebrors band var förband, publiken stod spridda i klungor på en grusplan invid bilvägen. Andra gången: Way out West för tre år sedan. Packat med folk. Jag hade tappat bort Axel just då, men var med Emma och Malin hade knäppt roligt. 

Igår var jag på Håkan igen. Spelning modell supersize den här gången, tror det blev publikrekord med de 70.000 personerna på Ullevi. Årets finaste väder som satte guldkant på allt. (Tack tack tack svärfar Leif, som fixade julklappsbiljetter till mig, Axels mamma, lillasyster och svägerska.)

Efter en öl hemma hos oss åt vi middag på Folk där jag var jätteglad att vi lyckades boka bord eftersom nästan hela stan var fullbokad. (Så inihelvete god mat dessutom, gå dit!). Efter middagen tog vi sexan till Ullevi och när vi närmade oss arenan stannade vår spårvagn intill en mötande vagn alldeles nära arenan. Vi såg direkt att något var fel. Flera personer satt på spåren framför den andra spårvagnens front, lyfte på plåtskivorna och kikade in. Ljuset bara strömmade in i vår vagn, ni vet när kvällssolen liksom ger allting ett skirt bländande skimmer, så vi fick kisa och lägga kupade händer mot fönstren för att kunna se något alls. Det kan väl inte ligga någon där under? Rös. Kunde någon ha blivit påkörd? 

Så får jag plötsligt syn på dem. Två ben som sticker ut. Under spårvagnen. Jättemycket längre in än där vi först tittade. Vita Vans med färgglada strumpor i, någon som klätt på sig dem med tanke på det vackra vädret och den festliga stämningen, laddat för en kalaskväll. Det knyter sig i magen. Smalbenen vinklade neråt, resten av kroppen dold långt in under vagnen. Linnea ser personens anhörige förtvivlat peka ut för räddningsbilarna som kommer vart de ska. Så mycket folk, sol, ölflaskor, glada skratt och förväntningar i luften, och chocken i ansiktet på dem som står närmast och har sett. Ett snabbt ögonblick där allt gick fel fel fel. Benen under vagnen rör sig inte. Det ser helt bisarrt ut. 

Vår vagn rullar de sista meterna fram till Ullevi. Vi går av, går in på arenan och hittar våra platser, superbra platser, och har en fantastisk kväll. Ändå. I tankarna finns de där smalbenen, strumporna, de vita Vans:en, jag får en flash på mobilen om livshotande skador och en till lite senare om att mannen dött. Det känns förjävligt. Men vi lyckas koppla bort det, också. Njuta av euforin i luften. Göteborg i sin vackraste form, ett fullsatt Ullevi, en fullsatt snikens kulle på berget ovanför. Fåglar högt upp i luften, en ballong som stiger rakt upp från folkhavet. 

Och Håkan. Vilken människa han är ändå? Så ödmjuk på riktigt, känns det som. Står kvar på scenen medan folk går ut när tonerna ebbat ut efter flera timmars spelande. Det är ändå något väldigt speciellt med att kunna fylla Ullevi två dagar i rad, när man redan gjort samma sak två år tidigare, och det fortfarande är många många som är ledsna för att de inte lyckats få biljetter. Han bor väl här i Haga fortfarande, tror jag, även om det var ett bra tag sedan jag såg honom. Han och hans barn har stannat på gatan för att klappa Elsa. 

I Azalea kan man inte undgå att bli kär.