Huvudstadstrippen

Jag och Nils har varit i Stockholm i några dagar och nu är vi på väg hem med tåget. Detta oerhörda hände just: Barnvagnen fick plats på tåget utan att plockas isär, och sätena i närheten inkl samtliga fyra säten runt ett bord var lediga. Tror knappt det är sant. Nils var först skitnöjd över att få sitta i egen stol, sedan somnade han innan vi ens hann ut ur Stockholm så nu sitter jag här och har EGENTID. Ska äta mitt godis, dricka min läsk och läsa min bok medan jag bara har min egen kropp att hålla koll på!

För övrigt "lite" skillnad mot tågresan till Sthlm, då det var fullt överallt så att vagnen inte fick plats, snubben i bistron skällde ut mig och sa att jag absolut inte fick sitta med barnvagn där no matter what (det fanns hur mycket plats som helst), och vi till slut fick placera vagnchassit i en tågvagn, liggdelen i en annan, väskan på ett tredje ställe. Nils satt i mitt knä men leksakerna, blöjor och annat som kanske kunnat vara bra att ha låg såklart i någon av väskorna någon helt annan stans än där vi satt. Mot slutet spred sig en härlig doft i tågvagnen..
Jaja, vi överlevde i alla fall. Fick hjälp av en underbar kvinna som skällde tillbaka på bistro-snubben och spydigt rättade honom när han uttalade ordet "premisser" fel. Det var kul!

Här ser vi ju tämligen harmoniska ut men det var rätt svettigt irl. 

Grejer vi gjort i Stockholm, i kronologisk ordning:

1. Hälsat på min fina kompis E, som har hjärtesorg. Det var fint att få krama om henne, dricka vin och prata hela kvällen, men hemskt att se henne ledsen. There sure are douches out there, tyvärr.

2. Hälsat på Johan och Lisa och barnen i Huddinge. (Johan är mitt ex från förr, numera mycket god vän). Vidar och Ruben tyckte att Nils var "en gullig och jätteliten bebis". Nils tyckte att de var jättecoola och jättespännande stora barn, (förutom när han fick en feberdipp under eftermiddagen och varken ville somna eller äta. Jag kände mig helt ställd eftersom han aldrig haft feber förut. Men när han väl lyckades ta sig en powernap efter 40 (!) minuters nattande återfick han krafterna, och när vi var på väg in till stan igen en stund senare spanade han in pendeltågen med förtjusta rop: )

3. Vi har också hängt med Linneorna. Ena Linnean är min brors tjej, den andra är Axels syster. De är båda fantastiska och gillar dessutom varann, bingo. (Min brolla var dock i Göteborg). Vi lagade vietnamesiska vårrullar med jordnötssås och nuoc cham och nu vill jag aldrig äta något annat.

Jag och barnet tog sovmorgon. Kanske den kornigaste bild jag någonsin lagt upp men kolla hur jämn min tandrad ser ut!

4. De två sista dagarna har vi varit med på produktionsveckan för nästa nummer av Re:public, resans huvudanledning. Nils närvaro må ha minskat min jobbeffektivitet en aning men han var bra på att sprida god stämning. Framför allt ville vi ju ändå mest fika och hänga med det ljuvliga redaktionskollektivet. (Väljer att blunda för det sorgliga att jag ju inte kommer vara med och göra Re:public på ett tag framöver pga nya jobbet.)

Det var det! Nu längtar vi båda väldigt mycket efter Axel som väntar på perrongen när vi kommer fram. Såklart försenade, det är ju SJ vi snackar om. Men värre saker har ju hänt. 

Mardrömskvällen

Alltså detta dygn.

Igår fyllde Nils sex månader. Hade tänkt sätta mig och skriva färdigt månadsbrevet till honom, men istället bjöd kvällen på sjukhusdrama. Fy fan. Jag hade varit och handlat och när jag kom hem satt Axel och Nils i köket, de skulle göra gröt. Axel tittade upp på mig i någon sekund när jag sa hej från hallen, och då råkade Nils vispa till skålen med micrat vatten så att det rann ner på hans fot och brände den. Skräcken i den sekunden. Vi såg knappt var han hade ont först men Axel tog honom blixtsnabbt till badrummet för att spola vatten. Den lilla minifoten blev röd och svullen och den tunna överhuden började lossna, det var hemskt. Hemskt hemskt hemskt. Jag ringde 112 och det kom en ambulans hur snabbt som helst (alltså efter typ två minuter, de är ju helt fantastiska?!) och ambulanspersonalen lade om foten med kylgel. Sedan fick vi packa ihop oss och åka med den in till barnakuten.

Vår lilla lilla lillunge. Hemma och i ambulansen var Nils, förstås, jätteledsen vilket kändes fruktansvärt. Han är ju så sällan ledsen ens och har aldrig gråtit sådär otröstligt förut. När vi kom fram till sjukhuset blev det bättre, han blev lugnad när han fick gosa med sin elefant och somnade en stund, och när han vaknade lite senare var han äntligen sig själv igen. Då hade nog smärtlindringen verkat. Resten gick smidigt, lyckligtvis bedömde läkaren att det blivit en ytlig skada och att den kommer att läka fint utan att synas. Tack och lov att det gick bra. (Och att vi båda var hemma när det hände, att vi hade varann hela tiden.)
En stund senare fick vi åka hem, Nils med ett stort bandage på foten och ett nästan lika stort på handen. Handen var bara lite röd så det behövdes egentligen inte, men läkaren tyckte rather play it safe om det skulle komma en blåsa när det gått lite tid. Så nu ser Nils ungefär ut som han varit med om en lavin eller så...

Inatt sov han i alla fall som en stock, och idag har han till vår enorma lättnad inte ens märkt av bandagen eller haft det minsta ont. Har inte ens behövt alvedon. SÅ SKÖNT. Älskade barn. Axel åkte till jobbet innan Nils vaknade i morse och stod vid spjälsängen och droppade några tårar innan han gick. Så resten av dagen har jag och Nils uppdaterat honom genom sms med bilder som den här:

Det gick bra, det gick bra, det gick bra. Får fokusera på det. Och nästan all personal vi träffade berättade om när deras barn bränt sig på olika saker, det var fint att de delade med sig.

Gårdagen var tack och lov inte bara misär, det hände en kul sak också. Guldsmeden blev klar med våra ringar! Det kändes helt orimligt roligt att få sätta på oss dem, så shiny. Vi förlovade oss ju strax innan Nils föddes, gick till en guldsmed i Haga dagen efter och bestämde oss nästan helt färdigt för hur vi ville att ringarna skulle se ut. Sedan kom Nils och ja... det tog fem månader innan vi gick tillbaka igen för att faktiskt göra beställningen. Men nuså! Äntligen. Har gått runt och stirrat på min hand hela dagen som om jag vore nån himla filmkaraktär.

Oh mjölken, du fattas mig

Annan grej som hänt lately: vi har kommit på att Nils eksem beror på att han är tillfälligt överkänslig mot komjölksprotein. Jag har ju alltid sagt (på skoj, är ej en idiot) att det värsta som kan hända är att mitt barn inte ska tåla mjölk. Älskar ju verkligen mjölk. Mmmm, mjölk. Så självklart är det ju just det han inte tål (och inte jordgubbar som jag uteslöt ur kosten hela sommaren i onödan..haha. Dammit.)

Det goa med det här är ju att det går över. Det är tydligen jättevanligt och av alla barn som är överkänsliga/allergiska mot komjölksprotein har 80 procent blivit av med känsligheten innan de fyller två. (99 procent tål mjölk igen när de är fem år). Tack och lov! Axel tycker också att det ger oss ett gyllene tillfälle att minska vår mjölkkonsumtion, och jag får väl motvilligt hålla med om att han har rätt där.
På minussidan ligger ju dock den trista verkligheten att behöva undvika mjölk helt medan Nils fortfarande ammar. Att laga mjölkfri mat till honom känns inte så svårt, men att inte äta ost ALLS är ju... rätt svårt faktiskt. Eller trist om inte annat. Dör frustrationsdöden över att behöva beställa menyns tråkigaste alternativ varje gång vi äter ute, och välja bort alla goda chèvremackor och mozzarellapastor för nån torr sallad utan parmesan. (Hej hej dagens i-landsproblem).

Folk fattar ju uppenbarligen inte heller vad mjölkfritt innebär. Är det såhär allergiker har det?! Måste vara olidligt. Exempel: jag åt en vegansk buffé på stan igår för att vara säker på att den var mjölkfri. Hittade på buffén en morotskaka som såg alldeles oemotståndlig ut, och blev lite misstänksam.
– Är den här verkligen mjölkfri?
– Nej.
– Nähe? Den står ju framme på den veganska buffén.
– Jaha. Nej men vi brukar alltså inte ha den på buffén. Men vi ställde dit den idag.
– ??

Sen skar jag upp lite bröd, smörade skivorna ordentligt med smör från en skål och då väcktes den lilla misstänksamheten igen: om de kan ställa morotskaka på den veganska buffén kan de säkert ha ställt dit vanligt smör också. Och det hade de ju gjort. Såklart.

Alltså nu är ju Nils bara lite överkänslig och inte ens allergisk på riktigt (han har ju bara fått eksem som symtom trots min gigantiska mjölkkonsumtion...), men tänk de som är allergiska på riktigt? Som har allvarligare symtom? Eller som vill äta helt veganskt? Känns ju jobbigt att behöva dubbelkolla allt som restaurangpersonalen säger.

(Det här påminner mig också om när jag var gravid och frågade en servitris om ädelostsåsen varit upphettad till minst 70 grader. Hon skulle fråga kocken, försvann och kom tillbaka. "Varken kocken eller någon annan i köket vet om den har varit uppe i 70 grader tyvärr. Men den har kokat och så i alla fall! Räcker det tror du?". Eh?)

Hej hopp nytt jobb

Ett av de där inläggen som inte blivit skrivna, inser jag, är det om nya jobbet! Jag nämnde ju lite kryptiskt i slutet av sommaren att jag haft lite möten/intervjuer angående en spännande jobbgrej, och det handlade om att jag blev erbjuden ett jobb som redaktör för GP:s helgbilaga Två Dagar (som jag ju skrivit mycket för som frilans).

Min första reaktion var något avvaktande eftersom jag ju älskade min arbetssituation som den var, även om jag blev smickrad över att få frågan. Jag reagerar visst alltid så på nya jobberbjudanden, antar att det är för att jag alltid gillar mitt jobb som det är. Och det är ju en bra grej! Nu tyckte jag liksom att jag redan fått till en sån himla fin och rolig blandning av projekt och åtaganden (frilansandet, Re:public och Ågrenska osv), och gillade dessutom verkligen friheten det innebär att vara sin egen chef. Men så måste man ju kunna tänka om också. Och ju längre tid i rekryteringsprocessen som gick, desto mer kändes det som att detta var en chans jag inte kunde (dvs inte ville) tacka nej till. På många sätt handlade det ju om en ren drömtjänst.

Så. Den 1 december tar jag och en kollega över som redaktörer för Två Dagar, genom byrån OTW som producerar bilagan från och med årsskiftet (samt flera andra av GP:s bilagor, som ekonomi- och bostadsbilagan). Det ska bli otroligt roligt. Jag har en superbra känsla både inför de nya kollegorna och inför att tillsammans med den andra redaktören få sätta vår prägel på tidningen. Det blir säkerligen stressigt också, och såklart utmanande att försöka vara den redaktör jag själv hade velat jobba mot som frilans. Men jag känner mig peppad och tror att det kommer att bli riktigt bra! Så från att ofta ha snackat mig varm om hur fördelaktigt det kan vara att frilansa när man är småbarnsförälder har jag nu gått över till att fokusera på fördelarna med att ha ett fast jobb, fast lön och lite mer strukturerade arbetstider. Hehe. (Är övertygad om att båda sanningarna stämmer..!)

Tänk ändå vad spännande livet är ibland och vad det serverar en oväntade saker.

Bloggandet då och nu

Såhär såg mitt bloggande ut förr:

1. Jag kom på ett uppslag till ett inlägg.
2. Jag skrev inlägget.

Såhär ser det ut nu:

1. Jag kommer på ett uppslag till ett inlägg.
2. ... ...

Inte så bra verkställandegrad alltså. Har väl tjugo-trettio oskrivna inlägg som far runt i huvudet, samt en drös halvskrivna utkast som väntar på färdigställande. Jaja. Jobbar på det! Det som blir, det blir, och det får väl räcka. 

Slå pattarna i taket

Jag måste bara tipsa om årets fetaste feministpepp: Slå pattarna i taket. Bianca och Tiffany Kronlöfs nya föreställning som hade premiär på Folkteatern i Göteborg igår. Jag och Linn var och såg genrepet i onsdags och det var så jävla bra. Så genialiska människor. Skrattade kinderna ömma och blev varm i hjärtat av the smartness of it all. Se den!

(Lite kul var också att jag just som föreställningen skulle börja fick mess av Axel om att Nils sexdagarsbajs äntligen anlänt. Samt att bodyn jag satt på honom tydligen var "väldigt svår att få av", med "bajs i håret" som resultat, och att Axel därför "slängt den bodyn nu". Hehe. Mycket nöjd med barnets timing måste jag säga!)

Rimligt

Haha, alltså hetsen det innebär att försöka få plats på diverse bebisaktiviteter? En kompis påminde mig igår kväll om att det är sångstund för 2-8-månadersmänniskor på Stadsbiblioteket på tisdagar, och att man anmäler sig på nätet klockan nollnio dagen innan. Satt därför nyss redo med bibliotekskortet framför datorn.

Känslorecap från denna händelse:

08:45. Tänker att jodå, det här låter ju som en mysig grej och vi har ändå inget planerat i morrn: vi försöker boka.
08:50. Undrar var man bokar, stör mig på att det står så himla otydligt beskrivet.
08:52. Får sms från två kompisar som också ska boka och som också undrar varför det står så himla otydligt beskrivet.
08:54. Får facebookmeddelanden från några mammor i föräldragruppen som undrar exakt samma sak, allt mer stressade nu. Bara minuter kvar!
08:57. Ok, var redo nu, var redo nu, VAR REDO. Pulsen stiger. Lutar mig framåt i soffan för att liksom vara på tårna när det väl gäller.
08:59. Känner plötsligt att jag MÅSTE få en plats, plötsligt är det SÅ. HIMLA. VIKTIGT att vi får gå på Vicke Vire på tisdag och sjunga. Lite om om VÄRLDEN hänger på det.
09:00. Bokningslänken poppar upp, jag kastar mig på knappen. Lyckas tamigfan få en plats! Jublar.
09:01. Får sms av J och E som också lyckats boka in sig. Sån segerkänsla alltså. VI GJORDE DET. Det sades vara i det närmaste omöjligt men VI GJORDE DET! Alla beskriver pulspåslag, adrenalinrusher och svett som lackar.
09:02 Ser att alla platser OCH reservlistan nu är fullbokade. (Detta är ju sjukt?)

Hur som helst: Vi får hoppas att det blir en hejdlöst rolig sångstund i morrn!

Köpenhamn

Vi åkte på en miniweekend (lö-sö) till Köpenhamn förra helgen. Nils första utlandsresa! Det var skitmysigt trots att det regnade ganska mycket. Så härligt bara att komma iväg någonstans och inte göra något annat än det man känner för för stunden. Förra gången vi var i Kph var förra sommaren, när vi hade cyklat hela vägen dit från Göteborg och just hade fått reda på att Nils låg i magen. Fast då visste vi förstås inte att det var Nils. Den gången var det soligt soligt soligt och jättevarmt och jag märkte för första gången av graviditeten (jag var i vecka sex då tror jag, och efter att piggt ha cyklat 36 mil utan större problem var jag under en förmiddag i Köpenhamn plötsligt så orkeslös att minsta promenad var en ansträngning. Kom ihåg detta tydligt nu när vi var där igen).

I alla fall. Vi tog tåget tidigt i ottan på lördagmorgonen. När vi åkte över Öresundsbron kändes det som om vi var med i tv-serien Bron som vi just sett första säsongen av. Överlag har vi sett rätt mycket dansk tv (och läst en serie danska deckare båda två) så nu går vi runt och pratar danska hemma ("danska").  Så härligt språk. Så mycket gröt.

När vi kom fram kom den första störtskuren, vi fick kasta oss in i foajen på något museum och vänta ut den. Sen var det sånt här väder resten av helgen: ganska mycket sol men ungefär en gång i timmen öppnade sig himlen och tömde alla moln på allt regn. Ett minus var att man riskerade att bli ganska blöt, ett plus att skurarna åtminstone var korta och förutsägbara så att vi oftast kunde vänta ut dem under tak. 

Vi inledde dagen med lunch och lunchöl, semestrigt och härligt. Sen gick vi lite i butiker, till exempel till Hay (herregud vad jag älskar papperssaker och fina möbler och och och) och till Wood Wood museum (Wood woods outlet). Köpte inte så mycket men en väggkalender, ett par prints, lite pennor och sånt. Vi fokuserade mer på att hinna fika många gånger än att hinna gå till många butiker.

Sen var det eftermiddag och vi checkade in på hotellet; Carlton Guldsmeden i Vesterbro. (Förra sommaren bodde vi på ett annat av Guldsmedelhotellen, Axel Guldsmeden.) Superbra hotellkedja ju, med ekomat, ekoprodukter osv. Och fint kakel i badrummen. 

Vi slappade på rummet ett bra tag, sedan gjorde oss i ordning för kvällen och vandrade iväg för middag. Så här såg vi ut då.

Vårt mål var att hitta en restaurang som inte var för högljudd och stojig för Nils, men samtidigt tillräckligt folklig för att övriga gäster inte skulle störas av en bebis. Kom fram till att Madklubben, som vi fått tips om och som råkade ligga nästan vägg i vägg med vårt hotell, var perfekt. Medan vi väntade på att ett bord skulle bli ledigt gick vi en liten vända till Ködbyen. Satt en stund på Bakkens uteservering, alldeles innan regnet kom tillbaka. Antar att det var sommarens sista uteserveringshäng. 

Vi var sjukt nöjda med att Nils somnat gott i vagnen precis före middagen, kände att vi tajmat allt perfekt, men just som vi satt oss vid bordet på Madklubben vaknade han förstås och ville vara med. Kan definitivt förstå honom, det var ett trevligt ställe! Det gjorde dock inget att han vaknade, han var glad som en sol. Satt upp i vagnens liggdel som vi ställt på soffan intill oss och log mot alla som gick förbi. Detta barn, detta barn. Ett ljuvligt resesällskap.

Efter maten köpte vi massa godis, gick till hotellet, kollade någon serie på paddan och somnade tidigt. På söndagen tog vi en lång sovmorgon (lång med småbarnsföräldrars mått mätt alltså..) och hade noll stress i kroppen, inga måsten alls med dagen. Så himla skönt.

Vi hade tänkt äta brunch på Mother i Ködbyen, men eftersom den inte öppnade förrän elva och vi var hungriga innan det tänkte vi om och gick till Granola på Vaernedamsvej. Kanske är den Köpenhamns vackraste gata.

Därefter strosade vi omkring ett par timmar. Först i Vesterbro, sen i Nörrebro. Tittade på dyra möbler och annat fint. 

På eftermiddagen klev vi på tåget igen och åkte hemåt!

Om att försöka göra i alla fall något

Jaha, den här morgonen har jag liksom många andra gråtit framför tv:n över Syrien. Fy fan vad ont det gör att se och höra om drunknade barn, människor som kvävs ihjäl i lastbilar eller desperat klamrar sig fast på tåg. Det är bara fruktansvärt. Det är overkligt och det gör ont att förstå att det är på riktigt, och det blir extra tydligt genom bilder som den på den drunknade lille pojken, Aylan. Det bisarra i att se att han dött men att de små små sandalerna som en förälder, får man anta, omsorgsfullt satt på honom fortfarande sitter kvar. 

Jag känner mig kluven i debatten huruvida det är rätt eller fel att publicera den här bilden. Å ena sidan: självklart ska det inte behövas bilder på döda barn för att människor ska reagera, självklart får barn aldrig exploateras och självklart blir det konstigt när en tragedi användas som slagträ i en kampanj av något slag, även om det är av goda skäl. Samtidigt känns det så konstigt att alla reagerar som om detta vore något helt nytt - vi har ju sett bilder av barn och vuxna som dödats i Syrien varje vecka i flera år. Lika hemskt varje gång. Men vad är värst: att bilderna visas eller att vi tidigare inte reagerat på dem lika starkt som nu? 

Det är alltid en avvägning vad som bör visas i medier och inte. Alla redaktioner har tillgång till bildbanker där kriget flödar in i en aldrig sinande bildström, där ingenting är censurerat. Varje dag kräver en avvägning av vad som kan eller bör publiceras. Tillräckligt mycket för att visa på allvaret, grymheten, utsattheten och hur akut en situation är, men inte så mycket att det exploaterar människorna på bilderna och i reportagen. Människor i chock kan inte och ska inte behöva överblicka konsekvenserna av en medverkan i medier, det måste journalisterna till stor del göra åt dem. Och jag säger verkligen inte att jag vet vad som är rätt eller fel i det här fallet, tvärtom, min poäng är att det är komplext. Som journalist tror jag ju starkt på att skildra det stora perspektivet utifrån det lilla, att hitta berättelserna som beskriver vad det handlar om. Det är då det blir greppbart. Och den största otjänst vi kan göra människor som lever i krig och förtryck är att tiga, att inte visa vad som sker. Ord och bild är de medel som står till förfogande för att de berättelserna ska komma någonstans. Men med det sagt är det ju också något osmakligt i genomslagskraften som en enda bild kan få, och får. När tidningarna skriver artikel efter artikel om just den här pojken, just den här familjen, när han plötsligt blir Aylan med hela Europa. Vad är det egentligen? Och har det inte varit uppenbart under de fyra (FYRA) år som kriget pågått, att det här är en katastrof av gigantiska mått och att vi måste agera utifrån det? Jag blir så ledsen på världen när jag inser att mänskligheten kirrat en månlandning och rätt mycket andra avancerade saker, men inte lyckats utarbeta system som per automatik kickar igång när människor behöver hjälp. Det känns så basalt, så grundläggande. Vi måste hjälpa varann. 

Även om det alltid kan (och ska!) diskuteras vad som borde gjorts redan tidigare (och hur vi agerar utifrån vem det handlar om, hur det kan skilja sig) är det i alla fall väldigt fint att se att många nu bryr sig och engagerar sig. Ingen kan ju göra allt, men alla något. Jag klickade just in mig som månadsgivare för UNHCR (vi ger sedan tidigare till Läkare utan gränser), jag har skickat pengar med en kompis som ska köpa upp en större mängd rena underkläder och annat som efterfrågats av organisationer på plats i flyktinglägren, och i nästa vecka ska vi hjälpa Vi gör vad vi kan-nätverket att samla in skor och hygienartiklar. 

Det är inte mycket, det räcker inte, det kommer inte rädda alla eller göra världen rättvis. Men det är i alla fall något. Alla kan göra något. 

Nils fem månader

Älskade unge!

Fem månader är du nu, plus någon vecka. Har du inte alltid funnits? Det känns lite så. Jag vet ju såklart att det fanns en tid innan dig, men nu känns det liksom som att det ändå var du som inte hade kommit ännu, då. Förstår du hur jag menar? Det är inte ”tiden innan barn” utan ”tiden innan Nils”. Omöjligt att tänka att du inte alls fanns.

Den totala kärleksattack som det inneburit att få dig börjar i hjärtat och tar sig ut i varenda cell. Jag är så kär i dig att det spritter i tårna och rusar i bröstkorgen. Så kär att jag vill bita dig i kinderna och kramas det hårdaste jag kan. Underbara lilla människa.

Du kan sitta nu! Du har precis lärt dig. Du välter fortfarande förr eller senare, men du sitter. Du går på babysim på fredagar och har fått två gulliga sylvassa tänder i underkäken. Dina ögonfransar är så långa att folk stannar vid vagnen på stan ganska

ofta och kommenterar det. Du älskar din elefant som är en snuttefilt med ett elefanthuvud på, och när du blir sömnig trycker du in hela snabeln i munnen och däckar direkt. Sjukt gulligt.

Det är så fint att få vara en familj, att jag och Axel har dig och att perspektivet alltid handlar om den här lilla enheten som är vi, om vad som är bäst för den. Att alla val vi gör utgår ifrån det. Allt handlar om dig nu. Jag har blivit försiktigare på ett nytt sätt, ser mig om fem gånger innan jag går över gatan istället för att tankspritt gå rakt ut som jag gjorde innan, både när jag har vagnen och när jag går själv.

Jag kan inte ens nudda vid tanken på att något skulle kunna hända dig. Det är mitt värsta värsta, värre än allt annat. Nästan varje dag tänker jag på alla mammor och pappor i världen som inte har möjlighet att ge sina barn trygghet. Föräldrar som bor där det inte finns nog med mat, eller som gömmer sig i skydd från krig och våld. Som funderar på vilken del av rummet som är säkrast om en bomb briserar. Föräldrar som tvingas sätta sina barn på rangliga båtar som kanske eller kanske inte kommer nå land på andra sidan havet. Det går ju inte ens att tänka på. Det river i själen. Att se och läsa om sådana saker har alltid gjort ont, men nu? Sedan du kom? Nu gör det fysiskt ont i hela bröstkorgen.

Jag hoppas att världen du växer upp i blir en plats där alla hjälps åt. Där inga föräldrar någonsin ska behöva uppleva sådan förtvivlan att de sätter sina barn i en gummibåt. Där det är självklart att alla, och framför allt vi i Sverige som har det så bra, hjälper dem som flyr så mycket det bara går. Så att alla barn får vara trygga, och alla föräldrar får känna ro i vetskap om att barnen har det bra.

Nils Erik Olle. Du är min lilla lillunge. Du är min min min och jag kan nästan inte fatta att det är sant. Allt handlar om dig.