Det är svinottatidigt en lördagmorgon och jag sitter på tåget till Stockholm. Som så ofta när jag gör det vankas det produktionsvecka för nya Re:publicnumret. Kul! Det blir nog ett bra nummer.Har dock en massiv separationsångest från Axel och Elsa. Tänk om bebisen får för sig att komma nu? Men det får den ju inte, det är ju sex veckor kvar. Nån måtta får det ju vara.
Vill mest bara sova hela tågresan men har tänkt att jag ska hinna/orka transkribera en intervju jag gjorde igår em/kväll med Elisabeth Dunker – formgivaren/kvinnan bakom Fine Little Day. Hon var helt sjukt trevlig. Och hade ett fantastiskt hem, förstås (typ 100 meter från vår lgh). Jag visste inte jättemycket om henne på förhand och var nästan lite rädd att jag var för dåligt inläst. Men så satt vi i 2,5 timme uppkrupna i en soffa och pratade om livet, ungefär. Älskar sådana intervjuer.
Oj, nu vaknade barnet. Man kan se en fot (antar jag att det är) puta rakt ut en bit nedanför höger revben. Hej hej lilla unge! Kommer vara helt ovan om några veckor när jag återgår till att bara vara en person.
5 kommentarer:
6 veckor! Final countdown. Det är ruskigt skönt att vara bara en person igen sedan tycker jag :)
Haha ja jag kan tänka mig att det är det.
Men gud, kom just ihåg att du ju mådde fruktansvärt dåligt när du var gravid, Anna! Då blir det ju en helt annan sak, klart det var skönt då att inte vara gravid längre. (Det var inte meningen att skriva "haha", förstås.)
Jag har ju turen att må helt som vanligt och längtar ju jättemycket efter att barnet ska komma, men att inte behöva vara gravid längre känns i sig inte alls akut. Otroligt hur orättvist det slår, att vissa mår helt bra och andra blir jättesjuka av en graviditet :/
Kram på dig och hoppas verkligen att det blir totalt tvärtom om du väljer att skaffa fler barn. //J
Jag tog inte "haha" som något taskigt eller obetänksamt alls, alla kan ju inte hålla koll på min graviditet liksom :)
Skönt att du mår så bra och ja, orättvist är det! Jag kände mig ensam då, men nu vet jag att vi var många - vi syns ju bara inte liksom. Det finns till och med en grupp på FB och alla förstår precis vad man går igenom. Tänk om jag vetat det när jag väl var gravid...
Spännande att följa dig nu! Hoppas sista veckorna fortsätter lika bra!
Jag förstår precis. Det är MAGISKT att vara ensam i kroppen igen och inte ha en mage i vägen. Jag kan förvisso verkligen vara lite vemodig över gravidmagen men på slutet är det definitivt skönare att minnas den än att faktiskt ha den.
Skicka en kommentar