fredag 9 januari 2015

Om hur det plötsligt känns ännu närmre

Hon satt mitt emot oss, mig och Erik, på en uteservering på ett café i centrala Rabat. Jag minns det väl, det var soligt och vi beställde fika men hon pratade så mycket och snabbt att hon knappt rörde sitt kaffe. Innan intervjun hade vi ringt henne, sagt att vi märker att säkerhetspolisen bevakar oss eftersom vi varit i Västsahara och intervjuat personer som är kritiska till ockupationen. Vågar du träffa oss ändå?

Zineb el Rhazoui hade skrattat lugnt i telefonen, sagt Vad rart av er att fråga, men det här är min vardag. Jag är alltid förföljd. Självklart ska vi träffas. Nu satt hon där framför oss och berättade. Om sitt liv som journalist, om sitt liv generellt, hur de två perspektiven egentligen är precis samma. Hur hon är en av de lätträknade journalister i Marocko, kanske är de fem?, som vågar arbeta som riktiga journalister, opåverkade journalister, skriva för oberoende tidningar. Om sådant man inte får skriva om för staten och kungen.

Det är 2011 och Zineb, som är franskmarockan, berättar om lagen som finns i Marocko, som förbjuder journalister att ifrågasätta kungen, islam och Marockos roll i Västsahara. Att vara obekväm innebär att man betalar ett högt pris. Zineb beskriver hur polisen gått in i hennes och pojkvännens lägenhet på natten, gripit och åtalat dem. Hur Human Rights Watch efter händelsen uppmanat till ett stopp på de "uppenbart politiskt motiverade trakasserierna". Hur myndigheterna en efter en stängt ner alla oberoende tidskrifter och radiokanaler. Alla utom en, webbmagasinet La Kome, vars redaktion inhyst i en liten lägenhet Zineb en stund senare tar med oss till.

Det är min allra första reportageresa som frilansjournalist. Efter intervjun pratar jag och Erik länge om hur konstigt det känns. Att vi har samma jobb som Zineb och hennes kollegor, samma övertygelse, men hur vår egen övertygelse aldrig sätts på prov. Hur vi slipper göra omöjliga val. Hur vi inte behöver offra något alls för att kunna bedriva oberoende journalistik, samtidigt som våra kollegor i Rabat och på andra platser måste offra allt. Hela sin säkerhet, sin vardag, sitt liv. Reportaget om Zineb som vi gjorde för tidningen Journalisten sitter på väggen på mitt kontorsrum sedan länge, och börjar såhär: "– Jag offrar min säkerhet och min frihet. Det är vad som krävs om man ska jobba för yttrandefrihet här". Jag ser hennes porträtt ibland och tänker på allt detta. Hur min första reportageresa var en av de mest intressanta, en av dem som påverkat mig mest.

När jag hörde om attacken mot Charlie Hebdo häromdagen tänkte jag direkt på Zineb. Jag vet egentligen inte varför. Vi är vänner på en del sociala medier och har mailats vid ett par gånger sedan vi sågs i Marocko, men jag hade ändå ingen aning om vad hon gör nu för tiden. Idag läste jag ett citat i DN apropå att det talas om att trycka nästa nummer av satirtidningen i en miljonupplaga i protest mot terrorattacken.
"– Nästan alla våra tecknare är döda! Hur ska vi göra? undrade Charlie-journalisten Zineb som var på resa i Marocko".

Och trots att det bara stod hennes förnamn, säkert inte ett ovanligt sådant, visste jag att det var hon.

Nu vet jag att hon är tidningens krönikör och att hon överlevde eftersom hon var tillfälligt på semester i sitt hemland, där vi träffade henne den där gången, när kollegorna i Paris blev avrättade en efter en. Hennes ord om att offra min säkerhet är vad som krävs får en ännu starkare innebörd.

Tack Zineb, för att du orkat fortsätta göra omöjliga val. För att du fortsätter orka.

Bild: Erik Abel, fotad i Rabat, Marocko, i februari 2011.

3 kommentarer:

inte skyldig sa...

Wow.

Peppe sa...

åh fy så hemskt och så bra.

Casa Annika sa...

Så bra skrivet.
Tack för boktipset om Västsahara, den boken ska jag läsa (du får skriva uppföljaren). Det pratas en del om Västsahara här, området "tillhörde" ju Spanien ett tag, och jag är lite för dåligt påläst.