Idag har det gått exakt tre år sedan jordbävningen och den efterföljande tsunamin och kärnkraftskatastrofen i Fukushima. Tolken som jag och Erik anlitade när vi var där lade just upp den här bilden på facebook:
Där står jag i det som en gång var kommunhuset i staden Ishinomaki. Längst upp på väggen kunde vi se gränsen dit vattenmassorna och leran nådde, på fjärde våningen. Och då stod huset ändå högst uppe på en kulle. Hela huset var ett urblåst skelett, även nio månader efteråt.
Rummet som bilden visar var kommunfullmäktigesalen och vi var där tillsammans med en lokaljournalist som visade vilken stol han satt på när vågen kom och svepte med sig allt. Han överlevde tack vare taket ovanpå femte våningen, varifrån han såg hela sin barndoms stad försvinna i ett enda svep. Vattnet nådde ända upp till kanten på taket, men inte över. En hårsmåns marginal.
Igår natt drömde jag att jag befann mig på en liten ö någonstans i sydkinesiska sjön och skulle rapportera om ett 'spänt politiskt läge'. Plötsligt kom tjugo flygplan och jag förstod att konflikten hade eskalerat till krig, att det var en flygattack och att jag sannolikt skulle dö. Att jag inte kunde fly eftersom flygfältet och färjelägret på ön skulle det vara det första som bombades. Det var den verkligaste dröm jag någonsin drömt. Jag riktigt kände hur det var att befinna mig på den där sköra lilla marginalen. Och ändå inte, såklart, eftersom det bara var en dröm. Men när jag vaknade insåg jag att sådana saker händer människor på riktigt, hela tiden.
Som för tre år sedan, när journalisten Norio Sato stod på det där taket i Ishinomaki.
Och som idag, när SR:s Asienkorre Nils Horner sköts till döds på öppen gata i Kabul.
Så sorgligt.
Där står jag i det som en gång var kommunhuset i staden Ishinomaki. Längst upp på väggen kunde vi se gränsen dit vattenmassorna och leran nådde, på fjärde våningen. Och då stod huset ändå högst uppe på en kulle. Hela huset var ett urblåst skelett, även nio månader efteråt.
Rummet som bilden visar var kommunfullmäktigesalen och vi var där tillsammans med en lokaljournalist som visade vilken stol han satt på när vågen kom och svepte med sig allt. Han överlevde tack vare taket ovanpå femte våningen, varifrån han såg hela sin barndoms stad försvinna i ett enda svep. Vattnet nådde ända upp till kanten på taket, men inte över. En hårsmåns marginal.
Igår natt drömde jag att jag befann mig på en liten ö någonstans i sydkinesiska sjön och skulle rapportera om ett 'spänt politiskt läge'. Plötsligt kom tjugo flygplan och jag förstod att konflikten hade eskalerat till krig, att det var en flygattack och att jag sannolikt skulle dö. Att jag inte kunde fly eftersom flygfältet och färjelägret på ön skulle det vara det första som bombades. Det var den verkligaste dröm jag någonsin drömt. Jag riktigt kände hur det var att befinna mig på den där sköra lilla marginalen. Och ändå inte, såklart, eftersom det bara var en dröm. Men när jag vaknade insåg jag att sådana saker händer människor på riktigt, hela tiden.
Som för tre år sedan, när journalisten Norio Sato stod på det där taket i Ishinomaki.
Och som idag, när SR:s Asienkorre Nils Horner sköts till döds på öppen gata i Kabul.
Så sorgligt.
3 kommentarer:
Jag tänkte på dig när jag hörde om Nils Horner i morse, på det otroligt viktiga jobb du och alla andra utrikeskorrespondenter utför och på vilken fara ni ibland utsätter er för, för att vi här hemma ska få ta det, bli upplysta. Jag beundrar er så otroligt mycket!
Ni journalister som ger er ut för att rapportera från dessa krigs- och katastrofområden är så modiga!
Herregud, gör inte jämförelsen mellan mig och Nils Horner, denna gigant, det känns ju alldeles galet.
Men tack för fina ord om journalistik osv.
Skicka en kommentar