I tisdags var det premiär. Cykelpremiär, på de sprillans nya touringcyklarna som vi köpte för ett halvår sen för att kunna cykla de "nätta" 160 milen till Paris i sommar på.
Det här inlägget hade kunnat handla om hur fantastiskt det var att cykla på dem (det var det!), eller om den fantastiska cykelbutiken Veloform i Majorna som vi åkte till. Den där vi blev hängandes halva kvällen medan den entusiastiske butiksägaren berättade gamla anekdoter och erbjöd sig att specialbygga en ställning till Axels cykel så att vi kan sätta dit en korg för Elsa att sitta i.
Men så blir det alltså inte, för det här inlägget kommer att handla om slutet av cykelturen. När vi var hundra meter hemifrån stannade vi vid ett övergångsställe på Linnégatan och just som vi skulle cykla över så hände det, nämligen.
Jag ramlade.
Alltså saknar ord för genansen jag känner över detta. Normala vuxna människor ramlar väl inte med sin cykel?! Jag lyckades i alla fall eftersom jag plötsligt upptäckte att jag inte nådde ner till marken och då tänkte "jag hoppar av lite smidigt". Men när jag försökte svänga ena benet framför mig (så som jag har gjort i freakin hela livet) så VAR DET EN HIMLA RAM DÄR I VÄGEN. Så jag tvärföll kan man säga. På Axel, så att han också föll, mitt på övergångsstället. Jorå. Två vuxna med skrubbsår på knäna.
Och det är ju inte som att jag inte förutspått detta. Cykeln är förvisso typ den snyggaste ever och helt fantastiskt skön att cykla på, men har alltså ingen fotbroms och det fattar väl vem som helst att det är livsfarligt. Avsaknad av fotbroms och en konstig stång som gör att man måste svinga upp benet BAKOM för att komma på/av. Jag säger då det.
I alla fall, vi ledde cyklarna de sista meterna hem och jag sa dramatiskt att jaha, det var ju synd att jag var så himla värdelös på detta när jag vill vara asgrym och du får väl cykla själv framöver så att du slipper bli fälld. Fina A, lugn och harmonisk, svarade bara att man ramlar ibland, inget konstigt. Ska vi fira våffeldagen med chips och lökdipp?
Och så gjorde vi det. Det blev en fin kväll trots allt.
MVH, cykelproffset
Det här inlägget hade kunnat handla om hur fantastiskt det var att cykla på dem (det var det!), eller om den fantastiska cykelbutiken Veloform i Majorna som vi åkte till. Den där vi blev hängandes halva kvällen medan den entusiastiske butiksägaren berättade gamla anekdoter och erbjöd sig att specialbygga en ställning till Axels cykel så att vi kan sätta dit en korg för Elsa att sitta i.
Men så blir det alltså inte, för det här inlägget kommer att handla om slutet av cykelturen. När vi var hundra meter hemifrån stannade vi vid ett övergångsställe på Linnégatan och just som vi skulle cykla över så hände det, nämligen.
Jag ramlade.
Alltså saknar ord för genansen jag känner över detta. Normala vuxna människor ramlar väl inte med sin cykel?! Jag lyckades i alla fall eftersom jag plötsligt upptäckte att jag inte nådde ner till marken och då tänkte "jag hoppar av lite smidigt". Men när jag försökte svänga ena benet framför mig (så som jag har gjort i freakin hela livet) så VAR DET EN HIMLA RAM DÄR I VÄGEN. Så jag tvärföll kan man säga. På Axel, så att han också föll, mitt på övergångsstället. Jorå. Två vuxna med skrubbsår på knäna.
Och det är ju inte som att jag inte förutspått detta. Cykeln är förvisso typ den snyggaste ever och helt fantastiskt skön att cykla på, men har alltså ingen fotbroms och det fattar väl vem som helst att det är livsfarligt. Avsaknad av fotbroms och en konstig stång som gör att man måste svinga upp benet BAKOM för att komma på/av. Jag säger då det.
I alla fall, vi ledde cyklarna de sista meterna hem och jag sa dramatiskt att jaha, det var ju synd att jag var så himla värdelös på detta när jag vill vara asgrym och du får väl cykla själv framöver så att du slipper bli fälld. Fina A, lugn och harmonisk, svarade bara att man ramlar ibland, inget konstigt. Ska vi fira våffeldagen med chips och lökdipp?
Och så gjorde vi det. Det blev en fin kväll trots allt.
MVH, cykelproffset
8 kommentarer:
Å men ja, man minns ju den där genansen. Jag minns särskilt en gång, antagligen den senaste, när jag var kanske 10-11 år och ramlade på min vita crescent på cykelbanan och en tant snabbt var framme och ojade sig och jag bara skämdes så väldans. Det var lite samma nu när vi var i Sälen och jag ramlade i prick varje backe, i längdspåret alltså, så jäkla pinsamt! Chips och lökdipp och cool sambo låter dock som bästa medicinen!
Men vilken tur att det gick bra ändå! Hann bli orolig över att du kraschade lika mycket som jag gjorde för nästan ett år sedan men tur att du slapp det!
Tramsigt nog hann jag också tänka hur genant det var när jag kraschade. Brukar inte skämmas för så mycket annat men just skammen när jag föll, jo den kommer jag ihåg.
Ps. Som min man sade när jag kraschade: Välkommen till klubben (det hör till att trilla när en cyklar:))
Karin: haha ja det är ju det jag säger, det är i 10-11-årsåldern man ramlar på cykel! ;) Men nejdå, man kan förstås ramla som vuxen också. Uppenbarligen.
Month day year: Fy, minns din cykelkrasch nu, sådär illa var det inte alls den här gången. Mer ett stilla vält liksom, som tur var. Och din man har säkert helt rätt, cyklar man mycket ramlar man förr eller senare. Bara så himla komiskt att jag ramlade just i tisdags, liksom FÖRSTA turen på nya cykeln.
Det där med att inte ha fotbroms.. När jag fyllde tolv fick jag min vuxen-cykel. Den hade både fotbroms och handbroms. Första veckan cyklade jag i det lilla samhälle där jag växte upp (2000 invånare) och fastnade med byxbenet på sadeln på något vis så jag inte kunde använda fotbromsen. Rätt ut i gatan for jag, ut framför en bil som fick tvärbromsa. Jag chockad, gosse av cykeln, stannade vid vägkanten, trasslade loss benet. Då kom polisen, de tyckte inte om sättet på vilket jag cyklade i trafiken. Jag förklarade att jag hade försökt bringa men att det inte gick för att byxan fastnat. Den ene polisen tittade på mig som att jag var dum i huvudet och så sa han "men du har ju handbroms". Tanken hade inte ens slagit mig!
Jo, men det låter faktiskt farligt att inte ha nån fotbroms, det hör ju vem som helst! Men jag tror att du kommer att bli grym på att cykla ändå!
Haha... herre gud. Jag blir alldeles iskall när jag snubblar/ramlar och stirrar runt i panik så att ingen sett. Och det är väl egentligen det beteendet som är det mest pinsamma. Men shit vilken sjuk bedrift det kommer att vara att ha tagit sig till paris på en cykel (utan fotbroms dessutom).
Oj. Har själv gjort samma pga o-fotbromsen o ramen. Otroligt hur "kroppen minns". Kram!
Ledsen för skrapsåren på själv och stolthet, men bra att det gick så pass bra ändå (och att du inte var mitt på nån fransk motorväg!). Men - så intressant, för jag var tvungen att tänka två gånger vad du menade med "Men när jag försökte svänga ena benet framför mig (så som jag har gjort i freakin hela livet)" - jag har nämligen alltid gjort tvärtom! Alltså svingat det bakom mig över sadeln! Gissar att det har att göra med hur man lärde sig. Gissar också att min bror var med och lärde mig, kanske att jag till och med hade hans gamla "killcyklar" med stång. Intressant hur olika det kan vara ändå! Ta hand om såren. Kram
Skicka en kommentar