Kampala är smutsigt, svettigt, klibbigt och dammigt. Intensivt,
brötigt och ganska kaotiskt. Ändå sjukt nice på en massa sätt. Nu har vi
hängt här en vecka: jag har jobbat med mina reportage, S har jobbat på
kirurgakuten och resten av tiden har vi varit lediga tillsammans.
En eftermiddag var jag med Sofia på kirurgakuten på Mulagosjukhuset. Det kom in en man med en helt söndertrasad underarm, han hade blivit påkörd. Muskler, hud och nerver hängde i en salig röra och i Sverige hade man opererat. Här sa Sofia "jaha, då får vi ta och sy lite" och sedan satte hon sig och lagade mannen. Det tog två timmar. Hon började med att sy i det som sitter inuti (alltså sy ihop musklerna som gått av) innan hon tog itu med den hud som gick att lappa ihop. Jag tittade impad på och fick hjälpa till genom att spola med NaCl, sjukt stolt över hennes kunskap och färdigheter. Samtidigt, på britsen intill, såg jag en sköterska av misstag sticka sin patient med en smutsig nål (!). Två gånger (!!). Verkligen inte okej. På en annan brits skar en läkare upp en bebis utan bedövning.
Ingenting på akuten kan kallas rent - allt är rostigt eller smutsigt eller både och. Det var hemskt på många sätt, och helt sjukt, men väldigt spännande och intressant att få vara med. Känns också bra att ha fått ta del av ett litet uns av vad Sofia upplevt de senaste månaderna för att förstå mer av det i efterhand. Idag fick vi av hennes kollegor höra om en ung kvinna som premiärministerns son hade beordrat en våldtäkt på. Kvinnan fördes bort men lyckades kasta sig ur bilen och hamnade på Mulago. Kidnapparna lyckades dock hitta henne där, och hade makt nog att kunna föra bort henne igen utan att någon kunde stoppa dem. Två dygn senare kom hon tillbaka, svårt traumatiserad. Man hör hemska berättelser varje dag här men den här berörde extra mycket. Fy fan.
Mitt eget jobbande här har rullat på bra, jag har gjort många intressanta intervjuer och det känns som att jag varit precis överallt, runt om i stan och hemma hos folk i utkanten av den. Mitt huvudreportage är för Amnesty Press och handlar om förföljelsen av hbt-personer. Ugandas parlament ska ju snart ta ställning till ett lagförslag som innebär dödsstraff eller livstids fängelse för homosexuella aktiviteter, och som också tvingar alla i samhället att polisanmäla om de misstänker att någon är gay. Jag har träffat unga homosexuella personer som fördrivits från sina familjer, personer som arbetar i organisationer och flera av förgrundsfigurerna för landets gayrörelse. Det kommer bli ett reportage om dem som inte passar in, om dem som blir kära i någon men aldrig får berätta om det. Om unga killar som tvingas lämna det liv de alltid känt till för att skapa sig ett nytt i huvudstaden, och som tvingas sälja sex för att överleva.
Det här får nog bli ett eget inlägg vid ett senare tillfälle.
Fredagen var Sofias sista dag på sjukhuset, vilket innebar att hon nu är färdig läkare. Doktor S! Världens fetaste hurra och grattis till det! I lördags gick vi ut för att fira och började med att dricka öl i trädkojor på en bar som heter Laugters och som ligger i en park mitt i Kampala. Jag var mycket excalterad över det här med trädkojorna. Sofia sa att jag sagt ordet treehouse 37 gånger innan vi ens kom dit (jorå, man är ju en mycket sansad person, ehe).
Vi gick senare vidare till en klubb i samma park och där tog det ungefär fem minuter innan vår gemensamma plånbok blev stulen ur min väska trots att jag höll ett hårt grepp om dess dragkedja. Helt galet, fattar inte hur det gick till. Jag blev lite arg och vi satte efter tjuven men hade såklart ingen chans på det übertrånga dansgolvet där folk torrjucksdansade för fulla muggar packade som sillar. Lyckligtvis hade vi varit smarta nog att bara ha lite cash i plånkan, inga kort eller värdesaker.
Det var en kul kväll, men stölden följdes av lite ytterligare smolk på vägen hem, när S kompis JB (en ugandisk läkarstudent) skulle köra hem oss. Först såg vi en man med yxa på parkeringen. Sedan stoppades vi av polisen som hittade på att JB inte hade bälte på sig (det hade han) och krävde en muta för att inte ge större böter. Därefter såg vi från bilfönstret två poliser misshandla en hemlös man, och sedan ville vakten utanför campus där vårt hostel ligger också ha en muta för att öppna grinden. Han var som vanligt hög som ett hus och höll ett stort vapen i handen. Allt är inte feelgood här, kan man säga.
Men en hel del är feelgood ändå förstås. Till exempel vår helg! Vi hade planer på att dra iväg till staden Jinja och en ö som ligger där Nilen rinner ut i Victoriasjön, men Sofia var lite risig några dagar och vi bestämde oss för att stanna kvar. Har således chillat i Kampala hela helgen, slappat några gånger vid en pool, handlat roliga prylar på marknader och käkat frukostar i timmar med folket på Edge house (där vi bor). Samt gått och gått och gått i stan. Det är rättså nice, om man bara parerar de tre meter djupa hålen ner i avloppssystemet som dyker upp var tionde meter.
Den ständiga hinnan av svett, vägdamm och myggmedel gör att man aldrig (som i a-l-d-r-i-g) är särskilt ren, och eftersom varken jag eller S är några stora fan av att duscha i onödan har vi utvecklat systemet att sniffa varann i armhålan för bedömning. Det följs oftast av ett "äh du klarar dig en dag till" eftersom det är det svar man själv vill ha. Praktiskt!
Jag blir alltid kär i länder när jag reser och just nu är jag lite kär i Uganda. I morrn tar vi dock farväl och åker vidare till Tanzania och Zanzibar, och efter ett par dagar där ansluter Nico! Yey på den!
Här kommer helt random en lista på några kul djur vi stött på:
* Grodan, som hade flyttat in i vår toalettstol när vi kom hem från Bwindi förra helgen.
* Maraboustorkarna, som är gigantiska och bor i trädgården.
* Söndagsapan, som kommer varje söndag och äter sopor. (Men han är picky - slickar av jordnötssmöret från brödskalkarna och äter bara tomat om den är spänstig och fräsch).
* Råttan som hängde på vår stammisrestaurang ikväll, och som kom tillbaka till vårt bord hela tiden och lekte kurragömma. Den var stor som en freakin kanin och hade en svans lika tjock som ett kraftigt rep.
* Parasiterna, amöborna och maskarna, som vi ägnar stora delar av dagarna åt att prata om. Jag intalar mig att man inte kan få sådana om man bara är här under begränsad tid. Låt mig ha rätt. Låt mig ha rätt.
(Obs, skrev detta för två dagar sedan men har inte gått att ladda upp förrän nu. Nu är vi på Zanzibar och ligger i en fantastisk himmelsäng i ett rum med stuckatur och rosa väggar. Mmm. Hej så länge.)
En eftermiddag var jag med Sofia på kirurgakuten på Mulagosjukhuset. Det kom in en man med en helt söndertrasad underarm, han hade blivit påkörd. Muskler, hud och nerver hängde i en salig röra och i Sverige hade man opererat. Här sa Sofia "jaha, då får vi ta och sy lite" och sedan satte hon sig och lagade mannen. Det tog två timmar. Hon började med att sy i det som sitter inuti (alltså sy ihop musklerna som gått av) innan hon tog itu med den hud som gick att lappa ihop. Jag tittade impad på och fick hjälpa till genom att spola med NaCl, sjukt stolt över hennes kunskap och färdigheter. Samtidigt, på britsen intill, såg jag en sköterska av misstag sticka sin patient med en smutsig nål (!). Två gånger (!!). Verkligen inte okej. På en annan brits skar en läkare upp en bebis utan bedövning.
Ingenting på akuten kan kallas rent - allt är rostigt eller smutsigt eller både och. Det var hemskt på många sätt, och helt sjukt, men väldigt spännande och intressant att få vara med. Känns också bra att ha fått ta del av ett litet uns av vad Sofia upplevt de senaste månaderna för att förstå mer av det i efterhand. Idag fick vi av hennes kollegor höra om en ung kvinna som premiärministerns son hade beordrat en våldtäkt på. Kvinnan fördes bort men lyckades kasta sig ur bilen och hamnade på Mulago. Kidnapparna lyckades dock hitta henne där, och hade makt nog att kunna föra bort henne igen utan att någon kunde stoppa dem. Två dygn senare kom hon tillbaka, svårt traumatiserad. Man hör hemska berättelser varje dag här men den här berörde extra mycket. Fy fan.
Mitt eget jobbande här har rullat på bra, jag har gjort många intressanta intervjuer och det känns som att jag varit precis överallt, runt om i stan och hemma hos folk i utkanten av den. Mitt huvudreportage är för Amnesty Press och handlar om förföljelsen av hbt-personer. Ugandas parlament ska ju snart ta ställning till ett lagförslag som innebär dödsstraff eller livstids fängelse för homosexuella aktiviteter, och som också tvingar alla i samhället att polisanmäla om de misstänker att någon är gay. Jag har träffat unga homosexuella personer som fördrivits från sina familjer, personer som arbetar i organisationer och flera av förgrundsfigurerna för landets gayrörelse. Det kommer bli ett reportage om dem som inte passar in, om dem som blir kära i någon men aldrig får berätta om det. Om unga killar som tvingas lämna det liv de alltid känt till för att skapa sig ett nytt i huvudstaden, och som tvingas sälja sex för att överleva.
Det här får nog bli ett eget inlägg vid ett senare tillfälle.
Fredagen var Sofias sista dag på sjukhuset, vilket innebar att hon nu är färdig läkare. Doktor S! Världens fetaste hurra och grattis till det! I lördags gick vi ut för att fira och började med att dricka öl i trädkojor på en bar som heter Laugters och som ligger i en park mitt i Kampala. Jag var mycket excalterad över det här med trädkojorna. Sofia sa att jag sagt ordet treehouse 37 gånger innan vi ens kom dit (jorå, man är ju en mycket sansad person, ehe).
Vi gick senare vidare till en klubb i samma park och där tog det ungefär fem minuter innan vår gemensamma plånbok blev stulen ur min väska trots att jag höll ett hårt grepp om dess dragkedja. Helt galet, fattar inte hur det gick till. Jag blev lite arg och vi satte efter tjuven men hade såklart ingen chans på det übertrånga dansgolvet där folk torrjucksdansade för fulla muggar packade som sillar. Lyckligtvis hade vi varit smarta nog att bara ha lite cash i plånkan, inga kort eller värdesaker.
Det var en kul kväll, men stölden följdes av lite ytterligare smolk på vägen hem, när S kompis JB (en ugandisk läkarstudent) skulle köra hem oss. Först såg vi en man med yxa på parkeringen. Sedan stoppades vi av polisen som hittade på att JB inte hade bälte på sig (det hade han) och krävde en muta för att inte ge större böter. Därefter såg vi från bilfönstret två poliser misshandla en hemlös man, och sedan ville vakten utanför campus där vårt hostel ligger också ha en muta för att öppna grinden. Han var som vanligt hög som ett hus och höll ett stort vapen i handen. Allt är inte feelgood här, kan man säga.
Men en hel del är feelgood ändå förstås. Till exempel vår helg! Vi hade planer på att dra iväg till staden Jinja och en ö som ligger där Nilen rinner ut i Victoriasjön, men Sofia var lite risig några dagar och vi bestämde oss för att stanna kvar. Har således chillat i Kampala hela helgen, slappat några gånger vid en pool, handlat roliga prylar på marknader och käkat frukostar i timmar med folket på Edge house (där vi bor). Samt gått och gått och gått i stan. Det är rättså nice, om man bara parerar de tre meter djupa hålen ner i avloppssystemet som dyker upp var tionde meter.
Den ständiga hinnan av svett, vägdamm och myggmedel gör att man aldrig (som i a-l-d-r-i-g) är särskilt ren, och eftersom varken jag eller S är några stora fan av att duscha i onödan har vi utvecklat systemet att sniffa varann i armhålan för bedömning. Det följs oftast av ett "äh du klarar dig en dag till" eftersom det är det svar man själv vill ha. Praktiskt!
Jag blir alltid kär i länder när jag reser och just nu är jag lite kär i Uganda. I morrn tar vi dock farväl och åker vidare till Tanzania och Zanzibar, och efter ett par dagar där ansluter Nico! Yey på den!
Här kommer helt random en lista på några kul djur vi stött på:
* Grodan, som hade flyttat in i vår toalettstol när vi kom hem från Bwindi förra helgen.
* Maraboustorkarna, som är gigantiska och bor i trädgården.
* Söndagsapan, som kommer varje söndag och äter sopor. (Men han är picky - slickar av jordnötssmöret från brödskalkarna och äter bara tomat om den är spänstig och fräsch).
* Råttan som hängde på vår stammisrestaurang ikväll, och som kom tillbaka till vårt bord hela tiden och lekte kurragömma. Den var stor som en freakin kanin och hade en svans lika tjock som ett kraftigt rep.
* Parasiterna, amöborna och maskarna, som vi ägnar stora delar av dagarna åt att prata om. Jag intalar mig att man inte kan få sådana om man bara är här under begränsad tid. Låt mig ha rätt. Låt mig ha rätt.
(Obs, skrev detta för två dagar sedan men har inte gått att ladda upp förrän nu. Nu är vi på Zanzibar och ligger i en fantastisk himmelsäng i ett rum med stuckatur och rosa väggar. Mmm. Hej så länge.)
7 kommentarer:
Johanna, jag är så sjukt impad av dig, ditt jobb, ditt mod. Och av din fantastiska vän! Hur klarar man av att jobba på ett sådant ställe utan att bli helt knäckt? Ni gör skillnad i världen, var stolta över det!
Å det är en väldigt väldigt marginell skillnad i så fall (!). Men tusen tack för dina fina ord.
Så himla fantastiskt spännande att läsa om. Och i tanken åker jag tillbaka till sydöstra Afrika 2002.
Jenny: Det är ju det bästa med resor, att man har kvar dem för alltid.
(Och vad kul att du tyckte det var spännande läsning, känner att det blir så himla långt varenda gång jag skriver :))
Oj, vad mycket spännande!
Intressant läsning! Kommer högst troligt åka dit på utbytesstudier, Kampala. Har du lust att berätta vad edge house är för något? Förresten, vågar man som röra sig fritt i staden, eller kände du dig utsatt som europer, eller som kvinna? Campus och sjukhus verkar väl trygga, men undrar lite över fritiden. Är inte den som vill sitta hemma och vara rädd, men söker inte heller efter traumatiska upplevelser. Shit happens everywhere, men händer det för ofta där? :-)
Skicka en kommentar