Glimtar från midsommaren 2013

Den var kanske inte den soligaste i mannaminne men den var go, årets midsommarhelg! Ömsom sol, ömsom hällregn. Jag, A och S fick till en hel långhelg och resten kom fredag-lördag. Och det var gött, så som Bexet alltid är. Vi stod på händer i vattnet och A testsimmade över sjön i sin nya våtdräkt. E rodde ut för att fiska men tappade en åra och fick till allas stora underhållning paddla sig fram med den andra, ståendes, för att få fatt i den igen. Inga gösar fastnade på kroken (inga gäddor eller aborrar heller för den delen), men vi hade å andra sidan köpt med så mycket mat att vi hade kunnat bo kvar en vecka eller så. För första gången på länge fick vi klara oss utan Emmas och Johans numera klassiska lettiska midsommarost, och även om den förstås var djupt saknad gick det faktiskt bra ändå.

Mitt på dagen var det lotteri borta vid stranden som vanligt, just den timmen som solen kom fram mellan två ösregn. Som vanligt fanns det nästan fler priser än deltagande personer så de flesta vann något. S fick ett pussel, jag fick tjusiga tossor som någon virkat, pappa fick en tallrik med kattmotiv. J fick en boll med en världskarta på och A en jojjo från Stora Enso, pappersbruket i Hylte. Alla nöjda och glada.

Jambo mambo poa

Zanzibar var otroligt vackert. Vi hade ett gäng riktigt sköna dagar där, vi solade, promenerade längs kritvita stränder, simmade i klart vatten och käkade massor och åter massor av fisk. King fish, dorado, tuna, blue marlin, vadhelst de lokala fiskarna fått upp för dagen.

Någon gång köpte vi och ett gäng britter vi hängde med fisk direkt från en av fiskargubbarna och bad en liten lokal restaurang, som låg i ett skjul, att tillaga den till oss på kvällen. Det var sjukt gott. Till middagen fick vi öl och små enportionspåsar i plast med gin eller vodka, som kostade två kronor styck och gick utmärkt att blanda med exempelvis Stoney Tangawizi, ingefärsläsk.

En annan dag var vi ute och snorklade utanför en mindre ö på östsidan. Ett gäng från Sofias universitet råkade vara på Zanzibar samtidigt som oss, de hade läst en kurs i global hälsa i Dar es Salaam och gjorde oss sällskap på snorklingen. Bäst på hela dagen var färden tillbaka, då vår kapten spände upp ett stort segel i kokospalms-masten och seglade oss hem. Vi låg på trätaket i flera timmar och njöt av gunget och eftermiddagssolen.

Rummet vi bodde i var som en trädkoja med en trappa upp, mörkt trägolv och fina mönstrade textilier upphängda över papperstunna myggnätsväggar.

Sista dagen åkte vi tillbaka till Stone Town och tog en liten träbåt till Prison Island en bit utanför. Där bodde gigantiska sköldpaddor varav vissa var nästan 200 år gamla. De måste ju vara bland de äldsta nu levande varelserna på hela jorden. Ballt. Vill också vara en sköldpadda.

Och sen sa jag och S hejdå till Nicole och några av dem vi hängt med och tog färjan till Dar es Salaam (N skulle flyga direkt från Zanzibar). Där hade vi stämt träff med en koreansk kille som jobbar på Samsung och som vi snackat med i Stone Town. Han hämtade oss med sin privatchaufför (yey praktiskt) och tog oss med till en restaurang med fantastiska skaldjur medan våra många och tunga väskor väntade tryggt och säkert i hans bil. Jag och S gjorde mental high five så fort våra blickar möttes, gött att lyckas göra något av våra åtta timmar i Dar es Salaam istället för att direkt dra till flygplatsen och sitta där och glo.

Kvällen avslutades med en öl på takbaren på Dars finaste hotell, där Barack Obama ska bo om två veckor – vakterna sökte igenom bilen efter bomber. Vi satt där på taket och såg vattnet och glittret från staden i någon sorts konstig aura av flärd efter en tids betydligt mer primitivt leverne och det hela kändes som en knäpp men härlig avslutning på resan. 

03.35 lyfte planet hemåt och innan vi landade konstaterade S att vi borde resa mer ihop, för precis allting löser sig så himla smidigt och bra när vi gör det.

Liten tanzanisk ordlista med ord vi använt/hört triljarder gånger dagligen:

Jambo - hej
Mambo (eller mambo vipi, eller salama) - hur är läget?
Poa poa (eller mambo fresh, eller salama) - bra bra
Karibu sana - välkommen
Ahsante sana - tack så mycket
Pole pole - sakta sakta

The island who put the zan in Tanzania

Vårt sista dygn i Kampala var kul men lite kaotiskt. Det var fest på hostelet och Sofias ugandiske läkarkollega från sjukhuset blev gripen av polisen för att ha kört hem en mzungo sent på kvällen. Vad det nu är för brott. Det hela var ganska obegripligt men det är ofta polisens agerande här. Vi undrade länge vad som hänt Phillip och först sent nästa eftermiddag, när vi redan lämnat Kampala, fick vi veta att han hade hållits kvar i häktet till klockan tio följande eftermiddag. Han hade åtminstone inte blivit misshandlad. 

När vi kom till flygplatsen var flyget inställt (but of course). Men vi lyckades bokas om och flyga via Kenya istället. På flighten hade vi en fantastisk flygvärd som gav oss ca 50 påsar nötter istället för en var (han tog fram två spypåsar och fyllde dessa) och sedan kom han med tre muggar till bredden fyllda med Baileys just innan vi klev av. Vi fyllde en vattenflaska med den och detta förgyllde vår mellanlandning kan man säga. Den var full av fniss och övertrötthet och ingen som helst oro över att Nicole just messat att nya regler säger att man måste fixa visum till Tanzania innan man kommer dit. (Vilket vi inte gjort, men också det löste sig. Saker löser sig alltid.)

Stonetown var grymt. Vackert med tusen smala gränder och gamla snidade trädörrar överallt. Vi knallade runt, gick vilse i gränderna och lyckades på något vis alltid gå västerut vilket håll vi än siktade på. På dagen fikade vi flera gånger på ett fik som blev vårt favvo och på kvällen köpte vi grillad king fish, dorado och masalakryddad hummer från nattmarknaden vid hamnen.

Dagen därefter kom Nicole och gjorde vår trio komplett! Vi åkte direkt ut till östkusten, till en strand som heter Paje där vi nästan var de enda turisterna. Lugnt och skönt, sol och bad och slappa stunder i bungalowen. Och massor av jävligt god fisk. Typ såhär:

Nu har vi åkt vidare till Kendwa i Nungwi på norra Zanzibar, där det är lite mer folk. Internettet är minst sagt begränsat så nästa inlägg dröjer ett par dagar. Nu ska jag läsa bok i solen och gräva ner tårna i potatismjölssand, häj, häj!