Jag luktar sådär.

Skämmigast under presentationen av exjobbet idag:
Jag och Johanna trodde att man skulle fylla 10 minuter. När alla snackade om sina exjobb i cirka 30 sekunder förstod vi att vi varit lite fel ute. Sist av alla ställer vi oss upp, och -tadaa- slänger fram vår presentation. Som är 8 minuter och gjord i Power Point. Utan ljud.

Extra krydda kom när Erik H mitt under de allvarligaste bitarna om hiv/aids skriker rakt ut "Vad är ett hospice?" och uttalar det hoe-spice. Vi mumlar något om 'den sista vården för döende' och visar en bild på ett svältande barn. Då skriker han "spice girls!". Det blir tyst. Sedan "Är det den sista spicegirlsmedlemmen eller? hoe-spice". Alla skrattar och vrider sig lite obekvämt samtidigt som det kommer fler bilder på svältande barn.
Lärar-Torsten, som nästa vecka ska examinera just vårt arbete, tittar ner i sina papper.

Stämningen hade redan från början blivit väldigt konstig när vårt fnitter över powerpointmissen stod i kontrast till det allvarliga budskapet, och blev inte direkt mindre konstig av Eriks utspel.

Åh, vad du kommer att fattas oss Erik. Det är verkligen något befriande över folk som agerar semi-tourettes i helt fel lägen.

Som alltid när man är klar med något rättså jobbigt och äntligen blir ledig, har jag idag också blivit sjuk. Jätteont i halsen och sånt. Det har däckat mig i sex timmar och nu har David googlat "huskur förkylning" och letat fram att man ska äta stark indisk mat. Därför står han nu i köket och gör linssoppa, chicken punjabi med köttfärs och yoghurtsås. Och kuckelimuckmedicin av laktits och choklad.

Sen har han också rott ihop följande huskur till mig:

* ett helt paket koncentrerad apelsinjuice, i ett svinstort Hoegarden-glas (som jag och Martin Lu stal från en bar i Danmark en gång)
* saften från en hel citron
* tre stora skedar krossad vitlök (vilket motsvarar ugnefär en hel vitlök)
* piripiri
* några dl vatten.

Vem som helst förstår ju att jag snart kommer att lukta något ohyggligt. Värst blir det nog för David själv som måste sova bredvid mig. Han är beredd på att öppna ventilen i sovrummet säger han. Enligt ett första utlåtande är "den dominerande odören från min andedräkt: vitlök".

________________________
Update: Kom just på att jag ska till tandläkaren i morrn 8.30. Stackars stackars tandläkar-Uffe. Att döma av Davids asgarv är risken att jag aldrig mer får komma tillbaka ganska stora.

Befrielse och bröllop.

I fredags lämnade jag och Johanna in vårt exjobb. Det var en ljuvlig känsla, senaste veckan har varit lite av en koma av slit och ältande över detaljer. Vi har levt i en bubbla, suttit massor av timmar i sträck tillsammans eller på varsitt håll och sms:at 22 gånger per dag.

Nu är det över.

Och det känns jävligt bra. Och det blev himla bra också, tycker vi. Spännande reportage och fina bilder. Lättnaden vid själva inlämnandet var stor, vi transformerades till 12-åringar och sprang omkring hand i hand i strumplästen i skolan och ropade "Torsty!?" när lärar-Torsten var försvunnen.

Resten av helgen har jag fått fira genom att gå på bröllop, för Johan Jihde och Jorun Steijner har gift sig på Öckerö. Det var varmt och soligt och väldigt, väldigt roligt. Under festen på bryggan på Hönö dansade vi oss ömma i fötterna tills man kunde ana en gryning på andra sidan havet.

Kanotsuccén del II

I helgen var vi tillsammans med tolv andra någonstans i skogen någonstans utanför Lerum. Där paddlade vi kanot till en ö, och på den ön tältade vi, allt enligt traditionen (som inleddes förra året såhär års). Den här gången fick vi dock ingen gädda, och Kristoffer hade mer kläder med sig.
Såhär jättejätteskoj och mysigt och bra var allting under hela (nästan, se nedan) helgen:









Sen kom stunden då vi skulle paddla hemåt och vinden valde att jobba på med storm. De flesta av oss kom ingenstans. Jonas och Jonny kantrade och låg plötsligt och guppade med sin packning i 9-gradigt vatten. De kunde inte röra sig men flöt sakta men säkert i riktning mot en ö. Malin och Emma var närmast men panikade lite lätt och Malin tappade sin mobil i sjön. Plopp. Till slut var vi åtta personer, inklusive de nedfrusna stackarna, som tagit oss iland på samma ö. Efter ett tag kom Björns pappa Lasse och räddade oss i en båt. Vi fick paddla ut i vågorna igen och kasta oss efter ett rep, och sen blev under relativt säkra omständigheter bogserade till lugnare vatten. Inte hade man trott att en kanoting kunde bli så äventyrlig. Ganska så spännande ändå tyckte jag.


(Några av bilderna snodda från fellow kanotpaddlare, några är tagna med min något besynnerliga mobilkamera)

"Intressant men inte smashing"

Jag måste faktiskt helt och håller kopiera det blogginlägg Wiman skrev igår nyss, allra mest för att jag vill ha det kvar och minnas hur det var att skriva exjobb. Om skrivkrampen, trögheten, tvivlet och koncentrationsvvårigheterna ;). Johanna har nämligen listat alla sms som jag skrev till henne under gårdagen, och det blev ganska många. Jag kopierar nedan hela inlägget från Johannas blogg:


Sms från Johanna i dag 6 maj. Kronologisk ordning.

8.06
Fy, det ösregnar. Vi ska inte ringa tidningar hemifrån i stället? Eller möjligen i morrn i skolan? ;) det var bara en tanke när jag såg regnet.

8.22
Jag ångrar mig. Ses i skolan 9!

(Mellan 9.20 och 12.30 är jag och Johanna med varandra)

14.40
Hej snyggo. Har du med något "vi" i repet?

14.44
Samma! Just nu står det ett sånt på ett ställe, på de andra har jag lyckats undvika. Svårt ibland! Men där tyckte jag att det passade. Handlade om att det "slog oss" att Sanele inte ler. Kontrasten blev större med ett jag men det är jättelätt att undvika om så behövs. Hm. Vad tycker du?

14.47
Ja, det blir bra! Jag försöker undvika det så långt det går så ser vi sen. Ja, verkligen hästjobb. Nu har jag snart 13.

15.33
Paus.Tetris. Världsrekord typ: 808 423 poäng!

15.48
:) Du, jag sa ju till den där Hanna på Två Dagar att jag skulle maila. Tror du det ser konstigt ut om jag väntar en vecka? Ska jag slänga iväg ett mail nu?

15.52
Ut och gå med dig! man behöver pauser.

16.13
Haha... Vår presentation av aidsrepet var verkligen hemskt. Jag har försökt göra om. Orkar du läsa och tycka? Det är kortare nu.

17.32
Haha.. I inredningsprogram på tv: "mm... jag gillar det här temat, det är mycket färg, det är länder som Marocko, Indien.. Istanbul. Den typen av länder".

18.02
Hej söt. har du hunnit kolla på mailet än?

18.19
Jag skriver svar nu, tack :-*

20.17
Ah, jag är helt slut. Trots att jag jobbar jättemycket känns det som att texten ser likadan ut som för 5 timmar sen!

20.19
Mm, jag med. Allt känns "mm, intressant men inte smashing".

20.24
Nej, fan, jag måste pilla vidare lite.. Kan ju inte skriva nåt i helgen. Åh, vad tråkigt, jag ville gärna! Mitt rep är fortf knappt 15, men lite lite bättre sammanhängande än igår. Gud, jag är nervös för att låta dig se... haha.

20.25
Ämne: Kom hit innan Svanen om du får panik där borta: Medd.:)

20.39
Svensk översättning av ordet hospice: "sjukhus eller vårdhem för personer med obotlig sjukdom". Smidigt, jag kör nog på hospice. Haha.

20.45
Inte omöjligt att jag hänger på:) det lockar! Men jag ska försöka vara duktig och jobba bort några röda fält;). Är det du och Johannesson? Puss!

Om ensamhet och skrik i natten.

Jag är en person som verkligen kan uppskatta att vara själv. Men just nu tror jag att kontrasten kan ha blivit lite för stor efter att ha varit med andra människor konstant, dygnet runt, i en hel månad (Undantaget: 20 minuter när jag var förkyld i vårt dorm i Durban och Johanna lade sig på taket och solade. Sen hade vi så tråkigt på varsitt håll att hon kom ner och hörde mig hosta istället. All annan tid tillbringade vi ihop).
Trots att jag och Johanna träffar varandra i princip varje dag nu och även sms:ar och ringer hela tiden, krävs tydligen en viss avvänjningsperiod. Beviset skedde igår natt. Jag hade svårt att sova, låg mest och vred mig. Jag måste nog ha halvsomnat åtminstone, för efter ett tag satte jag mig upp i sängen och stirrade på andra halvan av min dubbelsäng, där jag tydligen förväntade mig att Johanna skulle ligga. Jag minns att jag tänkte "men, det där är inte Johanna, det är ju bara en randig kudde. Var ÄR HON?".

Sen hände det sjuka. Jag ropade rakt ut: "Johanna", ganska högljutt och frågande, med blicken fäst på den halvöppna sovrumsdörren. Någonstans där tror jag att jag vaknade till på riktigt, för då insåg jag:

Johanna är inte här. Det är inte så konstigt, för hon bor ju nämligen inte här. Det här är ju min lägenhet. Och det är mitt i natten.
Sen lade jag mig ner på kudden och somnade.

Nu är David på Azorerna och jag längtar hem honom så mycket att det gör ont.

Hej hej sommar.

Att komma hem till ett soligt Göteborg när fåglarna kvittrar och det regnar små rosa blomblad från träden utanför skolan är fantastiskt. Speciellt när det råkar bli valborg och alla människor är lediga så att man kan träffa dem igen efter resan. Jag träffade till exempel min höggravida kusin Sara, som förmodligen har en superwoman-dress under den blommiga sommarklänningen. Hon skulle ha fött barn i lördags, men det hade jag nästan svårt att tro på när hon kom cyklandes till slottskogen och berättade att hon just varit på gymet och kört det sista träningspasset. My gosh, en sån gravid quinna ska jag också bli en dag! (Till bebisen: din mamma är verkligen skitvacker och det var skoj att känna dig buffa på min hand genom magen, men snälla kom snart. Vi längtar ihjäl oss efter att träffa dig.)

Dagen fortsatte med mer sol, glada människor, Håkan Hellström-soundtrack, glass och gräsmattor. Jag mötte mina föräldrar och käkade pannkakspicknick vid näckrosdammen när mammas kör hade sjungit där och till pannkakorna hade vi färska hallon som var rödare än rödast.



En stund senare satt jag på vagnen och älskade Göteborg och försommaren. Vi grillade i Sandarna hos Martins trummis och sen dansade vi bort natten på Svanen på Jazzhuset (varför prova något nytt när det gamla är så bra?). Martin jitterbuggade mig tills svetten rann längs ryggraden och tills håret, om man överdriver lite, snuddade taket över dansgolvet under de många lyften. Martin är en lyftens man.