Lördag hela veckan lång

En av de bästa sakerna med att jobba på en stor tidning är att det nästan varje dag är någon som får ett pris, någon som ska bli mammaledig eller någon som pensioneras. För då får man semlor eller tårta och bubbeldricka. Varje gång. Mmmmm, chokladtårta.

Från koja till slott, från asyl till kungligheter

Nu är jag uppe i Sthlm igen, jobbar några dagar på dn och bor hos Soffan. Vi har ätit semlor och africana-wraps, fast mest pluggar hon. Och jag tittar på.

Igår på jobbet skrev jag om en irakisk man som söker asyl i Sverige. (för att förstå sammanhanget måste man läsa Helenas faktaartikel också, och där finns även den väldigt fina bilden till min artikel.) Jag fick kontakt med Hussam på Migrationsverket, där det satt ett hundatal flyktingar med nummerlappar och väntade. Jag kände mig hyfsat dum när jag inte kunde deras språk, men ändå skulle förklara vem jag var och varför jag ville prata med dem. En tolk hjälpte mig och sen fick jag och fotograf-Åke åka med Hussam hem. Hans sjuka pappa låg på golvet i vardagsrummet när vi kom.
Under tiden jag hörde dem berätta om sitt liv, om Hussams gömda fru i Syrien, dottern han inte träffat på mer än ett år och de 61 kronor om dagen han ska leva på, skrev nästan alla andra på tidningen om kronprinsessans pompösa förlovning med Daniel Westling. Vi hade elva sidor om det i dagens tidning, och när jag kom tillbaka från asyl-familjen kändes den kontrasten ganska stor.

Resten av eftermiddagen satt jag och en kollega och fnissade åt klippet nedan. De är säkert jättesympatiska människor, kungafamiljen, men det blir ju oerhört komiskt när de måste titta på fusklappar för att komma ihåg att de ska säga "vi är så glada idag". Man vill ju bara ruska liv i dem och be dem prata från hjärtat, i normalt samtalstempo.

Mediastorm

Ett tips, en uppmaning, nästan en vädjan: Kolla in Mediastorm.
Det är sådan journalistik man vill göra. Sådan journalistik jag vill göra. En stor samling porträtt av människor och människoöden, vackert fotograferat, starkt filmat och ärligt beskrivet.

Jag sitter här och ryser.

I´m hot as a pistol.

Idag får ni två saker, som båda passar till rubriken. Dels det här fantastiska nyhetsinslaget:



... och så mitt nya tetrisrekord :)

Jag frågade om man kunde ha stark ost till sushin, men det kunde man inte, sa K.

Karin Edh var min första kompis. Vi har känt varann sen vi föddes, eller ja, sedan jag föddes och Karin som då var fem månader gammal kom med sina föräldrar och hälsade på. Fast när vi var små brukade vi alltid säga att vi hade spelat kort genom navlarna på våra mammors magar redan när de var gravida.

Igår fyllde Karin 25. Nästan tant. Jag och föräldrarna har varit i Billdal på födelsedagsmiddag och även om Karin sa att hon kände sig rätt gammal nu så tyckte jag inte att det var någon nämnvärd skillnad. Förutom att hon hade permanentat håret, men det hade nog inte så mycket med åldrandet att göra. Men närmare 30 än 20 är såklart en milstolpe. Nästa gång man fyller år blir man plötsligt vuxen och får betala dubbelt så mycket överallt.

Karin och jag har lärt oss många saker ihop. Klättra uppför trottoarkanter till exempel, som vi gjorde när vi precis hade lärt oss gå och kanten nådde oss till låren. Den senaste lärdom Karin givit mig var för några veckor sedan då hon var här. "Johanna, jag kommer inte ihåg, men gillar du sushi?" frågade hon dagen innan. "Nej!" sa jag. Jag hade aldrig hade ätit sushi eftersom jag tänker mig att
1. man inte kan bli mätt på det
2. folk som gillar sushi gör det för att det är trendigt och de ska alltid bedyra sin kärlek till sushin på ett asstörigt sätt.
Men Karin är inte den som tar ett nej. "Bra, då käkar vi sushi när jag kommer till dig!" sa hon bara, och så gjorde vi det. Och hon lärde mig vilken ordning man skulle äta allt. Bara välja goda bitar (inga rullar), blanda wasabin med soyan, pilla bort sjögräset och äta ingefäran mellan tuggorna. Mot min vilja -jag kämpade faktiskt emot- så älskade jag det. Så jävla gott. För Karin hade det tagit fem år, för mig tog det fem minuter. David skrattar rått men hjärtligt åt min inkonsekvens och jag väntar bara på rätta stunden att introducera sushi för honom och smitta honom med mina nyfunna cravings efter rå fisk.

Viktigt PS: Nog för att jag tycker om sushi nu, men jag kommer aldrig i livet bli en sån där störig sushiätare som ska hålla på och insistera på att det är det ENDA de kan käka till lunch. Jag lovar att alltid vara som en sån som hatar sushi, men som bara råkar gilla sushi.

Snö, palmer och sol.

De senaste dagarna har jag och David varit i Bellinzona i italiensktalande delen av Schweiz och rekat för att eventuellt flytta dit en säsong. (En säsong = en innebandysäsong, eftersom David i så fall ska coacha och spela i ett lag där.)
Bellinzona är en liten mysig stad jättenära Italien, med massor av gamla slott överallt, kullerstensgator och snöbeklädda alptoppar som omringar en åt alla håll. Fantastiskt vackert. Och en helt bisarr kombination av sommar och vinter på samma gång.
Vi lånade till exempel en bil och åkte fem mil norrut, mot sankt Gotthardspasset. Där var det två meter (!) nysnö överallt, så mycket snö att bilarna var helt begravda under den. Här och där kunde en baklykta kika fram under snömassorna. Snön knarrade och gnistrade. Vi tog bilen tillbaka, och några mil senare låg vi och njöt i solen med nybakade chiabattabröd under palmerna i Locarno, utan jackor och alldeles intill sjön Lago Majore. Jag visste inte att man kunde ha medelhavsklimat och alpskidåkning inom en sjumilsradie, men det kan man!

Bo där i en betald lägenhet, med betald bil och götta sig några månader? En halvtimme till alpskidåkning åt ena hållet och en timme till Milano och medelhavsklimat åt andra hållet. Det skulle man kunna leva med, det skulle man ju.














Andra roliga saker på resan:

Den här lille killen tog först våra beställningar på en restaurang, sen ropade han "Babaaaaaa, un Bira!" till sin pappa, restaurangägaren, som då hällde upp en liten, liten öl och gav till den nöjda sonen.


På tal om öl har Davids eventuella framtida klubbkompisar gjort en bar i hallen där de spelar. Den ligger i ett litet cementförråd där de också har massa prylar, och i "baren" samlas de efter varje träning och match och dricker Heineken. Vaktmästaren, en jättegammal man med världens kutigaste rygg, får också vara med, men vanligtvis är tjejer förbjudna. Dock "gjordes ett undantag" för mig. Schysst :)

Såhär begravd kan ens bil bli. Det är inte lätt när det är svårt.

Nicole skrev på facebook om bilderna att David plötsligt ser ut som en spanjor. Då påmindes jag om att han blev tilltalad på italienska av alla flygvärdinnor, men jag på tyska! Det kändes sådär. Ingen jättekomplimang för mig, va? Det är väl så jag ska tolka ditt skratt Nicole? :)

längtar efter sol och resor

En buss på Filippinerna juni 2007.

Dengue

I morse ringde någon från Rapport i Sthlm och väckte mig. De ska ha ett inslag om denguefeber och hade hittat mig i något reseforum på nätet. Reportern frågade om de fick komma och intervjua mig eftersom jag haft dengue och det gick ju bra såklart. Man vill ju inte vara det dryga caset som inte ställer upp.

Så ikväll snackar jag om dengue i rapport och aktuellt. Det kändes väldigt ovant att vara på "andra sidan" i intervjusammanhanget, men lite kul som omväxling.
_________________
EDIT:
Såhär lät det.

.. och två dagar senare intervjuade GP mig också. Helt galet att de inte letade upp en annat case, men det är ju inte mitt problem :)