Smarta men roliga

I morse när jag vaknade kom det mänder av snö från himlen, men lyckligtvis var det snäll snö. Torr snö. Vit snö. För första gången på hela vintern. Idag var en dag för "första gånger", helt enkelt, eftersom det även var min första dag på journalistprogrammet.

Då den här staden och dess invånare brukar chockas svårt varje gång det börjar snöa, åkte jag hemifrån över en timme innan uppropet för att vara på den säkra sidan. Kom fram näst först av alla. Såklart. Gick omkring lite och låtsas-läste på alla affisher om allt och ingenting, och sneglade på alla nya elever som kom in (man ser ju direkt vilka de är; den stressade andhämtningen, den irrande blicken och de nyinköpta collegieblocken lämnar inte mycket utrymme för tvivel).

Jag gick käckt fram och hälsade på de (då fortfarande mycket få) andra personerna som också gick runt och låtsades vara intresserade av väggaffisherna, presenterade mig käckt, men de dök snabbt ner i varsin pocket. Okej, tänkte jag. Stelfika it is. Som sig bör första dagen.

Sedan började folk välla in, vi fick några introduktionsföreläsningar och fick höra om en blomstrande arbetsmarknad. Allt har tydligen vänt och nu ser det ljust ut för journalister... nice. Känslan av att ja, det är precis det här jag ska göra nu, infann sig, och från den stunden kändes allt riktigt, riktigt bra. Och spännande. Klassen verkar helskön, alla verkar vara riktigt mysiga individer. Verkligen en blandad kompott av människor och alla verkar smarta och roliga. (Precis som K sa till mig förra veckan; sluta oroa dig, ALLA journalister är smarta men roliga! Roligast var ju att hon satte ett men mellan de två orden. Som att det fanns en motsättning.)

Vi gjorde även den obligatoriska "stå upp och berätta lite om dig själv"-övningen, när var och en lite småstelt försöker vara jätteavspänd och trivsam och utstråla sig själv. Alltid kul, även om man ju undrar lite vad man själv hasplade ur sig.

Ser verkligen fram emot det här nu. Har en bra känsla. Det bådar gott.