Mankind exstinguished

I morse vaknade jag och J efter att båda hade drömt att mänskligheten dog ut. Vi vaknade dessutom båda innan alarmet ringde klockan sex. Märkligt. Skulle vilja påstå att det nog nästan aldrig hänt tidigare. Jag brukar ju inte ens vakna när det ringer =)

I min dröm körde jag bil på E20 men ratten bara drog till vänster. Det gick inte att styra, så jag korsade de fem filerna (ja, vägen var mer big-city-like i min dröm) och körde in i en grässlätt. Sen kom bil efter bil och krockade med oss, och kroppar låg överallt. Det var som att människorna inte kunde kontrollera någonting längre. Jag mötte min pappa och bror, och vi bara stirrade på varann alla tre när vi insåg att vi blivit alldeles neonfärgade (gula och cerise). Som radioaktiva. Allt blev konstigare och konstigare, jag mötte vänner som inte betedde sig som vanligt och trots att folk dog runt om mig hade jag inte panik. Till slut var det bara jag och min farfar kvar. Vi satt i ett stort hus, med en sån där veranda som de har i amerikanska filmer. Allt trä bröts sönder runt oss. Farfar hade den gröna koftan som jag minns honom i, och hans var helt lugn trots det kaos som rådde runtomkring. Han var som jag minns honom från när jag var 6 år gammal. Lugn och snäll.

Och någonstans där, när hela mäskligheten till slut var utdöd, vaknade jag.