Att gråta till Disney (eller "Jag är en tönt")

När jag var liten grät jag till Den lilla sjöjungfrun. Dock inte för att jag ogillade filmen. Tvärtom; Blunder var rolig, Ariel vacker, Ursula skojjigt ful och jag kunde texterna till alla sångerna utantill (Det händer fortfarande att jag trallar "Jag vill vara med, mitt bland människor, och jag vill se, jag vill se dem dansa...." i duschen ibland, när batterierna i duschankan råkar vara slut..)

Men.

När jag sett denna färgsprakande och fantastieggande Disneyproduktion kom jag ju oundvikligen alltid fram till slutet av filmen. Slutet där Ariel ska förvandlas till människa för att kunna vara med sin prins för alltid. Åh vad lyckligt tyckte alla andra 6-åriga barn. Inte jag. Jag bölade. Inte för att jag inte ville att hon skulle få prinsen, utan för att denna 'vinst' innebar att hon var tvungen att säga hejdå till sin pappa, havskungen. Ta farväl av sin pappa. Sin P-A-P-P-A. Jag rös i hela kroppen och grät i pappas knä i timmar, en scen som jag minns väl än idag, från vårt vardagsrum i Sävedalen någon gång runt 1990.

Jag kunde helt enkelt inte tänka mig något värre än det (och det kan jag nog fortfarande inte). Men man kan ju ändå vänta sig att man blivit något tuffare när man som vuxen ser den Disneyfilm på jobbet. Med barnen.

Så. Idag såg vi Björnbröder 2. Bara det faktum att det är en uppföljare till en redan trist film för barn upp till 12 gjorde ju att intresset från min sida i början var något beige och jag somnade efter två minuter i en puff (eller sackosäck, säg vad du vill).
Fem minuter innan filmens slut vaknade jag. Storebror björn var då på väg att dö, men lillebror björn gjort en önskan om att storebror ska få förvandlas [tillbaka] till människa och vara med sin kärlek [vad hon nu hette]. Vilket resulterade i tår 1. Men björnen kunde inte skiljas från sin lillebror (tår 2), så istället blev det flickan som fick offra sig för kärleken och förvandlas till björn. Men först tvingas hon förstås ta farväl av sin far (här kommer tår 3, som även rinner ner för min kind).

1. Vad är det med Disney och "förvandlas till en annan varelse för kärlekens skulle och därmed tvingas säga hejdå till sin pappa"-stories?
2. Vad är det med mig och ovan nämnda movieplot?

Jag grät till Björnbröder 2. På jobbet. Med barnen. Trots att jag sovit igenom nästan hela filmen. (Eeh?)
I bilen på vägen hem kom S och M fram till att det omöjligt kan bli töntigare än så. Omöjligt. But geeky is the new cool, or so I´ve heard.

Right?