Stockon here we come

Jag och Nils har haft en pågående diskussion de senaste dagarna. Den handlar om namnet på staden vi ska åka på semester till i morgon, och resten av veckan. Jag tycker att den heter Stockholm. Nils tycker att den heter Stockon. Han är mycket tydlig på denna punkt. Nej den heter inte S-t-o-c-k-h-o-L-M mamma, den heter Stockon! Det vet du!

Hur som helst ska vi tillbringa hela resten av detta höstlov där och jag längtar ihjäl mig. Till och med efter tågresan längtar jag (kommer ev känna annorlunda efteråt men låt det bara vara okej?). Sen på plats bara göra mysiga saker med barnen, träffa Linnea och några kompisar, inte ha vare sig tider att passa eller hus-saker att fixa. Det blir grymt.

Har dock inte varit i Stockholm särskilt mycket med barn, så mottager tacksamt tips på dos and donts! Är junibacken till exempel för crowded under höstlovet? Cosmonova funkis för en treåring? Skansen skoj i november? Och var äter man bäst frukost/brunch/lunch/fika etc med en treåring och en kladdande sexmånaders? Andra mer ogivna tips på saker att göra?

Supertacksam om ni med koll vill dela med er!

Panelmedlem och tröttmössa

I kväll var jag på Pustervik och snackade loss i Publicistklubbens panelsamtal om redaktörsskap (tillsammans med Johan Orrenius som är chefredaktör på Offside, Fanny Wijk som är GP:s nöjesredaktör och Nora Lorek som är bildjournalist). Mycket roligt! Vi pratade bland annat om vad som gör en bra redaktör och om hur vår roll och relation till frilansjournalister kommer se ut i framtiden. (Kommer redaktörer ens finnas kvar? Jag tror ja, såklart, men samtidigt är ju exempelvis bildredaktörer ett utdöende släkte på de flesta redaktioner, beklagligt nog. Så vem vet?)

Tänkte lite på det där med att vissa säger att de "är" sitt yrkesjag, medan andra säger att de "jobbar som". Jag har själv alltid sagt (och känt) att jag är journalist, och mer specifikt identifierat mig som utrikesjournalist även då jag inte jobbat med just det. Gör det nog fortfarande? Undrar vad det egentligen är som avgör vilken syn en person har på sitt jobbjag. Hur säger ni, är eller jobbar som?

Hur som helst, det var kul att få koppla på jobbhjärnan litegrann mitt i hemma med barn-varandet. Det satt dock rätt långt inne just idag för jag var verkligen helt slut i eftermiddags. Olle har precis fått sin första tand – sjukt gulligt – men det har genererat rätt kass sömn de senaste nätterna. Var ett trött lik innan jag svepte nån koffeindryck Axel hade i skafferiet och for mot stan.

Fick dock som vanligt mycket energi av att träffa mitt lilla gäng smarta, opretentiösa och roliga kvinnliga kollegor. Nej kompisar är de ju. Men som jag lärt känna genom jobbet på massa olika vis.
Som vi haft varandras ryggar, lärt av varann, lyft upp och fram varann och peppat varann de senaste åren. Urfint!

Oktobersommaren

Som om det inte räckte med en tropisk tremånaderssommar kom det visst en värmesläng till i mitten av oktober. I helgen har vi: badat. Gått barfota. SJUKT JU. Okej att det var isande kallt i vattnet, men ändå.

Idag har jag förresten också jobbat min första dag sedan Olle föddes. Ska göra några uppdrag för Ågrenska under hösten (där jag är redaktör för skrifter om sällsynta syndrom). Börjar sedan inte jobba på riktigt förrän i februari. Men idag skulle jag alltså till Ågrenska och Axel hade därför med Olle på sitt jobb, medan jag var hemifrån i hisnande 10,5 timmar utan att amma. Var lite rätt att brösten skulle gå sönder på något vis, men det gick bra!

Dock hyfsat bristande exekutiva förmågor från min sida (apropå symtomen för syndromen jag ofta skriver om). Vi har pratat sedan länge om hur vi ska lösa logistiken dessa två dagar, ändå lyckades jag helt missa att vi båda behövde bilen och att jag därför hade lovat att låna en. Kom på det av en slump sent igår kväll och fick låna grannarnas bil i sista stund (tur att vår granne är så snäll att han cyklade till jobbet för att kunna låna ut bilen! Räddningen. Jag tackade med det enda rätta: bubbel och choklad).

Hade inte heller löst det faktum att licensen för Word gått ut på min dator. Och så vidare. Skyller på amningshjärna. Älskar att kunna skylla på det, blir liksom okej att vara disträ. Så lustigt förresten att alla på mitt riktiga jobb tror att jag är ordningssinnet personifierad. Att jag har en struktur för allting och aldrig missar något. HAHA. Älskar att jag lyckats ge detta sken.

Allt löste sig i alla fall idag och det var roligt att jobba, tänka jobbtankar, känna sig lite snygg i vanliga kläder och smink samt inte ha någon som ropar på mig alternativt kräks på mig hela tiden. Nog för att det är ett himla mys att vara hemma med barn, jag älskar det och vill att det ska vara ännu längre, men boy do I have hål i huvudet ibland.

Pyntar inlägget med bildkavalkad från helgens Bergsvikshäng:

Och från gårdagens lekplatshäng, som var superhärligt en stund (tex när bilderna togs) och sedan inte lika mycket så, när Nils vägrade gå hem därifrån och försökte slå världsrekord i högt skrik för att demonstrera detta. Hehe. Livet.

Egen skörd är guld värd osv

Jag har blivit så himla kär i vårt hus på sistone. Tror det är sensommar-tiden som gjort det.
I våras var det ju så jädra mycket renovering här och en känsla av evigt slit (detta trots att jag ju först höggravid och sedan nyförlöst med blodpropp själv inte slet särskilt mycket med bygget rent fysiskt). Men nu! Nu skördar vi, både bildligt och bokstavligt. Det bokstavliga har senaste veckorna bestått av att plocka av allt ätbart innan hösten kommer. Det är något så njutbart med att göra det, har jag märkt. Att få fylla frysen med "egen mat". Äppleskivor och rabarbertärningar och chilis. Plommon och kanske, kanske fikon, om de hinner växa till sig innan det blir för kallt.

Alltså, vi kan ingenting alls om odling och med chilis menar jag tre stycken som vuxit på den chiliplanta våra granners vänner så vänligt skänkt oss och som vi stuvat ner i en kruka på altanen. Men det är väl en del av det roliga, att vara ny på hela trädgårdsgrejen men bit för bit upptäcka hur härligt det är med lite gräs, två fruktträd och ett par pallkragar. Fantiserar om att bygga en trädkoja till barnen i tallarna på baksidan. Nån gång gör vi det.

Men nu står jag i alla fall och svarvar äpplen för glatta livet med min nyinköpta äppelsvarv, kokar mos och marmelad och tänker att jag "preppar för vintern", haha. Back to basics. Känner mig "ett med naturen". Skoja bara, jag känner mig som en helt vanlig tvåbarnsmorsa som försöker hitta två minuter i veckan att koka lite marmelad. Men ändå! Så härlig grej. Har gjort äpple-kardemumma och plommon-vanilj-whiskey-marmelad på våra äpplen och plommon, och päron-ingefära på grannens päron. Kan inte sluta äta detta!

Så nu dricker vi te och äter 140 skivor surdegsbröd med ost och marmelad varje kväll. För just det, Axel har såklart (fem år efter att surdegshajpen peakade hehe) också blivit besatt av surdeg. Han bakar och bakar. Surdegsbröd, surdegskanelbullar, surdegsknäcke, surdegsfrallor och surdegspizzor. Ändå drömhobby för samtliga medlemmar av familjen.

Och just det! Snart kan vi bjucka på egen cider också. Förra helgen tog Axel våra äpplen till en kompis mosters musteri, så nu står två tunnor äpplemust i vårt kallskafferi och puttrar för att bli cider.  Hoppas den blir god (jag kan nöja mig med "inte äcklig" också, bara för känslan att ha egengjord cider). Jamen ni fattar. Sensommaren visade sig vara en GULDTID för två ganska nybakade husägare.

Vi har dock inte klippt gräset på typ två månader så snart är det så högt att vi inte ser ut längre. Jaja. Prioriteringar.