Jag fick en kommentar på förrförra inlägget av "anonym", som var både klok och välformulerad. Den gick förkortat ut på att Migrationsverket förstås vet att situationen för homosexuella i Uganda är allvarlig, men att de måste ha en viss nivå på beviskraven för att vara säkra på att människor inte ljuger (exempelvis om sin sexuella läggning) för att få asyl.
Bra kommentar, och självklart är det så! Jag uttryckte mig säkert lite snabbt och svartvitt när jag skrev – och är ju inte alls insatt i det specifika fallet Patrick Mulyanti. Hävdar alltså verkligen inte att jag kan göra en bättre bedömning än myndigheterna gjort.
Med det sagt var min poäng den här: eftersom han hängts ut som homosexuell i ugandiska medier och således är en "känd" hbtq-person löper han såvitt jag kan bedöma en stor risk om han återvänder, alldeles oavsett om han är homosexuell eller inte. (Och i just den bedömningen tycker jag mig kanske ha åtminstone lite kött på benen efter reportagen jag gjorde i Uganda.) Den (enligt mig uppenbara) hotbilden, i kombination med att det verkar finnas många som vittnar om att han lever tillsammans med en pojkvän här i Sverige, gjorde att jag blev förvånad över att han inte bedömdes ha skäl nog att stanna här.
Kanske var det fel att uttala mig utan att ha hela bilden klar för mig, men jag tyckte ändå att det hela var anmärkningsvärt. Det går hur som helst inte att bortse ifrån att det gått väldigt illa för en del av dem som hängts ut i de där tidningsartiklarna.
Tror förresten också att min frustration också bottnade i fler saker. Som att A berättar om elever som får sina tredje och slutgiltiga avvisningsbeslut. En elev som inte får stanna erbjöd sig att ändå betala räkningen han fått (för folkhögskoleplatsen han alltså inte kommer kunna utnyttja). Detta sa han på den bra svenska han lärt sig och som han nu aldrig kommer ha minsta nytta av. Sorgligt, är det.
Blir berörd av alla dessa levnadsöden och känner mig bortskämd och privilegierad bortom all rim och reson. Här sitter jag och njuter av sensommarsol och kvällsdopp, liksom? Fast äh, blir ju banalt att jämföra så, men visst förstår ni känslan?
Tack för kommentaren hur som helst, och du som skrev den får gärna diskutera vidare, som anonym igen om du vill men ännu hellre med namn! (Jag bits inte, och det är intressanta frågor.)
Bra kommentar, och självklart är det så! Jag uttryckte mig säkert lite snabbt och svartvitt när jag skrev – och är ju inte alls insatt i det specifika fallet Patrick Mulyanti. Hävdar alltså verkligen inte att jag kan göra en bättre bedömning än myndigheterna gjort.
Med det sagt var min poäng den här: eftersom han hängts ut som homosexuell i ugandiska medier och således är en "känd" hbtq-person löper han såvitt jag kan bedöma en stor risk om han återvänder, alldeles oavsett om han är homosexuell eller inte. (Och i just den bedömningen tycker jag mig kanske ha åtminstone lite kött på benen efter reportagen jag gjorde i Uganda.) Den (enligt mig uppenbara) hotbilden, i kombination med att det verkar finnas många som vittnar om att han lever tillsammans med en pojkvän här i Sverige, gjorde att jag blev förvånad över att han inte bedömdes ha skäl nog att stanna här.
Kanske var det fel att uttala mig utan att ha hela bilden klar för mig, men jag tyckte ändå att det hela var anmärkningsvärt. Det går hur som helst inte att bortse ifrån att det gått väldigt illa för en del av dem som hängts ut i de där tidningsartiklarna.
Tror förresten också att min frustration också bottnade i fler saker. Som att A berättar om elever som får sina tredje och slutgiltiga avvisningsbeslut. En elev som inte får stanna erbjöd sig att ändå betala räkningen han fått (för folkhögskoleplatsen han alltså inte kommer kunna utnyttja). Detta sa han på den bra svenska han lärt sig och som han nu aldrig kommer ha minsta nytta av. Sorgligt, är det.
Blir berörd av alla dessa levnadsöden och känner mig bortskämd och privilegierad bortom all rim och reson. Här sitter jag och njuter av sensommarsol och kvällsdopp, liksom? Fast äh, blir ju banalt att jämföra så, men visst förstår ni känslan?
Tack för kommentaren hur som helst, och du som skrev den får gärna diskutera vidare, som anonym igen om du vill men ännu hellre med namn! (Jag bits inte, och det är intressanta frågor.)
3 kommentarer:
Det var ju jag som skrev det ja... Menade inte egentligen alls att förmedla att du inte vet vad du pratar om, ber om ursäkt om det lät så. Ibland tycker jag bara att det skrivs alldeles för mycket artiklar om att typ "X får inte stanna trots att hen hotas av myndigheterna i Y-land", fast det egentligen handlar om att X inte har kunnat göra sannolikt att hen hotas. Jag tycker den typen av artiklar ställer till problem eftersom de dels undergräver förtroendet för den svenska asylprocessen, dels leder diskussionen fel. Kanske borde beviskravet sänkas tex, och kanske borde det vara lättare att få stanna även sociala och ekonomiska skäl, kanske borde det forskas mer på hur man kan (om man kan) bedöma tillförlitlighet tex... Men det är liksom andra diskussioner och frågeställningar än att svenska myndigheter lagstridigt utvisar personer.
Med det sagt vet jag heller ingenting om det aktuella fallet, och myndigheterna kan så klart ha gjort en felaktig bedömning där! Tillskriven sexuell läggning är ju dessutom ett skyddsskäl på precis samma sätt som en faktisk läggning.
Allt gott, och tack för en fin blogg!
/vet inte varför jag är sjukt rädd för att vara o-anonym på nätet.. Ska försöka vänja mig och våga! :)
Ingen fara, det var en bra kommentar! Jag stör mig också på den typen av tidningsartiklar och det var inte meningen att själv låta som en..haha. Det är också så ledsamt när det blir så att de specifika fall som tas upp medialt kanske påverkas av uppmärksamheten, samtidigt som det finns oändligt många fler som ingen skriver om. (Samma sak när det gäller exempelvis personlig assistans osv).
Men dina synpunkter var ju helt rätt och sade egentligen inte emot mina, tror vi tycker helt samma här :) Det jag reagerat på just när det gäller Uganda är det konstiga i bedömningarna ibland bottnat i hur det är troligt att människor under hot agerar. (Av typen: "det är inte troligt att du skulle kyssa din partner där någon kan se er, om det nu är så farligt som du säger"). Finns alltså riktiga exempel på människor som fått avslag i Sverige med den typen av motiveringar, på papper.
Men människor under hot agerar ju naturligtvis helt olika. Bland dem jag träffade i Uganda fanns det dem som levde sina liv i smyg, dolde sin läggning så gott de bara kunde eftersom de var livrädda. Men också dem som stolt och demonstrativt visade upp sin förbjudna kärlek för omgivningen, för principens skull. Trots faran. Båda reaktionerna går ju att förstå, tycker jag!
Det blir då väldigt ovetenskapligt (eller vad man ska kalla det) att som myndighet slå fast att det är "osannolikt" att någon skulle utsätta sig för en risk. Människor är inte alltid vare sig riskmedvetna eller rationella, och det måste de inte heller vara. Med det sagt är det självklart inte av illvilja myndigheterna beslutar på ett eller annat vis, och jag beundrar de som orkar arbeta med att fatta dessa beslut, för det måste vara extremt tärande och tufft.
Nu nog om detta. Tack för kommentaren, och självklart får du vara anonym om det känns bekvämare! Jag blir bara så nyfiken på om du är någon jag känner och också träffar irl, eller om du är en för mig okänd läsare :)
Hur som, ha en fin dag! Och kul att du gillar bloggen, trots att den är lite bortglömd och bortprioriterad nu för tiden.
Johanna
Vi känner inte varandra och har aldrig setts. :) Ja, tror också att vi tycker ungefär lika! Trovärdighets- och sannolikhetsbedömningar är skitsvåra! Men såklart inte alls bra om de görs okunnigt eller godtyckligt av myndigheterna!
Skicka en kommentar