"Bästa lillebroren nånsin"

Nu är han två veckor och två dagar, den nye lille människan i vår familj.

Det finaste hittills är tveklöst att se våra två barn tillsammans. Herregud mitt hjärta. Nils är så himla fin mot sin bror. Jag försökte vara realistisk och väl förberedd på antingen att ointresse eller svartsjuka, eller båda, men det har än så länge varit precis tvärtom. Nils tycker att det är jättekul med lillebror och vill visa honom för alla. Han klappar på hans lilla kind, pussar på huvudet eller säger "såja, du ska få mat alldeles strax" när han gråter. När Olle var några dagar sa jag till Nils att "tänk att han kommer vara din bror hela livet! Visst är det fint?" och han svarade "Ja, verklijen j-ä-t-t-e-fint". Vill skriva upp varenda sådan kommentar. Slänga fram dem sen när de är tio och sju eller sexton och tretton och gapar åt varann. Jag vill att de ska vara varandras bästa personer hela hela hela livet.

Jag kommer för alltid minnas deras första möte, såklart. När vi kom hem från sjukhuset med lillebror dagen efter att han föddes rusade Nils ut från vårt hus, kastade sig om halsen på mig och sa "å min lilla mamma!". Sista dagarna innan förlossningen hade han varit så extra rädd om mig, det var uppenbart att han förstod att det liksom var en stor grej det här med att vi skulle åka till sjukhuset när bebisen skulle komma ut. Det kändes som att jag hade varit ifrån honom i tusen år, och som att han var mycket större än jag mindes honom. Hans huvud kändes gigantiskt. (Det låter så klyschigt självklart när folk säger att "stora barnet blir så stort" när man får en till, men det var enormt påtagligt tyckte jag.) Ur ögonen lyste den största nyfikenhet jag nånsin sett när han svarade BEBISEN på frågan om vem som satt där inne i bilen.

Min mamma hade sovit hemma hos oss med Nils och pappa hämtat oss på sjukhuset. Solen sken och vi gick in och i vardagsrumssoffan fick lillebror ligga i Nils knä. Han sa "bebisen vill leka kurragömma, det är min favoritlek" och var så glad. Sedan dröjde det inte länge förrän han drog med olika grannar in till oss för att visa upp Olle. "Det här är min bebis, han har pyttesmå fingrar. Nu sover han!".

Jag är impad över hur lätt Nils verkar ha ställt om till att dela uppmärksamheten från oss med ett syskon. Hittills alltså. Det kommer säkert komma stunder när han blir galen på det, men än så länge inget sånt alls. Han har gladeligen gett bort sin vagn till lillebror och till och med sin paw patrol-leksak som han fick av kusinerna i storebrorspresent. "Jag älskar denna men lillebror kan få den om han vill leka med den".

Men allt har ju samtidigt sina proportioner. Första dagen tillbaka på förskolan när Axel lämnade:

– Nils, du skulle berätta något väl?
– Ja! Jag har fått ett plåster på fingret av mormor!
– Var det inget mer du skulle säga?
– Jo... Det gjorde jätteont.
– Okej. Men visst var det något mer du skulle berätta för alla?
– Just det, jag har fått en lillebror!

Den här första tiden hemma är såklart inte bara lull-lull, utan också ont i svanskotan, trötthet, stress över byggprojektet i trädgården som är i full fart (två förråd och ett plank återstod ju efter altanen...) och ett oönskat sjukhusbesök jag får skriva mer om senare. Det är inte bara lätt. Men att se mina barn tillsammans... herregud. Det finaste av allt. I morse sjöng Nils en egenkomponerad sång som gick såhär: "Bästa lillebroren nånsin, bästa lillebroren nånsin." Må du aldrig sluta känna så, älskade unge.