Den här graviditeten vs förra

Alltså så spännande det är med den här sprattlande fisken jag har i magen! Det är liksom något levande därinne. En människa! Lika absurt att greppa som det var förra gången. Och lika roligt, även om tiden rusar på ett annat sätt med tvåan och en liksom knappt hinner tänka på det? Fast jo, nu börjar det faktiskt kännas lite verkligt.

Graviditetsmässigt är mycket likt förra gången och annat är det inte. Dokumenterar detta nu för att det... kanske kan vara kul att läsa i framtiden? (För mig själv, alltså). Jag mår även den här gången rätt bra och kroppen verkar med på noterna. Känner litegrann av en fog, antar jag att det är, i högra ljumsken. Det är nytt, hade noll sådana känningar/smärtor sist. Jag knappt mått illa alls någon av gångerna, men med Nils var jag aldrig hungrig. Jag blev proppmätt efter två skedar mat och kunde inte äta vissa saker, som tomat och broccoli. (Några timmar efter att han föddes blev jag jättehungrig och fick en total ahaupplevelse, hade inte känt hunger på nio månader). Den här gången har jag helt vanlig aptit, är ofta hungrig och blir inte äcklad av någon speciell sorts mat.

Jag hade en tydlig linea nigra (pigmentrand) förra gången, både över och under naveln, och ingen alls den här gången. Eller kanske att det syns en svag, svag under naveln nu på slutet, förresten? Från sist minns jag också det här lustiga: att jag tyckte att jag själv luktade lite konstigt. Trodde i början att jag behövde duscha, eller typ tvätta strumpbyxorna jag hade på mig, men det kändes likadant även när jag var nyduschad. Insåg att det hela satt i min näsa/hjärna. Nu: inga särskilda doftupplevelser eller doftkänslighet.

Jag har nog oroat mig mer den här graviditeten tror jag. Fast mest i början. Tror det var för att jag var frisk som en nötkärna förra gången och då kände mig kolugn, medan jag inledde den här vändan med tre månaders förkylning och lunghostan från helvetet. Det kändes liksom orimligt att den lilla ärtan i magen skulle utvecklas på rätt sätt när min kropp var så ur fas. Väldigt läskig känsla. Det underlättas kanske inte heller av att jag ju vid sidan av mitt vanliga jobb är redaktör för dokumentationer om sällsynta sjukdomar på ett ställe som heter Ågrenska. Där frotterar jag mig i genetik några gånger om året och har bland annat intervjuat kanske 40 föräldrapar till barn med olika ovanliga syndrom, som ALLA börjat sin berättelse med "graviditeten var heeelt normal".

Apropå sjukdomar fick ju Nils höstblåsor i september och jag drabbades av samma virus (sannolikt, fast jag fick inga blåsor), vilket föranledde en del databas-läsande från min sida, om riskerna för fosterskador. Sen var jag magsjuk i december. Men sedan dess har jag varit frisk i alla fall! Frisk har hela tiden känts synonymt med trygg.

Jag har båda gångerna haft väldigt bra värden enligt mvc, fast förra gången åt jag lite järntabletter. Sluppit det nu! Lågt blodtryck båda gångerna, svimmade på Coop någon gång i höstas. Bonk med ansiktet rakt i stenplattsgolvet.
Tycker att magen ser ungefär likadan ut som sist, en kanonkula liksom. Vi har inte tagit reda på kön den här gången heller (till skillnad från alla andra, känns det som?). Axel är den som haft den starkaste åsikten i att inte vilja veta före förlossningen. Jag håller med om att det är något charmigt med att inte veta på förhand men jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag är extremt nyfiken nu. Hade nog sagt ja dirr om Axel hade velat kolla.

Vem är du? Du som sparkar som en tok därinne, stora delar av dagen men kanske allra mest på kvällen. Vars fot jag plötsligt har i handen när jag lägger handen på magen. Är du en kvällspigg en, som jag? Hur ser du ut? Är du lik Nils? När kommer du till oss, tänker du? Och vad heter du? Vill veta allt allt allt!

Det är sex veckor kvar och börjar kännas på riktigt. Jag längtar.

v 33 (två veckor sedan, blir v 35 i morrn)