Hej hej hallå dagboken. I helgen är Axel iväg och tältar och springer i skog med en kompis så jag och Nils är ensamma hemma. Igår körde vi Skagen över dagen med mamma och hennes bästis Else-Gun. Hade mycket roligt! Blev också väldigt väldigt trött, ety det blir man lätt av att åka på utflykt med en ettochetthalvtåring. Speciellt om den har för kul för att vilja sova middag, vill gå själv hela tiden och gärna hälla ut grötpulver i soffan på färjan och så vidare.
Humörmässigt var ongen dock i sitt esse! Han pratade med alla han såg, ropade WOW när han fick en pommes frites och var allmänt rolig, så det vägde upp. Skagen levererade och vi fick som en sista riktig sommardag. När vi gått till en strand däckade Nils till slut i min famn (då hade jag försökt övertala honom att sova i tre timmar; burit honom, låtit honom gå själv, låtit honom stå upp i vagnen, dragit vagnen baklänges och framlänges och spelat Babblarna osv osv osv, och svurit en del inombords) men sen fick jag ligga på en handduk och prata om livet med de mycket kloka och roliga kvinnor jag hade till resesällskap. En sån liten fin stund i livet.
Sen tog vi tåget tillbaka till Fredrikshamn. Barnet mitt high five-ade alla i kupén och erbjöd pussar till höger och vänster, och sen ville han inte sova på färjan heller. Dios mio! Jag stuvade ner mig själv i ett litet fack i fönstret i hopp om att han skulle vilja somna på min arm med havet som utsikt, men det ville han icke. Pigg som en lärka och glad som en sol även fyra timmar efter vanliga läggdagstiden, det får man ju ge honom cred för trots allt. (Det där med att inte bli det minsta trött förrän det roliga är över, och sen somna på en sekund när det väl är det, det har han efter mig. Kändes fint att se ett så tydligt släktskap.)
Klockan 23.30, fem meter från Stenaterminalen, somnade Nils. Och i morse vaknade han kvart i sju som vanligt, ingen kompensations-sovmorgon här inte. Men det var det värt!
Humörmässigt var ongen dock i sitt esse! Han pratade med alla han såg, ropade WOW när han fick en pommes frites och var allmänt rolig, så det vägde upp. Skagen levererade och vi fick som en sista riktig sommardag. När vi gått till en strand däckade Nils till slut i min famn (då hade jag försökt övertala honom att sova i tre timmar; burit honom, låtit honom gå själv, låtit honom stå upp i vagnen, dragit vagnen baklänges och framlänges och spelat Babblarna osv osv osv, och svurit en del inombords) men sen fick jag ligga på en handduk och prata om livet med de mycket kloka och roliga kvinnor jag hade till resesällskap. En sån liten fin stund i livet.
Sen tog vi tåget tillbaka till Fredrikshamn. Barnet mitt high five-ade alla i kupén och erbjöd pussar till höger och vänster, och sen ville han inte sova på färjan heller. Dios mio! Jag stuvade ner mig själv i ett litet fack i fönstret i hopp om att han skulle vilja somna på min arm med havet som utsikt, men det ville han icke. Pigg som en lärka och glad som en sol även fyra timmar efter vanliga läggdagstiden, det får man ju ge honom cred för trots allt. (Det där med att inte bli det minsta trött förrän det roliga är över, och sen somna på en sekund när det väl är det, det har han efter mig. Kändes fint att se ett så tydligt släktskap.)
Klockan 23.30, fem meter från Stenaterminalen, somnade Nils. Och i morse vaknade han kvart i sju som vanligt, ingen kompensations-sovmorgon här inte. Men det var det värt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar