En liten recap av Way Out West 2015 skulle låta ungefär såhär:
Det började med att jag och Johanna pratade tidigare i somras om att vi skulle gå en sväng, sen bestämde vi oss för att inte göra det (det skulle ösregna på lördagen). Sen kom wow-helgen och det var tokfint väder ändå, tokfint, men såklart utsålt och för sent att ångra sig. Axel sa klart du ska gå, vi kollar Blocket efter biljetter! och jag sa jag måste ju ändå gå ut och amma emellan, det kanske blir krångligt, är det verkligen värt tusen spänn om man ändå bara vill gå en liten del av dagen? Det vore smidigast om nån bara ville ge mig en biljett gratis...hehe.
Alldeles efter det ringde min bror och gjorde just det: bara gav mig en biljett gratis (!). Han hade fått en VIP-biljett men kunde själv inte gå på lördagen eftersom han skulle spela på Hultsfred med Pale Honey.
Så det blev Way out West till slut! Johanna hade åkt till Jämtland men jag mötte upp Emma och Sofia. Nu låter det som att det var jättesmidigt att bara mötas upp och det var det såklart inte, det gick ju som vanligt inte att ringa eller smsa eftersom det var för mycket folk på samma ställe och i början stod jag själv i ett ösregn och kände mig helt ensam i själen bland 30 000 festivaldeltagare. Tänkte: Klart jag kan se en konsert själv, det är väl inga problem! Kände: Å var ääär alla? Vad gör jag här? Varför är jag inte nere hos Björn och Malin med Axel och Nils? Jag saknar dem...buhuu.
Men sen så! Sen slutade det regna, jag lyckades lokalisera både Emma och Sofia och vi hängde resten av kvällen. Det var jätteroligt. När det var dags för amning kom Axel och Nils och mötte upp mig utanför Slottsskogen så att jag fick mata och pussa på min unge och väl tillbaka inne på festivalen spelade Alt-J som var precis så bra som jag hoppats (dvs jätte). Och Patti Smith! – så härlig.
Precis när jag skulle gå hem några timmar senare kom ösregnet tillbaka och jag gick Linnégatan ner med varmt strilande regn i ansiktet och kände mig ung i sommarnatten.
Det började med att jag och Johanna pratade tidigare i somras om att vi skulle gå en sväng, sen bestämde vi oss för att inte göra det (det skulle ösregna på lördagen). Sen kom wow-helgen och det var tokfint väder ändå, tokfint, men såklart utsålt och för sent att ångra sig. Axel sa klart du ska gå, vi kollar Blocket efter biljetter! och jag sa jag måste ju ändå gå ut och amma emellan, det kanske blir krångligt, är det verkligen värt tusen spänn om man ändå bara vill gå en liten del av dagen? Det vore smidigast om nån bara ville ge mig en biljett gratis...hehe.
Alldeles efter det ringde min bror och gjorde just det: bara gav mig en biljett gratis (!). Han hade fått en VIP-biljett men kunde själv inte gå på lördagen eftersom han skulle spela på Hultsfred med Pale Honey.
Så det blev Way out West till slut! Johanna hade åkt till Jämtland men jag mötte upp Emma och Sofia. Nu låter det som att det var jättesmidigt att bara mötas upp och det var det såklart inte, det gick ju som vanligt inte att ringa eller smsa eftersom det var för mycket folk på samma ställe och i början stod jag själv i ett ösregn och kände mig helt ensam i själen bland 30 000 festivaldeltagare. Tänkte: Klart jag kan se en konsert själv, det är väl inga problem! Kände: Å var ääär alla? Vad gör jag här? Varför är jag inte nere hos Björn och Malin med Axel och Nils? Jag saknar dem...buhuu.
Men sen så! Sen slutade det regna, jag lyckades lokalisera både Emma och Sofia och vi hängde resten av kvällen. Det var jätteroligt. När det var dags för amning kom Axel och Nils och mötte upp mig utanför Slottsskogen så att jag fick mata och pussa på min unge och väl tillbaka inne på festivalen spelade Alt-J som var precis så bra som jag hoppats (dvs jätte). Och Patti Smith! – så härlig.
Precis när jag skulle gå hem några timmar senare kom ösregnet tillbaka och jag gick Linnégatan ner med varmt strilande regn i ansiktet och kände mig ung i sommarnatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar