Det här med var man vill bo. Det funderar jag en hel del på nu för tiden. Just nu älskar jag att bo exakt här där vi gör (mitt i stan, nära till allt), men ganska snart tänker vi att vi vill köpa ett hus eller ett radhus eftersom vi längtar efter att kunna öppna dörren till en egen trädgård, ha nära till skog och natur, få plats bättre än vi gör här. Det kommer att bli magiskt när vi väl hittat vårt ställe, det är jag säker på.
Men HU vad jag inte längtar efter processen det kräver. Har Hemnetappen i telefonen men jag orkar liksom inte öppna Pandoras ask och börja leta. Men om vi skulle vilja flytta om, säg ett år, då är det väl nu vi borde börja? Känns som ett ganska krävande heltidsjobb som ska inledas, fullt av svåra avvägningar och budgeträkningar och kompromisser och förlorade budgivningar och tvång på att fatta superstora beslut superfort. Ew.
Helst vill en ju dessutom inte kompromissa alls, utan direkt hitta ett lagom stort hus, med vackra golv och fönster, perfekt planlösning och mysig men inte för stor trädgård, som ligger nära naturen men också rätt nära Göteborg, nära superbra förskolor och skolor OCH helst jättenära alla våra kompisar. Rimligt. Det där sista är ju redan nu omöjligt eftersom de som redan börjat flytta ut från innerstan har bosatt sig åt helt olika håll. Det leder såklart inte till att vi inte ses mer, men antagligen, på sikt, att det blir mer sällan? Jag får separationsångest! Vill bo nära alla våra vänner så att vi kan spontanhänga ofta, som nu, och hämta varandras barn på förskolan ibland i framtiden, och allt sånt. Vill samla tio-tjugo vänner, välja ut ett område och bara "nu flyttar vi hit alltihop, okej?".
Nåja, det ger sig väl till slut. Sen vi kom hem till Göteborg igen för någon vecka sedan har vi i alla fall ägnat nästan varje dag åt kompishäng i olika konstellationer. Vi har till exempel ätit kvällspicknick vid havet med Johanna och Erik som, apropå hus, flyttade till Fiskebäck för ett halvår sedan:
Men HU vad jag inte längtar efter processen det kräver. Har Hemnetappen i telefonen men jag orkar liksom inte öppna Pandoras ask och börja leta. Men om vi skulle vilja flytta om, säg ett år, då är det väl nu vi borde börja? Känns som ett ganska krävande heltidsjobb som ska inledas, fullt av svåra avvägningar och budgeträkningar och kompromisser och förlorade budgivningar och tvång på att fatta superstora beslut superfort. Ew.
Helst vill en ju dessutom inte kompromissa alls, utan direkt hitta ett lagom stort hus, med vackra golv och fönster, perfekt planlösning och mysig men inte för stor trädgård, som ligger nära naturen men också rätt nära Göteborg, nära superbra förskolor och skolor OCH helst jättenära alla våra kompisar. Rimligt. Det där sista är ju redan nu omöjligt eftersom de som redan börjat flytta ut från innerstan har bosatt sig åt helt olika håll. Det leder såklart inte till att vi inte ses mer, men antagligen, på sikt, att det blir mer sällan? Jag får separationsångest! Vill bo nära alla våra vänner så att vi kan spontanhänga ofta, som nu, och hämta varandras barn på förskolan ibland i framtiden, och allt sånt. Vill samla tio-tjugo vänner, välja ut ett område och bara "nu flyttar vi hit alltihop, okej?".
Nåja, det ger sig väl till slut. Sen vi kom hem till Göteborg igen för någon vecka sedan har vi i alla fall ägnat nästan varje dag åt kompishäng i olika konstellationer. Vi har till exempel ätit kvällspicknick vid havet med Johanna och Erik som, apropå hus, flyttade till Fiskebäck för ett halvår sedan:
Och så åt vi middag på Nicoles och Martins supersoliga balkong i deras sprillans nya hus bortanför Mölndal (måste lära mig vad det heter där...). Får se detta som bevis på att det faktiskt går fint att ses även efter husflyttar!
(Precis som när vi träffade Folke senast hade Nils som ni ser råkat matcha sig med sin kompis: denna gång Ella och banantema!)
1 kommentar:
Så himla svårt detta! Vi våndas över detta också, och hade för nåt år sen en Bullerby-plan med våra vänner. Men sen drog en till Nyköping, en till Umeå så det blir svårt att hålla ihop nu haha.
Skicka en kommentar