BB

Vi kom till BB sent på kvällen efter att Nils hade kommit. Det är inte självklart att papporna får sova över eftersom det inte alltid finns egna rum till alla, men jag hade meddelat barnmorskorna redan på förlossningen att vi verkligen ville att Axel skulle få stanna. Min unge ska minsann få vara med båda sina föräldrar de första dygnen, tyckte jag. Och det fick han! Det kändes så otroligt lyxigt att kliva in i vårt rum, att få vara där i lugn och ro med den lilla bebisen. Hans vagn med plastbaljan stod redan framme och vi bäddade åt honom med mjuka filtar på min säng, mellan mig och väggen.

Jag kände mig nästan aldrig trött de första dygnen, det var som att adrenalinpåslaget aldrig tog slut. Var mörbultad men pigg. När Nils och Axel båda däckade den där första kvällen låg jag vaken i mörkret och tittade på plutten intill mig. Så liten. Så perfekt. På morgonen låg jag och lyssnade på när Axel bytte på Nils och pratade med honom om livet.

Att bara ta oss till matsalen för frukost på morgonen kändes som ett litet äventyr. Axel bäddade så fint i baljan och paxade alla blöjbyten eftersom jag ju matade. Amningen förresten - den funkade! Hade verkligen räknat med att det skulle strula och/eller göra jätteont, men magiskt nog funkade det nästan på en gång. Och än så länge inga såriga nipples. Så skönt.

Jag misstänker att förkortningen BB egentligen inte alls står för barnbördshus utan för bebisbubbla, för så är det ju verkligen. Charmigheten på själva BB lämnar ju en hel del att önska – Axels "säng" var till exempel en stenhård nedfällbar brits, maten överkokt och saknade kryddor (och smak) – och ändå är det ju så himla mysigt att hasa omkring i de där korridorerna med den lilla plastbaljan. Varje gång någon pratade om eller med Nils blev Axel blev rörd. Nämen där ligger lilla du! sa en barnmorska när vi passerade och vips blev Axel blank i ögonen. Och när Nils blev ledsen under den obligatoriska läkarundersökningen, för första gången i sitt två dagar långa liv, fick Axel gå och sätta sig för att det gjorde så ont i hjärtat. Jag kände likadant, ville sno tillbaka honom från läkaren och smita tillbaka in på vårt rum igen, vår lilla borg. Där vi bara maratonmyste med vår unge och levde på allt vårt medhavda godis och en och annan yoghurt. Fina dagar.

Min familj kom och hälsade på! Kommer aldrig glömma känslan när vi närmade oss glasdörrarna på BB och mamma, pappa och Anders stod där utanför. Det fanns konstigt nog inget besöksrum, man fick ta emot sina besökare i det kala utrymmet mellan avdelningsdörrarna och hissen, där det stod några stolar och bord. Det funkade det med, och Nils gjorde stor succé, förstås.

Sista natten sov Axel hemma med Elsa, och jag och Nils sov själva på BB. Vi pratade i telefon flera gånger under kvällen, Axel ringde och sa att han saknade oss och att det var jättekonstigt att komma ut i den verkliga verkligheten. Han berättade att alla människor bara går omkring som om ingenting hänt, det känns helt sjukt, för hela världen har ju förändrats.

Hela världen har förändrats!

På morgonen kom han upp till oss igen och den eftermiddagen åkte vi hem alla tre. Nils fick på sig en tröja som min mamma stickade till mig när jag låg i hennes mage. Den är fantastiskt fin och passade perfekt, trots att den är miniminiliten och nästan alla kläder är för stora än så länge. Pappa kom och hämtade oss med världens största fång av väldoftande tulpaner, och nu fick jag också känna på den overkliga känslan av att komma ut i den riktiga världen igen. Den nya världen.

Strax innan avfärd från BB.