Jag blir så glad av att läsa om nya Blank spot project, sajten för utrikesjournalistik som Martin Schibbye med flera just startat. ÄNTLIGEN. Älskar initiativet, älskar att någon äntligen vågar tro på att människor är intresserade av den typen av journalistik och att på att folk är beredda att betala för den. På tiden!
Jag minns när jag gjorde min allra första journalistpraktik, på GP utland, och den dåvarande utrikesredaktören välkomnade mig till "journalistikens rolls-royce" redan i hissen. Något år senare var jag på DN och fick på utlandsredaktionen höra nästintill samma fras: "Välkommen till journalistikens formel 1". Även om detta sammanträffande förstås var himla komiskt (och rätt bajsnödigt!) har utrikesjournalistiken ändå alltid varit just rolls-royce, formel 1 eller vad man nu vill kalla den, för mig. För det är något helt fantastiskt att få titta på hela världen och välja ut vad man tycker är viktigt att berätta om. Och sen göra det. En sån ynnest.
Men (det finns alltid ett men). Den typen av journalistik kräver att det finns resurser – på tidningen om man är anställd, eller i tidningarnas frilansbudgetarnar om man är frilans. Just nu är vi ju inne i en tid då nästan alla tidningar skär ner, på ett brutalt machetevis, och det får naturligtvis konsekvenser. En är att många utrikesredaktioner försvinner. De smälts samman med de generella nyhetsredaktionerna vilket gör att färre journalister arbetar specifikt med utrikesnyheter, och det är ett skitstort problem. Inte för att de andra reportrarna inte är duktiga nog att skriva utlandsjobb - det är klart att de är - men för att ingen då har tid att bevaka sina områden, hålla koll på "sina" frågor, hitta egna unika grejer som inte förmedlas via nyhetsbyråerna. Om ingen arbetar specifikt med utrikesjournalistiken försvinner enormt mycket spetskompetens och erfarenhet som behövs för att bedöma vad som är viktigt att rapportera om. Och för att ens hitta de grejerna. Då blir det mer Oj det är visst översvämning i Bangladesh igen, vem tar det? än Här har vi en egen intressant grej från landet XX som vår tidning berättar om eftersom vår reporter följt den frågan under flera år.
Så vill jag inte ha det, och så tror jag inte heller att läsarna vill ha det. Jag blir galen när folk säger att tidningarna "ska skriva det som läsarna vill ha", och alltså utgå ifrån vad som blir klickat på nätet och vilka löp som säljer lösnummer. Inget kunde bli mer fel. Jag tycker att journalister har ett ansvar i att berätta om det som läsarna inte tidigare visste att de ville läsa om. Det är ju hela poängen.
Och för det krävs resurser. Resurser att vara på plats där saker faktiskt händer. Resurser att stanna kvar såpass länge att du faktiskt hinner upptäcka berättelserna du inte hade koll på innan du lämnade skrivbordet på ditt kontor i Sverige. Jag har, när jag jobbat på utrikesredaktion, blivit skickad på utlandsuppdrag där sidorna till de planerade reportagen redan varit ritade. Där någon chef alltså redan på förhand, hemifrån, tänkt ut vad bilderna ska föreställa och där det redan är givet vad vinkeln i texten ska bli. Det lämnar inte så mycket utrymme för den sanning man ofta inte ser förrän man är på plats. Den man inte förstår förrän man pratar med människor som är berörda. Kanske lyckas man ibland i dessa fall trots allt skildra en verklighet som stämmer, men man missar lätt allt det komplexa. På reportageresor jag åkt på som frilans har det flera gånger hänt att vi vinklat om reportagen efter att ha fått nya insikter på plats, insikter som gjort att de journalistiska prioriteringarna blivit annorlunda. Vill den svenske konsumenten vara utan dem? Det tror inte jag!
Och därför blir jag så glad när jag läser om Blank spot project. För jag vill inte ha tidningar där utrikesbevakningen endast består av byrå-rewrites om naturkatastrofer. Jag vill ha tidningar med utrikesbevakning som är genomarbetad, oväntad och som har fått ta tid. Det är då den blir bra, nämligen. Det är då den spelar roll.
(Puh. Dagens ryt. Tack du som orkade läsa.)
Jag minns när jag gjorde min allra första journalistpraktik, på GP utland, och den dåvarande utrikesredaktören välkomnade mig till "journalistikens rolls-royce" redan i hissen. Något år senare var jag på DN och fick på utlandsredaktionen höra nästintill samma fras: "Välkommen till journalistikens formel 1". Även om detta sammanträffande förstås var himla komiskt (och rätt bajsnödigt!) har utrikesjournalistiken ändå alltid varit just rolls-royce, formel 1 eller vad man nu vill kalla den, för mig. För det är något helt fantastiskt att få titta på hela världen och välja ut vad man tycker är viktigt att berätta om. Och sen göra det. En sån ynnest.
Men (det finns alltid ett men). Den typen av journalistik kräver att det finns resurser – på tidningen om man är anställd, eller i tidningarnas frilansbudgetarnar om man är frilans. Just nu är vi ju inne i en tid då nästan alla tidningar skär ner, på ett brutalt machetevis, och det får naturligtvis konsekvenser. En är att många utrikesredaktioner försvinner. De smälts samman med de generella nyhetsredaktionerna vilket gör att färre journalister arbetar specifikt med utrikesnyheter, och det är ett skitstort problem. Inte för att de andra reportrarna inte är duktiga nog att skriva utlandsjobb - det är klart att de är - men för att ingen då har tid att bevaka sina områden, hålla koll på "sina" frågor, hitta egna unika grejer som inte förmedlas via nyhetsbyråerna. Om ingen arbetar specifikt med utrikesjournalistiken försvinner enormt mycket spetskompetens och erfarenhet som behövs för att bedöma vad som är viktigt att rapportera om. Och för att ens hitta de grejerna. Då blir det mer Oj det är visst översvämning i Bangladesh igen, vem tar det? än Här har vi en egen intressant grej från landet XX som vår tidning berättar om eftersom vår reporter följt den frågan under flera år.
Så vill jag inte ha det, och så tror jag inte heller att läsarna vill ha det. Jag blir galen när folk säger att tidningarna "ska skriva det som läsarna vill ha", och alltså utgå ifrån vad som blir klickat på nätet och vilka löp som säljer lösnummer. Inget kunde bli mer fel. Jag tycker att journalister har ett ansvar i att berätta om det som läsarna inte tidigare visste att de ville läsa om. Det är ju hela poängen.
Och för det krävs resurser. Resurser att vara på plats där saker faktiskt händer. Resurser att stanna kvar såpass länge att du faktiskt hinner upptäcka berättelserna du inte hade koll på innan du lämnade skrivbordet på ditt kontor i Sverige. Jag har, när jag jobbat på utrikesredaktion, blivit skickad på utlandsuppdrag där sidorna till de planerade reportagen redan varit ritade. Där någon chef alltså redan på förhand, hemifrån, tänkt ut vad bilderna ska föreställa och där det redan är givet vad vinkeln i texten ska bli. Det lämnar inte så mycket utrymme för den sanning man ofta inte ser förrän man är på plats. Den man inte förstår förrän man pratar med människor som är berörda. Kanske lyckas man ibland i dessa fall trots allt skildra en verklighet som stämmer, men man missar lätt allt det komplexa. På reportageresor jag åkt på som frilans har det flera gånger hänt att vi vinklat om reportagen efter att ha fått nya insikter på plats, insikter som gjort att de journalistiska prioriteringarna blivit annorlunda. Vill den svenske konsumenten vara utan dem? Det tror inte jag!
Och därför blir jag så glad när jag läser om Blank spot project. För jag vill inte ha tidningar där utrikesbevakningen endast består av byrå-rewrites om naturkatastrofer. Jag vill ha tidningar med utrikesbevakning som är genomarbetad, oväntad och som har fått ta tid. Det är då den blir bra, nämligen. Det är då den spelar roll.
(Puh. Dagens ryt. Tack du som orkade läsa.)
4 kommentarer:
Så jäkla bra inlägg!
Tack!
Åh vad roligt att läsa! Tack för dina reflektioner och dina hejarop! Brit/BlankSpotProjectTeam
Å, tack själv! Ska bli roligt att följa ert projekt!
Skicka en kommentar