onsdag 21 december 2011

Om Martin och Johan.

Idag vaknade jag av flashen om att de gripna svenska journalisterna i Etiopien döms som skyldiga på båda åtalspunkterna: för att ha tagit sig in i Etiopien olagligt, och för att "medvetet ha bidragit till att främja terrorism". Jag fick en fysisk ångestklump i magen: Martin Schibbye och Johan Persson kan få sitta i etiopiskt fängelse i 18 år, och det är inte klokt. Jag känner dem inte, men jag känner med dem. Som alla andra. Och kanske lite extra mycket som en journalistkollega som själv brinner för utrikesjournalistik.

Det som hänt är sjukt på så många sätt, framför allt är det ett stort bakslag för journalistiken, yttrandefriheten och demokratin. Det har funnits röster (få, men ändå) i den här debatten som hävdat att man får skylla sig själv om man tar sig in i ett land olagligt, även som journalist. Vi kan prata om det lite.
Det journalistiska uppdraget går ut på att berätta vad som händer i världen, att skildra såväl positiva som problematiska saker. Ett av de viktigaste bitarna är såklart att granska sådant som vanliga människor inte själva kan ta reda på, det är ju det som är en journalists uppdrag. Det kan vara att skildra ett fenomen över tid, att ställa frågor till makthavare eller att ta sig till ett stängt område för att ta reda på vad som händer där. Diktaturer har ofta censur och stränga regler mot journalister - betyder det att vi ska hålla oss borta och inte berätta om missförhållanden, brott mot mänskliga rättigheter, övergrepp mot civila? Nej, det betyder det inte. I varje konflikt i världen ser vi det som helt självklart att dagligen förses med rapporter om vad som verkligen händer, rapporter som inte skulle finnas om journalister alltid lyssnade på regimernas direktiv om att inte åka dit.

Att ta sig in i ett land med hjälp av en gerilla - ena parten i en pågående konflikt - är såklart riskfyllt. De flesta skulle, just därför, inte göra det. Men det är också en vedertagen arbetsmetod, i konfliktsituationer är det ju ofta det enda sättet att kunna ta sig in och rapportera inifrån, vilket många gånger är en grundläggande förutsättning för en korrekt och sann rapportering. Martin och Johan var medvetna om de här riskerna, men valde att åka till Ogaden för att kunna rapportera om de övergrepp som misstänks pågå där, men som ingen utifrån sett eftersom det är så svårt att ta sig dit. Vi ska vara tacksamma att det finns folk som vågar ta den risken, om ingen vågade det skulle världen vara en farligare plats.

Åklagarsidan anklagar svenskarna för att ha "använt sitt yrke som täckmantel", vilket är en absurd och löjlig anklagelse. Martin Schibbye och Johan Persson är ju etablerade journalister som gjort den här typen av reportage för svenska medier under många år. Att bevisa att de verkligen är journalister borde vara det enklaste av enkla uppdrag. Om det där är åklagarsidans vassaste argument är det därför uppenbart att domen är avsedd att skrämma bort andra journalister som kan tänkas få idén att undersöka vad som pågår i Ogadens djungel, precis som Svenska Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling sa i morgonens Rapportsändning.

Det verkar nu som att journalisternas hopp står till en eventuell benådning, och man kan ju gissa sig till att en sådan är ganska avlägsen just nu. Troligare är att Etiopien vill visa att man står fast vid sitt beslut. Martin och Johan blir kvar i fängelset i Addis Abbeba, kanske för lång, lång tid framöver. Det känns inte på riktigt, det känns som en dålig film.


Uppdatering: Läs också vad Amnesty International skriver

13 kommentarer:

Johanna sa...

Ja, verkligen en oroväckande och tung dag! För det journalistiska arbetet men såklart främst för Johan och Martin personligen. Vilken skräck.

Johanna sa...

Ja verkligen, så läskigt. Tänker på hur de och deras anhöriga måste må nu..

Såg just ett videoklipp från deras videodagbok på martinandjohan.org, där de sitter i hotellrummet dagarna innan de tar sig över till Etiopien, och där kritiserar de ONLF:s metoder och beskriver varför de försöker rapportera om konflikten (eftersom civila drabbas).

Colombialiv sa...

Å det är så hemskt och overkligt och sorgligt. Modiga, modiga människor, hoppas de blir benådade.

Anonym sa...

I Sverige och många andra länder ses journalister som en slags halvgudar som står över lagen - en syn som det finns visst fog för.

Men Svenska (västeuropeiska) lagar och regler gäller inte överallt. Det här är inget bakslag för journalistiken, yttrandefriheten och demokratin eftersom det inte finns fri journalistik, yttrandefrihet eller demokrati i Etiopien. Jag tycker också att det borde finnas, men eftersom det inte gör det så måste även journalister vara beredda på att ta sitt straff om man medvetet begår brott. Tufft, men inte värre för att dom råkar vara journalister eftersom journalister inte har någon särställning i den delen av världen vilket dom givetvis var medvetna om. Dom tog en risk som om det hade lykats hade kunnat leda till berömmelse, utmärkelser och rikedom mensomnu ledde till berömmelse och straff.

Johanna sa...

Hej "Anonym"!

Jo, visst är det så att lagarna ser annorlunda ut i Etiopien än här. Men du skriver "så måste även journalister vara beredda på att ta sitt straff om man medvetet begår brott", och här spricker din argumentation lite: Det är ju precis det de har varit beredda på hela tiden. De har begått ett brott när de tog sig in i landet illegalt, detta har de inte en enda gång förnekat. Och nu dömdes de för det brottet.

Det är inte det som folk diskuterar. Det man är upprörd över är att de också befunnits skyldiga till terrorbrott, trots att de verkat som journalister. Det är därför kända utländska korrespondenter vittnat i rättegången om att det här med att "lifta" in i ett område med en av parterna är ett vedertaget arbetssätt, och därför inte kan användas som "bevis" för att de skulle sympatisera med gerillan.

Miss Baglady sa...

En hemsk dag för alla inblandade och jag håller helt med dig i att om ingen vågar ifrågasätta brott mot de mänskliga rättigheterna och kräva svar och verkligen göra reportage inifrån krigshärdar eller andra oroshärdar så ligger vi ju verkligen illa till. Jag är så imponerad av dessa två män som vågat sig in och velat visa världen vad som försiggår. Mycket bra skrivet!

Johanna sa...

Jag med! Och tack så mycket.

Fifi sa...

Håller med dig, det känns som en dålig film och det tycker jag att det har gjort sedan jag läste om att Johan och martin hade fängslats. jag har känt Martin lite, han var tillsammans med en kompis till mig under några år och vi umgicks i samma kretsar, och även om jag inte har haft kontakt med honom på flera år så känns det så sorgligt.

Johanna sa...

Fifi: Å, trist :( Det känns ju alltid lite extra nära och verkligt när det handlar om någon man känner på riktigt. Även om det gått några år.

Duktiga Tjejen sa...

BRA inlägg!!

Känns förövrigt helt orimligt att ev. få 18 år (!!).

Kära Syster sa...

Jag säger som övriga ovan: Tack för ordentlig redogörelse!

/Anna

Anonym sa...

Oerhört tragiskt det hela, och jag känner med de fängslade och deras familjer.

Jag håller med "Anonym" ovan om att de i praktiken begått ett brott (den illegala gränsövergången), men de döms ju inte (enbart) för det brottet, utan för terrorbrott, för vilket besvisningen är synnerligen svag.

Jag tycker naturligtvis inte att "de får skylla sig själva"; det de gör är enligt min uppfattning viktigt, men jag har själv jobbat i många extrema miljöer i Afrika och Mellanöstern, och har en reflektion kring de risker som alltid finns.

Mitt förtroende för det etiopiska rättsväsendet är lågt. Om jag hade stått i begrepp att utföra en liknande uppgift som de nu dömda, hade det varit naturligt för mig att inkludera det låga förtroendet i den sammanlagda riskbedömningen. Det är naivt att tro att straffet skall stå i (upplevd)proportion till brottet, eller att den rättegång som följer på ett tillfångatagande ska vara rättvis och följa västerländsk praxis avseende bevis och dylikt.

För övrigt är ett av de stora problemen med journalistiskt "vedertagna arbetsmetoder" att de är vedertagna primärt bland journalisterna själva. Jag har själv bevittnat, enlig min uppfattning, mycket etiskt tveksamma beteenden från journalister, beteenden som fallit inom ramen för vedertagen metod. Att förvänta sig att en hänvisning till vedertagen journailstisk metod bär tyngd i en domstol i en afrikansk diktatur är även det mycket naivt. Jag har inte en aning om Johan och Martin personligen förväntade sig det, men många i debatten nu tycks vara förvånansvärt indignerade över att hänvisningen till praxis inte imponerat på domstolen.

Sammanfattningsvis så anser jag att de tog en yrkesmässigt behäftad risk de rimligen var medvetna om - risken att inte behandlas rättvist när de åkte fast. Jag anser också att inga ansträngningar eller resurser bör sparas från UD:s sida för att hjälpa dem att få en rättvis behandlig. De utför ett viktigt och riskfyllt arbete, och bör få all hjälp vi som nation och individer kan ge.

//S

Johanna sa...

Hej! (Blir så nyfiken på vilka ni är när ni skriver in er som Anonyma. Hur som helst, tack för din kommentar Anonym2!)

Jo, att de brutit mot lagen när de tog sig in i landet är ju precis alla överens om. Och jag håller med dig om att man måste ta med det låga förtroendet för det etiopiska rättsväsendet i riskbedömningen, men det utgår jag ifrån att de gjorde. Vore extremt konstigt annars. Att det på förhand var uppenbart att deras uppdrag var riskfyllt gör ju dock inte terrordomen mindre felaktig. Men som jag skrev skulle nog de allra, allra flesta avskräckas från att åka till Ogaden på ett sådant uppdrag, just på grund av riskerna. Och som vi båda konstaterat är det ju tur att någon vågar.

Håller med om det mesta du skriver, kanske är det naivt att tro bevisning som skulle hålla i en svensk rättegång kan få samma status i en etiopisk. Men vad som är "naivt att tro" är ju egentligen inte så relevant: Ingen kanske "trodde" att de skulle få en rättvis rättegång om de greps, men man hoppas ju ändå på det. Och man blir ju lika ARG när det inte sker - det ska man bli - även om man inte blir förvånad. (Som sagt, att det var väntat gör det inte mindre fel).

(Och trots att man vet att det inte är samma som här, så är det är svårt att inte bli chockad tycker jag - svårt att förstå att det får gå till som det gör. Att det GÅR till så. Även fast man "visste" det sedan innan.)

Tack igen för ditt intressanta inlägg! Vad jobbar du själv med?
J