Ishinomaki

Just nu är kontrasterna i det vi gör och ser väldigt stora. Jag skriver detta sittandes i ett burspråk på 24:e våningen i ett hotellrum i Osaka, med utsikt över ett hav av skyskrapor, och tänker tillbaka på dagen idag som vi tillbringade i katastrofområdena i Miygiprefekturen. Ingenting finns kvar där tsunamin drog fram, allt försvann, hela byar raderades. Den ultimata kontrasten till metropolen jag nu ser framför mig.

Förödelsen i Tohokuregionen är verkligen svår att beskriva med ord. Vågen som kom efter jordbävningen den 11 mars svepte med sig allt som kom i dess väg: Hus byggda av betong, vägar, bussar, skolor - allt drogs med i det svarta våldsamma monstret. Vågen var nästan 15 meter hög men nådde på sina håll landområden mer än dubbelt så högt över havet på grund av sin styrka. 

Igår kväll gick vi omkring i Ishinomaki, det kändes som en spökstad. Mörkt, tyst, tomt. Inte en människa någonstans. Längs huvudgatan som ligger en bra bit bort från havet var skyltfönster krossade, hela hus raserade och en markering på en vägg visade var vattennivån varit: Jag nådde upp bara om jag sträckte mig och stod på tå.

Det är svårt att greppa att vi har åkt runt i en region – helt chockade över den massiva förödelsen – och samtidigt vet vi att det ser likadant ut överallt längs en kuststräcka på 40 mil. Det är verkligen helt ofattbart. Föreställ er att detta händer, 20.000 människor dör, många av de hus som inte sveps bort av tsunamin är skadade från jordbävningen och dagen därpå kommer dessutom rapporter om läckande radioaktiv strålning från ett närliggande kärnkraftverk. Alla vet att det är farligt, ingen vet hur farligt. Tänk er den skräcken.

Jag ska visa några bilder från idag. Jag tror inte de gör området riktig rättvisa, men kanske ger det en liten inblick med några konkreta exempel:

Det här är ett fyra våningar stort lägenhetshus byggt av cement, som vält och spolats med vattnet som en vante. Översta bilden är byggnadens front, och den nedersta är dess botten. I bakgrunden ser man Oganawas sjukhus som ligger högt uppe på en kulle. Dit flydde folk eftersom de trodde att det var säkert, men när vattnet kom nådde det ända upp till andra våningen på sjukhuset och många sveptes med vattenmassorna. 

Bredvid huset på bilden fanns en bank i flera våningar, vars personal flydde till taket helt enligt sina evakueringsinstruktioner. När vågen kom var den dock mer än dubbelt så hög som det beräknade worst case scenariot, den var högre än byggnaden och alla 20 som sökt skydd på taget sveptes bort. 

En mormor ber för de omkomna på Okawa Primary School. 74 av 108 elever omkom, liksom 10 av 11 lärare. 

Den här bussen flöt mer flera hundra meter och landade på taket av en myndighetsbyggnad. Där står den fortfarande kvar, framför ett enormt berg av bråte. 

Yoshihido Abe, en tidningsdistributör i Onagawa, tittar ut över det som tidigare var hans stad, hans liv. Yoshihidos familj klarade sig med en hårsmån, men på platsen där deras hus stod finns nu bara bråte och lera. Ingen vet när och hur området ska byggas upp igen.

Den här byggnaden var ett evakueringscenter som byggdes 2006 för att stå pall mot alla tänkbara naturkatastrofer. Invånarna i området var instruerade att springa hit om något hände, vilket många av dem som bodde längre från vattnet gjorde. 3 av omkring 60 personer som tog sig hit överlevde.

På vissa ställen känns det som att det var igår tsunamin kom, ingenting är iordningställt. På andra ställen känns det svårt att föreställa sig hur det var för nio månader sedan, som på bilden ovan. Samma gata, samma vending machine... (Översta bilden är ett foto tagen ur en fotobok om katastrofen och nedersta bilden tog jag igår, på samma ställe. Det är i centrala Ishinomaki, långt ifrån de hårdast drabbade områdena närmast vattnet.)

Många har flyttat från regionen men det finns också många som väljer att stanna kvar, som tror och hoppas att staden kan bli igen vad den en gång var. Det kommer att ta lång tid, och turismen såväl som industrin måste byggas upp från grunden. I juni utnämndes tempelstaden Hiraizumi i Iwateprefekturen (som också är hårt drabbad) till en World Heritage site av Unesco. Vi besökte Hiraizumi igår. Som sagt, stora kontraster.

Guldklimpen Golden Gei

Det är magnifikt att ha den här galna utsikten var man än åker i Tokyo. Bilden nedan är tagen från Tokyo University där vi igår morse hade en briefing med en galen ekonomiprofessor. Nej, galen var han väl inte, utan snarare väldigt smart, men när han skrev sina krumelurer på tavlan var det inte helt lätt att hänga med. Hans engelska var dessutom lite svår att förstå, men ett budskap framgick tydligt: "With another big earthquake in Japan - we are totally screwed economically! Totally screwed!" – ett påstående som följdes att ett galet professorskratt. Samt ett par osäkra "mm, hehe, okej" från oss åhörare.

Vi åt sushi på Tsukiji fish market där fiskebåtarna lastar av sina fångster varje morgon, antagligen den färskaste sushin i mannaminne. Jag var väldigt glad och åt min egen tallrik plus de andras rester.

På kvällen åkte vi till Shinjuku och det visade sig pågå en stor festivalhögtid vid shintotemplet där. Långa rader av matstånd med grillspett och nudlar och snäckor och musslor och de största "räkorna" jag sett i mitt liv: Allt som kommer från havet är mat i Japan. Vi drack öl och käkade grillspett i ett festivaltält, till ett ihållande ljud av klappningar och tjoanden som var någon sorts shintoritual för lycka.

OCH SEN, damer och herrar, sen hittade vi det som varit bäst av allt i hela Tokyo: ett område mitt i Shinjuku med små, små izakayas (japanska barer), alla helt unika och olika varann. Vissa av dem hade bara plats för ett par personer! Man fick liksom kika in genom en liten dörrspringa eller ett minifönster för att se om det fanns någon plats.

Det fanns inte ord för min entusiasm i det här läget. Första baren vi provade hette Toto bar, och vi tror att toto betyder "fisk". Det var så litet att vi satt längs baren allihop och ändå var väggen vårt ryggstöd. Det som syns på bilden är precis hela rummet.

Bar nummer två var fantastisk med sina kristallkronor och blodröda väggar. Den hette Albatross och hade världens minsta toalett. Handfatet var som en glassburk i storlek. Drinkarna, mycket goda!

Vi gick vidare och hamnade hos en skön snubbe som spelade cd-skivor för oss. Han sa att en av japans bästa gitarrister hade varit där dagen innan och spelat in en skiva, så vi lyssnade bland annat på den. Det här var den "största" baren av dem alla, vi var säkert tio pers därinne.

Sist men ej minst ramlade vi in på kvällens riktiga pärla: Lonely. Vi var sex personer från sex olika länder (fyra journalister plus Chie och hennes kompis) och fyllde därmed hela stället. Mannen i baren berättade att han ägt den sedan 1966 - han plockade till och med fram gamla foton för att visa oss. På bilderna spelade han gitarr så vi bad honom lira något för oss, och då plockade han faktiskt fram guran och sjöng en lång vacker sång som han själv skrivit. Chie översatte och den handlade om kärleken till hans flickvän som gått bort i leukemi. Kanske var det därför han döpt baren till Lonely. Vi fick lite hjärtknip allihop och ville stanna där och aldrig gå därifrån, ett sådant ställe var det.

Idag har vi varit i Yokohama och i gamla stadsdelen Asakusa, i morgon åker vi till Miyagiprefekturen med ett av de där supersnabba bullet-tågen. Chokladen jag köpt för resan har dessvärre tagit slut under producerandet av detta blogginlägg. Lätt hänt.

Toalettfunktionsrecension, del I

(Recension av toalettfunktionerna har efterfrågats av Björn, och jag är ju inte den som är den. Enjoy!)

Ni som känner mig känner kanske till hur mycket jag älskar assheatern i bilen? Sommar som vinter har jag den påslagen, älskar att känna den elektriska värmen sprida sig genom kroppen som en liten dos av bastu i vardagen. Mmm. Glömmer alltid att stänga av vilket driver D till vansinne, han uppskattar inte alls värmeslingan på samma sätt som jag gör. 

Med detta i åtanke kan ni säkert föreställa er min förtjusning när jag insåg att en av knapparna på min Tokyotoaletts fjärrka var just en assheater, eller seatheater kanske man ska kalla den. Jag tänkte först att man nog aldrig sitter länge nog för att få glädje av den, men det visar sig att man kan förinställa så att sätet är varmt JÄMT! Blir nu mycket lycklig varje gång jag får gå på toa, det känns lyxigt.

Jag är frestad att ge den här funktionen full pott i betyget, men inser att jag kanske är överentusiastisk. Tänker att en fyra nog är det rimliga, och efterkonstruerar argumentet om att det nog inte är bra för miljön att ha en värmeslinga i toalettsitsen igångkickad dygnet runt. Hence, seatheatern på toaletten får:

 4 chopsticks, av 5 möjliga. 

____________________________________________

Och så måste jag bara visa ett exempel på det här med att tecknade figurer smyger sig in överallt. Nedan följer en bild av ett dokument vi fick av det japanska jordbruks- och fiskeministeriet häromdagen. Japansk skrift gjorde det omöjligt för oss att läsa, men lite clip art och en liten tecknad gubbe på det kanske? Ser väldigt myndighetsaktigt ut får man säga. Hehe.

Igår var vi på Bank of Japan och diskuterade Japans skuldberg, och sen fick vi vara med på en pk med the "Chief Counsil Secretary" hos regeringen. Det kändes lite spexigt, men vi fick inte ställa några egna frågor utan bara lyssna. Dock efteråt intervjua en företrädare för regeringen på premiärministerns kontor. Tjoho! På kvällen tog vi det lilla lugna och laddade för det mest japanska som finns; Ikväll blire karaoke night.

Akihabara och Shimokitazawa

Så... minns ni kanske att jag skrev igår att det är svårt att förstå sig på den tvetydiga japanska mentaliteten? Morgonen idag blev något av ett exempel på det. På programmet stod en guidad tur i Akihabara, elektronik- och manga-meckat i Tokyo. En rar äldre man skulle guida oss, vilket i sig kändes...oväntat, men än mer oväntat blev det när han entusiastiskt sa "Now I'll show you the biggest porno store in Japan!" Det var fem våningar av japansk porr, och han guidade oss genom dem alla. När han kom till onanileksaker för män som det stod ålderssiffror på mådde vi alla illa och ville lämna butiken. 

Det här med mangakulturen, jag fattar inte. Det är en riktig overload, vi såg mangaflickor på alla reklampelare, i en butik där man kan kunde köra delar och göra sin egen mangadocka, i en annan butik där man kunde köpa mangafigurer i automater och på nästa våning hyra en glasbox för att sälja de figurer man redan har, caféer där man blir serverad av tonårsflickor i sexiga mangaoutfits och så mangafilmer och mangakostymer och manga-cd-skivor och alltså, det här med mangan är lite too much kan jag känna.

Akihabara i sig var väldigt fascinerande, jag älskar att varje stadsdel i Tokyo är så nischad! Varje del har sin touch, och Akihabara var verkligen färgglatt och udda och full av de konstigheter man älskar när man besöker Tokyo. Att det fortfarande är 18 grader och sol gör ju sitt till dessutom, och som vår guide konstaterade: det är ju lite mer färg på husen här än i Europa. (Eh, ja).

På eftermiddagen hade jag stämt träff med japanskan Chie som jag träffat via Couchsurfing. Jag tog med mig Joana och Jef (fransyskan och belgaren) och åkte till Shimokitazawa där vi mötte upp Chie och hennes kanadensiska vän Melanie. 

Shimokitazawa blev direkt min favoritplats i Tokyo, ett helt fantastiskt område. Det ligger en bit ut och ser helt annorlunda ut, ganska låga hus och mycket vintagebutiker och caféer med organiskt odlad mat. Här finns också massor av undergroundklubbar och barer - helt enkelt stället där det unga kreativa folket håller hus. Jag älskade det.

Vi åkte tillbaka till centrum framåt kvällen, mötte upp med Robert och åkte upp i Muri Tower (som ligger precis vid vårt hotell på Roppongi Hills) för lite mer utsiktskollande. Där fanns också en utställning om Tokyos arkitektur, och bland annat visades där en massa spaciga visioner av hur staden ska kunna expandera ut över vattnet, faktiskt väldigt kul att se. Om det blir så kommer framtiden te sig väldigt mycket sci-fi-film. Fast nästan gör det det redan när man ser den enorma metropolen sträcka sig längre än ögat når i alla riktningar.

Vi avslutade kvällen med nudelsoppa och öl på en källar-izakaya (japansk bar) i närheten. Jag gillar lokala hak väldigt mycket, blir alltid så skön stämning. Öl och mat och lite häng är ju aldrig fel.

PS. För er som ev försökt ringa eller sms:a. Det är något annat när här så min mobil funkar inte alls.. så vet ni!