BIG FIVE! the very end...

Sista inlägget!
Dock inte det minsta, det kan jag lova (varna för) redan nu. Vi befinner oss nu där vi började, i Johannesburg, men har nyligen tillryggalagt en upplevelse som var spännande och väldigt adrenalinhöjande. Vi har varit på en tvådagarssafari i Krugerparken (och i Drakensbergen). Vår guide på turen var Dave, en 40-something tredagarsskäggstubbsman med diamantörhänge och ”you girls” som absoluta favorituttryck. Dave äger hostelet tillsammans med sin fru Bella, och att bo hos dem kändes ungefär som att vara hemma hos några gamla vänner.
Allt har under hela resan flutit på så bra för oss, så när det stod klart att vi var de enda gästerna på Krugertrippen kändes det alldeles självklart. Men inte desto mindre lyxigt! Vi kunde skutta omkring i bilen hur mycket vi ville och kuta mellan säten och fönster för att få bra bilder av alla djur vi skulle komma att se under safarin.

Vi gick upp i svinottan för att komma fram till Kruger lagom tills solen gick upp över det buskiga savannlandskapet. Redan efter någon minut sa Dave ”Girls, look for animals!” och vi hade nog inte riktigt tänkt oss att man verkligen kunde få syn på dem så snabbt. Att det ens bor massa häftiga djur där kändes totalt overkligt, tills vi fick se dem med egna ögon. Det började med att Johanna såg en impala (antilopdjur) och sen var det igång. Nästa syn var en stor flock hyenor som sov på vägen och vaknade till när vi kom körande. De såg på pricken ut som styggingarna i Lejonkungen. ”You girls are SO lucky, we havent seen them in a while” skrek Dave vid ratten och vi kände oss sjukt bra trots att inga skills egentligen var inblandade. Jag menar, det är svårt att missa djuren när de springer i flock rakt emot bilen.
Vi såg en zebra och efter en stund även en giraff. Jag (Johanna L) var överlycklig eftersom giraffer var mitt främsta mål, de ser så oerhört roliga ut och jag blev inte det minsta besviken. Upphetsningen i bilen steg allt eftersom och när Dave sa ”thats another hyena…. NO! It’s a LEOPARD!!” och tryckte gasen i botten tittade jag och Johanna på varann med gapande munnar. Vi såg den, men den pös iväg snabbt. Vi väntade länge i andlös tystnad, allt som hördes var Johannas mumsande på ingefärakakor och den banan jag tagit med till henne eftersom jag visste att hon skulle bli hungrig. Vi känner varann by now. En stund senare fick vi syn på leoparden igen när han sprang över vägen. Stoltheten ökade, leoparder är ju ett av de allra svåraste djuren att få syn på.

Efter det hände någon helt, helt fantastiskt. Dave tvärnitade plötsligt och svängde in på en liten väg till vänster. Där gick tre lejon med majestätisk gång och guldglittrande päls, två honor och en hane med stor Lejonkungen-man. Vi var alldeles intill dem i 20 minuter, och med genom våra helt öppna fönster såg vi lejonen rakt i ögonen på en meters avstånd. Vilda lejon, som var ute på jakt. Det var en obeskrivlig känsla. Vi fick inte luta oss ut, lejonen är vana vid minibussarnas silhuetter men om man bryter den kan de gå till attack. Vi höll noga in armarna, men det var lite frestande att sticka ut huvudet och kameran titt som tätt. Några gånger morrade lejonen mot bilen men mest lät de oss vara. Extas är inget ett överdrivet ord för att beskriva vad vi kände.










Resten av dagen fortsatte i samma anda, vi såg djur överallt och redan före lunch hade vi bland annat avverkat de eftersträvansvärda BIG FIVE; lejon, leopard, buffel, noshörning och elefant. Just elefanterna var också en otrolig upplevelse, vi såg flera och plötsligt brakade den största vi sett fram genom träden och kom gående emot bilen. ”Stop taking pictures!” viskade Dave. Sen satt vi helt blickstilla när det enorma djuret smekte bilens utsida. Vi höll andan och tittade på varann med lyckan strålande ur ögonen. När bjässen hade passerat berättade Dave att de lätt kan välta en minibuss om man skrämmer dem, och vi var glada att vi inte förstod det förrän efteråt.

Det är omöjligt att åka omkring på safari utan att skriva en lista på vad man sett. På vår lista stod det slutligen 29 djur, 30 om man räknar med en giftig (men död) svart mamba. (Daves och Bellas 16-årige son blev övrigt dagen innan biten av en jättegiftig orm, och det dröjde rätt länge innan de visste att kan klarade sig och inte behöver amputera armen. Han gillar att samla ormar och försökte fånga den med händerna...)

På kvällen var vi på nattsafari i en stor jeep och såg springande lejon, genets, brölande noshörningar och förskrämda feta flodhästar. Helt ofattbart att de är de som varje år dödar flest människor i hela Afrika, de är liksom bara tjocka och väldigt griniga. Bad combination. Viktigt var också att vi såg en giraff som reste sig upp från liggande läge! (David, det mest konkreta bevis vi har på att de faktiskt kan lägga sig ner. De sover bara 20 minuter per dygn så det var bra tajmat av oss!)

På kvällen hade vi braai (barbeque) under den afrikanska stjärnhimlen och följande dag drog vi upp i bergen till världens tredje största canyon. Utsikten var smashing överallt vi kom,
canyonen är 800 meter djup. Vi föreslår att vi helt enkelt kikar på bilderna för att se. (Mammor kan titta lite med ena ögat. Vi satt rätt långt ut på klippavsatsen).




Eftersom det här är slutet har vi också listat några highlights från vår månad här, för er som är sugna på att läsa mer ;)

* Alla vi möter är sjukligt fascinerade av att vi båda heter Johanna. En kvinna som skulle sälja biljetter till oss per telefon blev så exalterad över det att jag var tvungen att berätta om Sverige, länge. Telefonpengarna tickade ner och inga biljetter blev beställda.
* Kapstaden, på vårt hostel: Vi hör steg utanför vårt rum, där det är en liten hall. Vi hör stegen stanna, det är tyst. Sen kommer världens längsta, blötaste, ljudligaste prutt. Vi hör personen gå iväg igen. Tack för den!
* Kapstaden, gatan: Johanna W ser en skylt med bussarnas tidtabell. Det står beskrivet att vit text står för tiderna då bussen avgår här, och svart text för tiden då den avgår från stan. Johanna sätter en äppelbit i halsen och utropar på allvar: Vadå White och Black?! Vad FAN är det här!?
* Vi har klippt mitt hår med en ganska trubbig kökssax som vi lånade från det allmänna köket på ett hostel. Salongen var en trång toalett. Konstigt nog blev det rätt fint.
* Kapstaden, marknad: Jag står vid en jobbig försäljare som jag bara vill bli av med. Jag ber Wiman att ropa på mig så att jag får en anledning att gå. Hon lyder. Då stegar försäljaren fram till henne, pekar vilt på henne och säger ”Is THIS one leading the way?!”.
* En liten stund senare, på samma marknad, tar Wiman en bild av en väska gjord av kapsyler. Mannen som säljer den blir fly förbannad och skäller ut henne med orden ”you might go home now and make another one! This is ART”. Tanken på Johanna sittandes vid sitt bruna Ikea-bord med en bunt kapsyler och ståltråd kändes ganska rolig at the time.
* Varje gång vi dricker någon form av läsk, är jag (Johanna L) rädd att flaskan ska läcka i väskan så jag skruvar åt den så hårt att vi inte kan öppna den. Hur mycket vi än försöker. Det börjar bli lite enerverande och är en rätt så onödig egenskap jag besitter.
* Vi har blivit så fästa vid varann att varje gång någon av oss går på toa har den andra lite tråkigt. Vi förstår själva att detta inte är helt normalt. Dessutom har vi kommit på hundratals saker som vi är precis likadana med, och ibland undrar vi lite om vi är samma person.

I morrn bitti ska vi shoppa goda viner, och knalla runt en stund i en av kåkstäderna här i Jo’burg tillsammans med en sydafrikan vi traffat pa vart hostel. Det blir slutet på sydafrika för den här gången. Snart ses vi där hemma!
Puss och kram och tack för att ni orkar läsa och maila oss och kommentera och bry er, finaste människor!

Och skulle man vilja se fler biler kan man göra det här. Eller på facebook inom kort.

Moçambique -check!

Hej käraste!
Vi ska för en gångs skull försöka att hålla det här lite kort. Sammanfattningsvis har vi nu ägnat Moçambique sex dagar av vår resa . En helt otroligt fin vecka!

Vi började med en dag i huvudstaden men placerade oss redan tidigt nästa dag på en hyfsat obekväm och hyfsat fullpackad minibuss. Detta lilla, trasiga och ytterligt högljudda fordon tog oss på nio smärtsamma timmar (inklusive två däckbyten och endast en tiominuters bensträckare) norrut till Tofo, en liten by på kusten.

Tofo kan beskrivas som ett riktigt klassiskt vykortsparadis. Ett ställe som man egentligen aldrig vill lämna. En fullkomligt smashing sandstrand, en liten marknad med rostade cashewnötter i plasthinkar och afrikanska saronger, barer utmed stranden, underbara människor, fantastisk mat, bambuhyddor och idel vita leenden. Ser ni det framför er?
Vi ägnade en hel dag på en varm stenpir med pocketböcker, p3-dokumentärer och avokado och nybakat bröd från marknaden. Johanna W blev brun, Johanna L blev svart.
Kvällarna har varit helt underbara med kall öl och skaldjursmiddagar vid de små träborden. Såskletiga fingrar och tårna djupt nerstuckna i sanden. I Tofo behöver man inte använda skor.







En stor besvikelse måste vi dock nämna. På ett tidigt stadium insåg vi nämligen att utanför Tofo är chanserna stora att få se valhaj. Vi blev alldeles till oss vid tanken på att få simma bredvid de enorma valarna! Snabbt drog vi ihop ett gäng och bokade en snorkeltur. Lyckligast över detta blev nog Lagerforskan som har åtrått åsynen av en valhaj sedan hon tog sina första dykarandetag.

Så ni förstår att vi blev besvikna när vi vaknade på tisdagsmorgonen av tjutande stormvindar och ett ihärdigt hällregn. Himlen var envist stålgrå åt alla håll och vågorna farligt höga.

Givetvis var snorkelturen inställd. Det gick inte att dölja besvikelsen men Johanna L stålsatte sig och krystade fram ett ”det är okej” och ett leende. Vi åkte in till fiskebyn Inhambane och tröstade oss med lyxlunch och gott portugisiskt kaffe (en kolonial rest av det bättre slaget) och det kändes rätt bra till slut. Men ändå: en liten förlust.

Dagen efter återvände vi till Maputo. Väl där stötte vi på motgångar: inga lediga rum! Första gången på resan. Med cirka femtio kilos packning på våra taniga axlar resignerade vi, åt lunch och bestämde oss för att allt skulle bli roligare med lite caipirinhas innanför västen. Med bara några timmars sömn och ingen mat i magen blev det verkligen det! Vi garvade oss hela vägen till ett avlägset hostel som kunde ta emot oss och sedan sov Johanna W djupt i två timmar.

På kvällen besökte vi den omtalade fiskmarknaden med det fantastiska konceptet som ännu inte nått Göteborg: gå till marknaden, köp din fisk, gå vidare till restaurangen, låt dem tillaga den. Ät och njut. Vi valde ett kilo wrasse och fick den tillbaka grillad och indränkt i rikliga mängder citron, vitlök och örtkryddor. Till detta ett berg av potatoe chips och små skålar fantastiska såser. Helt underbart!


Sedan mötte vi upp med Laxi (Johannas kompis Charlottes Maputokompis. Charlotte har bott i Maputo, reds. anm.). Laxi pratade nästan ingen engelska men var fantastiskt söt och tog med oss till en bar med sjyst livemusik och grym stämning. Vi dansade och semiskämdes och hade så himla kul!



Nu har vi lämnat Maputo och befinner oss i Nelspruit i Sydafrika. I morgon ska vi två och guiden Dave ut på en exklusiv tvådagars safari. Två lyckliga kvinnor och en man i en jeep. Samt allt vad Sydafrika har ett erbjuda i vildmarkdsväg. Vi vill inte avslöja för mycket men förväntningarna är skyhöga och peppen likaså. Det känns ungefär som kvällen innan julafton!

Det här blev ju kort och koncist precis enligt målsättningen. Hoppas att ni orkade läsa! Nu är vi snart hemma igen och börjar så smått längta efter er. Men just nu längtar vi mest efter lejonen! Hörs snart! Pussar och kramar.
Johannorna.

(Mera mera finns här.)

Fattigdom i KwaZulu Natal, bergsmonarkin Swaziland och ett myllrande Maputo

Sedan vi lämnade Durban för några dagar sedan har vi verkligen varit med om saker som inte liknar några tidigare erfarenheter.
I torsdags tog vi en lokalbuss (vi börjar tröttna på att alla säger att allt är så himla farligt hela tiden, lokalbussarna är kanon) till världens minsta ställe, byn Gingindlovu utanför det också lilla stället Eshowe. Därifrån hämtades vi upp av nunnan Priscilla, som tog oss långt ut på KwaZulu-Natals landsbygd över stora böljande kullar och forbi massor av sockerrörsplantage. Hon körde sin rostiga 21 år gamla Toyota över mark så bucklig att det kändes konstigt att vi alls kom fram. Här ute mitt i ingenstans fanns en annan värld än vad vi är vana att se. Här svälter folk. Här dör folk av aids hela, hela tiden. Nunnan driver ett hospice för att de aidssjuka ska få dö en värdig död, för när hon flyttade hit gömdes de ute på fälten där de fick ligga och tyna bort i tystnad. Nu börjar det bli så igen, berättade hon i bilen, eftersom föräldragenerationen snart är försvunnen. Kvar finns barnen och de mor- och farföräldrar som fortfarande lever.



Hela vårt besök utanför Gingindlovu har varit fantastiskt på så många sätt, gripande, intressant och starkt. Men också fruktansvärt jobbigt, situationen går inte att beskriva. Vi åkte iväg och besökte en familj som snart är helt utplånad. En sexårig flicka var med oss, men hennes blick var någon helt annanstans. Hon log aldrig men visade oss sina öppna sår på magen. Den här familjen är dessvärre inte det minsta unik utan bara ett enda i en aldrig sinande rad exempel. I området bor 900 familjer som är så kallade child headed households, familjer där föräldrarna dött och barnen blivit ensamma kvar. När vi fick höra om alla barn som gräver ner sina döda föräldrar i jorden bakom lerhyddorna hjälpte det inte att borra naglarna i handflatorna och trycka ihop käkarna, det kom tårar ändå. Det sved i hela hjärtat och kändes så fruktansvärt verkligt.

Vi sov över på hospicet, i varsitt litet rum med en småläskig Jesusstaty på väggen, tjockt plastöverdrag på madrassen och ett ensamt stearinljus. Här brukar människor dö, och det var minst sagt ganska svårt att hantera det efter alla intryck under dagen. Strömmen gick och hundarna utanför ville aldrig sluta yla. Den kvällen kommer vi båda tveklöst att minnas som en av de konstigaste vi någonsin varit med om.

Dagen därpå lekte vi med alla foraldralosa barn som kom till dagcentret och det var som att möta en flod av kärlekstörst. De kastade sig fram och borrade in ansiktet i våra kläder. Med en klump i magen visste vi att ungefär hälften av dem kommer dö innan de blir tonåringar. ”Tretton år är absolut deadline” har vi fått veta.
Vi besökte också hospicet där de allra sjukaste människorna tillbringar sin sista tid. En stund efter att vi mött blicken hos dem som nar som helst ska dö satt vi på en buss till Swaziland med en bunt glada resenärer från olika länder. Det var konstigt. Vi hade velat stanna minst en vecka hos nunnan, men samtidigt var det skönt att komma ifrån och få andas lite.







De senaste dagarna har vi rört oss en rätt så imponerande sträcka i olika omgångar, med fordon av varierande komfort. Vi kom fram till Swaziland igår, hann bada i några varma källor sent på kvällen och gå på en marknad i morse. Sen lämnade vi landet för Mocambique och huvudstaden Maputo, där vi nu befinner oss. Allt har gått väldigt smidigt trots att folk bara skrattar eller suckar när vi erkänner att vi inte planerat så mycket. Har ni fixat visum? Nej, inte än. Vet ni vart ni ska bo? Nej, inte än men snart. Har ni ingen mat med er? Eh, nope. (Men allt löser sig lyckligtvis perfekt ändå, trots den sanna myten om att allt tar tid i Afrika.)
Imorrn drar vi till kusten för att sola och bada några dagar. Det som rör exjobbet känns i hamn och nu ska vi bara andas ut och ha total semester sista veckan! Mocambique känns finemang, intrycken so far är att det är väldigt afrikanskt och väldigt varmt.

Vi hörs om ett par dar!
Ps. En rolig sak är Johanna W:s omåttliga suktande efter mat. Hon vill äta hela tiden, så gärna att det förblindar henne. Igår sa hon exempelvis lite otåligt och med viss desperation i rösten till tjejen på hostelet, [som stod vid spisen med ett paket pasta i handen och uppenbarligen lagade mat till oss]
“So.. WHERE is the FOOD?”

(Fler bilder finns att beskåda här, på vår resdagbok.)

The goods and the bads of Durban

Hej alla fina där hemma!
Nu har vi återigen tagit oss vidare, den här gången till sydafrikanernas egen semesterort Durban, en bit längre upp på kusten. Hit kom vi i fredags och vi drar förmodligen vidare om några dagar.

Vi skulle ju utan tvekan ljuga om vi sa att det här är lika bra som Kapstaden. Durbans främsta tillgång är en rejält lång och riktigt fin strand. Där kan man traska omkring i turistiga miljöer och äta glass, sola och spana in Disneylandsliknande attraktioner i form av barer i gamla båtvrak och jättelika äventyrsbad med feta rutschbanor. I övrigt består staden av en ändlös räcka gator som känns ganska konstiga och lite väl folktomma. Varken slående vackert eller särskilt trevligt. Det finns många ställen som säljer, typ, däck och så där.

Men! Vi är inte här för att njuta av staden, vi är här för att njuta av vårt examensjobb. Det flyter bra ska ni veta! Påskafton blev en heldag i Pietermaritzburg, ungefär en timme från Durban. Med tre olika taxis och en kort promenad tog vi oss till Northdale footboll stadium där vi träffade vårt fotbollslag från Kapstaden, hängde med dem, såg deras match (som de vann med 5-0) och gjorde ett antal riktigt bra intervjuer. Som äkta fotbollsmorsor stod vi vid långsidan med tränarna, åt chips, fotograferade och skrek och gapade.
Efteråt fick vi åka med hela laget till den resort i bergen där de bodde under turneringen. Där hängde vi några timmar med killarna och hade en grym sydafrikansk grillkväll.




Efter att ha blivit så väl bemötta och omhändertagna känner vi oss just nu som Kuils River football teams största fan. Därför skrek vi förstås båda två av lycka när vårt case Abe ringde sent i går kväll och berättade att de hade vunnit hela turneringen! Helt grymt roligt, både för vår story och för laget.
Nu har vi på allvar kört i gång med artikeluppslag nummer två, som berör hiv/aids. Vi har styrt upp ett antal bra intervjuer inför i morgon och förhoppningsvis spenderar vi torsdag kväll på ett hospice för barn några timmar norr om Durban. Det kommer säkert att kännas lite tufft och jobbigt men också angeläget.

Okej, nu sammanfattar vi Durban. Fem bra saker som har hänt här är att:

1. Vi har börjat träna. Vi låser dörren och gör olika fåniga övningar som vi tror ska göra oss snyggare och starkare. I dag körde vi babianen, vilket ser väldigt roligt ut. Av den får man starka lår.
2. Vi har vägt upp vår träning med väldigt mycket choklad.
3. Vi har bytt till ett bra hostel med en takterrass där vi ligger och sover i solen varje lunch. På kvällarna dricker vi öl och tittar på stjärnorna.
4. Vi har hittat en bra street market med grymma priser, redan innan man börjat pruta.
5. Vi har badat i havet och fått sand mellan tårna (och i bikinitrosorna)

Fem mindre bra saker med Durban är(och här kan eventuella mammor eller likvärdiga hoppa över att läsa om de vill):

1. Vi bodde våra tre första dagar på ett hostel från helvetet. Eller, inte från helvetet kanske, det var rätt fint när vi väl såg det i dagslju. Alla som bodde där var dock rejält konstiga. Rätt många knarkade nog rätt mycket där, tror vi. Eller så var de hippies som hävdade att cancer beror på undertryckta aggressioner som måste healas bort. Och så luktade det konstigt.
2. Här är lite fuktigare. Kläderna börjar lukta konstigt. Ingenting blir riktigt torrt.
3. Ensamma, äldre och underliga män är vanligt förekommande på Durbans hostel. Värst hittills är polacken med stirrig blick som närmade sig oss med orden ”I’ve got good news for you girls. I’m staying in your room tonight”. Han visade sig dock vara relativt ofarlig.
4. Det luktar kiss lite här och där. Rätt så ofta faktiskt.
5. Vi har tvingats ta del av en vansinnesfärd i kvadrat. En idiot till taxiförare gjorde en av våra resor till den värsta vi har upplevt. Han går inte trygg på Durbans gator, om vi ser honom så ryker hans framtänder, vi lovar.

Men oroa er inte, vi är coola katter som klarar det mesta. Mest är vi just nu helt sjukt glada för att allt fungerar så bra med exjobbet. Klubben för inbördes beundran är mer aktiv än någonsin!

Ta hand om er därhemma, vi hörs snart igen. Puss och kram!

Oh my gosh!

Efter en ganska lång och härlig tid i Kapstaden ska vi flyga vidare till Durban i KwaZulu-Natal i morrn! Förra gången vi flög hette bolaget 'Fly Mango', och den här gången heter det "1time.aero". Ett helt sjukt namn. Menar de "one time", som att man aldrig återvänder, eller "first time", som att de aldrig flugit förut? Vi tycker inte att något av det känns så logiskt, men det ska nog gå fint ändå.

Just nu ligger alla och sover. Allra tyngst sover en koreansk tjej, Sonyi eller något sådant. Hon flyttade in, sen somnade hon. Och sen dess har hon i princip sovit konstant. Det är lite konstigt. Indiskan Lerusha har flyttat till ett tält på bakgården eftersom det bara kostar 70 rand att bo där. Ibland kommer hon dock upp till oss och fnissar lite och säger "oh my gosh", varierat med "oh my gooood".

Förutom att jag nu kom på att vi glömt gå till en afrikansk restaurang och käka krokodil och struts som vi hade tänkt (jag har försökt få Johanna att tänka att krokodil ju är som fisk eftersom de lever i vatten), känner vi oss klara med härliga Kapstaden och laddade för Durban och kommande resmål!

I tisdags hade vi den mest effektiva och upplevelserika dagen man kan föreställa sig, exjobbandet är nu i full gång. Vi jobbade från åtta på morgonen till en bit efter midnatt på kvällen.
Först fick vi göra något jävligt coolt. Vi intervjuade Pieter Cronje, nån höjdare i VM-organisationen, och blev under tiden visade runt på den stora stadion som håller på att byggas. Det var svinhäftigt att få klättra omkring på stadion mitt under byggandet i gula hjälmar och enorma kängor (clownmodell, clownstorlek), en upplevelse som vi förstod är få förunnad. En journalist på Sunday Times var också med, men han fick mycket mindre tid med Pieter än vi fick och vi kände oss nöjda och grymma. Och damn vad vi ser fram emot att se Green Point Stadium på tv nästa sommar!


Resten av dagen åkte vi omkring i kåkstäderna norr om stan, tillsammans med en rar man som är team manager för ett fotbollslag där. Vi åkte igenom flera ’informal settlements’, de fattigaste av de fattiga delarna av kåkstäderna. Små tändstickshus, ett virrvarr av elkablar och sneda sjok av korrugerad plåt. Den mest tydliga markören av segregationen såg vi när vi passerade ett järnvägsspår som utgjorde den knivskarpa gränsen mellan dem som har det allra sämst, och dem som hade det avsevärt bättre. Apartheid är borta, men alla gränser finns kvar. Både fysiska och mentala.
En sak som är helt uppenbar är den nästan galet stora tilltron till allt positivt som VM kan föra med sig för de mindre privilegierade grupperna. VM 2010 är inte vilket VM som helst, det bär en hel nations samlade förhoppningar om enande och nationsbyggande på sina axlar. VM 2010 är allt här, liksom fotbollen i sig är allt för många människor i kåkstäderna, och därför känns det så bra att berätta om dem som känner ett stort utanförskap och gigantiska förhoppningar på samma gång. Vårt ämnesval känns bättre och bättre för varje person vi pratar med -kopplingen mellan landets alla problem och fotbolls-VM är fullkomligt uppenbar här. Alla pratar om VM. VM påverkar allt.





Vi kom tillbaka till hostelet lyckliga och helt slut. Efter att ha lagat vår vanliga dagliga spaghetti med pesto och fetaost (vi börjar tröttna en aning på just den fantasifulla rätten) i det gemensamma köket jobbade vi vidare på rummet i flera timmar innan vi slutligen däckade. Känslan var dock överväldigande och jävligt go: vi har ett mäkta angeläget exjobb på gång, och det kommer verkligen att bli BRA BRA BRA. Vi har såklart skitmycket kvar att göra, men det är så ROLIGT helt tiden. (Också gött att få vara hostelets tanter som jobbar intensivt med sina datorer på rummet en hel kväll och sedan däckar tidigt, till skillnad från alla vidriga tyskar som lirar biljard och skränar på balkongen. Titt som tätt är det dock vi som sitter på balkongen med billigt vin och smashing utsikt.)

Igår åkte vi till Robben Island, där Nelson Mandela satt fängslad i 18 år. En f.d. politisk fånge på fängelset visade oss runt och det kändes rätt bildande och bra att ha varit där.



Idag… ja, idag har vi inte lämnat hostelet ens. Vi har parkerat oss i varsin solstol vid poolen med en ananasjuice i näven och sen inte gjort något mer. Ljuvligare än ljuvligast. Vi har tex inte läst några böcker eftersom det är så jobbigt att hålla upp handen.

Vi har en go lista på gång till er med skojiga och konstiga saker som hänt oss. Folk är så märkliga och det är ju oftast roligt. Men jag tror vi spar den till nästa inlägg.
Tack för att ni hör av er. Vi tycker jättemycket om att få anekdoter hemifrån.

Sov gott, Muah! Smack!


Fler bilder hittas på resdagboken.

Jagade av en babian på Afrikas sydspets

Uppdateringsdags igen. Vid det här laget hade man ju kunnat tro att vi har kommit jättelångt med exjobbandet. Det har vi inte. Anledningen är att några människor varit svåra att få tag i, exempelvis är alla politiker och politikers kontaktpersoner sjukt busy just nu eftersom det är val alldeles snart och Jacob Zuma (presidenten) stått anklagad för våldtäkt, men friades häromdagen. Nu har det dock äntligen satt fart för oss och i morrn förmiddag har vi första intervjun på stadion här i Kapstaden. Vi har ju stora tidsmarginaler så allt går enligt planerna och vi är pepp som aldrig förr.

Följaktligen har vi än så länge bara svirat omkring och gottat oss hela dagarna och det är vi ju värda såklart. En av höjdpunkterna var helt klart när vi någon kväll häromdagen stack ner på stan för en öl och hamnade på Mama Africa, en pub/klubb med ett afrikanskt liveband som var helt fantastiska. Med instrument som man knappt vet vad det är (stora xylofoner) trummor och saxofon, samt starka röster som de sjöng med helt utan mikrofoner, fyllde de hela stället och rumpor skakades till höger och vänster och vi var helt lyriska. Sånt här är ju helt omöjligt att återge, men det var verkligen ett lyckorus och man blev lite kär i allt det euforiska i afrikansk musik och dans, där alla verkligen bara är glada tillsammans. Gamla som unga, svarta som vita (nåja, vi och några stelfisar till). Det var grymt.



Låt oss berätta lite om Lerusha. Under de senaste dagarna har vi knallat omkring rätt mycket i Kapstaden och kollat på saker, till exempel de färgglada husen i de muslimska malay-kvarteren, diverse marknader och det glammiga och tjusiga området Waterfront i Kapstadens hamn. En av dagarna hade vi med oss Lerusha, en indiskättad sydafrikansk tjej som bodde med oss i vårt dorm. Hon är liten, rar och kommer från en pytteliten by i KwaZulu Natal. Nu är hon i Kapstaden för att umgås med sin pojkvän som hon kan träffa någon timme varje kväll när han slutat jobbet. Eftersom hon är tamil och han muslim kan de inte vara tillsammans enligt hans familj, som således inte ens vet att hon är i stan. Det känns så märkligt. Lerusha visade oss omkring vilket såklart var kanon, men vi fick gömma oss ibland för pojkvännens familjemedlemmar som kunde komma gående. Allt med henne verkar ungefär lika bisarrt, till exempel gillar Lerusha allt som är turkost och glittrar, och vi har lite svårt att tro henne när hon berättar att hon är en ”fashion designer”. Nu vet vi inte riktigt vart vi ska ta vägen längre när hon kommer vinkandes emot oss. Hostelet är för övrigt fullt av trevliga människor, bland andra brittiska Lindsey som ser ut som en liten älva och som hjälpt oss med en superbra kontakt till exjobbet.



Idag har vi varit iväg på en heldagstur ute på Godahoppsudden. Turen inkluderade en vandring och en cykling med mountainbike, och med bergsbestigningen av table mountain i minnet bad vi stilla att det skulle vara minst en tjockis med på dagens tur så att vi inte skulle halka efter. Det kom ingen sådan, men allt gick strålande ändå! Vi har åkt båt till en liten ö med hundratals soldyrkande sälar, besökt en strand full med pingviner och sett en tant bli attackerad av en stor babian. Det sista var väldigt roligt. Vi åkte på en väg längs havet och från vårt fönster i minibussen såg vi hur en babian själv öppnade dörren till en parkerad bil och hoppade in. Där levde han rövare, tills bilens ägare kom. Ut for apan, han tömde ut hennes handväska med alla prylar och pinaler med ena handen och började slå henne med den andra. Vi skrattade intet ont anandes om att vi själva senare under dagen skulle vara nära att attackeras av de smarta och aggressiva aporna. Vi sprang för våra liv.


Höjdpunkten under dagen var förstås Godahoppsudden, Afrikas sydspets. Vi cyklade dit genom ett helt makalöst landskap och sedan vandrade vi därifrån till den högsta punkten, Cape Point. Branta dramatiska klippor, höga vågor och bara så sjukt fint. Bland oss strövade de största antiloperna i Afrika omkring och tydligen fanns där också jättegiftiga ormar (fast sådana vi såg inte).




Som ni förstår är livet här kanon. Vi går omkring och gör vad som faller oss in hela tiden. Häromkvällen innebar det att vi snokade rätt på en kökssax, låste in oss i ett badrum och klippte mitt (Johanna L:s) hår. Med så kluvna toppar hade vi ju visserligen inte mycket att förlora men resultatet var förnöjsamt. Varje gång någon ska klippa upp sin oliv-förpackning i köket tänker vi nu ”hihi, den där saxen har varit i min hårbotten”. Men man vill ju inte vara den som är den.

Vi skriver snart igen, Erik har uttryckt missnöje över frekvensen på inläggen. Och vi gör allt för er, förstås. Ha det bäst därhemma!
Puss och Kram,
Joes.

Fler bilder finns här, på resdagboken.