Bokmässan och en kaoskväll

Herregud vilken dag det blev igår. Så späckad. Efter förskolelämning tog jag och Olle (well han var inte till jättemycket hjälp) emot ett lastbilslass med isolering och brädor som kom hem till oss. Lyckades kånka in det mest fuktkänsliga i förrådet just innan regnet kom.

Därefter åkte vi in till Bokmässan för att maxa den på tre ynka timmar. Mötte upp Axel och hans kollega, sedan Peppe som vi gick och tog en fika med. Mycket trevligt! Är SÅ sugen på att hälsa på dem i LA. Vi pratade om allt möjligt men bland annat om alla ensamkommande nyanlända (som Axel ju jobbar med), och efter fikan köpte jag Blank Spots bok Utvisade och tecknade en ny årsprenumeration hos dem. (Och när jag hade åkt igen köpte Axel Johan Perssons och Anna Roxvalls nya bok Västsahara inifrån: att svika ett folk till mig, som jag längtar efter att läsa men också i smyg önskar att jag själv hade skrivit. Är ju dock sannolikt portad från Marocko/Västsahara efter min reportageresa där 2010. Det är en regim som inte är så förtjust i kritik.)

I alla fall. Vi hann också säga hej till härliga Lisa Bjärbo, köpa hennes senaste bok Rädslolistan och en massa andra böcker, samt lyssna på Malin som pratade om fotboll och journalistik med Olof Lund m.fl på GP:s scen. Och heja på tusen kollegor.

Sen var tiden slut och jag åkte mot förskolan för att hämta det stora barnet. Där kan man tänka sig att en lugn eftermiddag tog vid, men...nä. Hade nämligen också tänkt klämma in en butiksöppning under kvällen, men plötsligt med båda barnen då Axel var iväg på annan grej. Eftersom min kompis Johanna också skulle på butikspremiären erbjöd sig hennes kille att passa de stora barnen så att vi kunde åka dit med de små. Smidigt, låter det! Men den här torsdagseftermiddagen tog nästan kål på mig.

Först var min buss sen så jag blev sen till förskolan, där jag hämtade ett barn som absolut ville vara kvar och leka. När vi till slut kom hem var vi tvungna att gå ut med Elsa som varit hemma hela dagen. (Hund och två barn - inte alltid en perfekt kombo peeps). Det ville inte ena barnet så han fick leka på altanen medan jag och andra barnet skulle ta ett varv med henne i kvarteret. Då ramlade barn 1 ner från altanen med sin cykel. Samtidigt skrek den lilla av hunger. Det hela redde sig och vi åkte till J och E. Väl där gick Nils trollstav sönder vilket renderade honom stor, stor sorg.  Det oljiga gucket som fanns inuti trollstaven föll även självklart ner på hans nya läderskor som nu ser... inte så fina ut.

Iväg kom vi i alla fall till slut och på vägen trodde J att vi fått punktering. Fick stanna. Övervägde att vända. Men när Johanna sparkat lite på däcken och konstaterat att de bar åkte vi vidare, och trots ett inkommet sms av typen SÅ mycket folk, abort mission!!! av en kompis på plats så tog vi oss faktiskt dit. Med trötta ryggar pga bebisar i sele och vansinneslång kassakö fick vi i alla fall handlat lite fint krafs och pratat med varandra. Gott så.

Sen ville barnet såklart inte åka hem från sin lekkompis trots att det var läggdags, och ja. SÅ TRÖTT var jag vid det laget. Gick och lade mig före 9 vilket väl... aldrig hänt förut?

Inser att det här kanske inte låter som en särskilt jobbig dag och att det mest var jag som inte var på topp på grund av tröttma och att jag inte hann äta någon middag, men jaja. Så är det ibland!

Nu är det fredag hörrni! Och solen skiner. Medan Olle sover förmiddag får Nils kolla lite barnkanalen och mamman ta igen sig. Sen ska vi åka till Röda Sten och fika med några kompisar. Kanske ta en glass. Och så helg på det!

Det fina krafset. 

En måndag i skogen

En solig måndag i september är det inte precis dumt att vara föräldraledig.
Nils önskade sig skogspicknick och det gjorde han ju helt rätt i!

Andas, andas

Peppe skriver om att lugna ner sig i den politiska debatten och inte argumentera med ilska. Behövde verkligen höra detta just nu, känner att jag blir så arg när jag tänker på valet och hur det kommer gå och att det liksom kokar i mig. Vi har en facebookgrupp för grannsamverkan i området där vi bor och där är tongångarna inte alltid så härliga. En blandning av människor som uttrycker sig tanklöst, människor som verkligen har rasistiska åsikter och även - tack och lov - en massa människor som säger ifrån när sådant uttrycks.

Jag tycker verkligen att man ska ta diskussionen, och brukar såklart försöka göra det sakligt och alltid med kött på benen i form av fakta. Men jag brukar samtidigt vara helt tokig inombords. Häromdagen såg jag en liten gubbe som gick och lade flygblad i brevlådorna. Sprang och och kollade direkt och det var som jag misstänkte sd-reklam. Gick då efter honom för att "säga ifrån" men han hann dra iväg med sin bil. Hur som helst: jag ska börja tänka att jag inte ska säga ifrån (hjälper såklart inte) utan ställa frågor, på riktigt försöka lyssna och först därefter argumentera. Tack för påminnelsen och inspirationen Peppe. Polariseringen är livsfarlig.

(Apropå den här frustrationskänslan har väl ingen som läser här missat Jennys helt fantastiska inlägg (i plural) inför valet, de hon kallar sina andas i fyrkant-inlägg? Där finns en massa konkreta siffror och statistik och argument som slår hål på allt som sd lägger fram som sina sanningar. Så bra att använda sig av!)

Ett tillägg

Jag fick en kommentar på förrförra inlägget av "anonym", som var både klok och välformulerad. Den gick förkortat ut på att Migrationsverket förstås vet att situationen för homosexuella i Uganda är allvarlig, men att de måste ha en viss nivå på beviskraven för att vara säkra på att människor inte ljuger (exempelvis om sin sexuella läggning) för att få asyl.

Bra kommentar, och självklart är det så! Jag uttryckte mig säkert lite snabbt och svartvitt när jag skrev – och är ju inte alls insatt i det specifika fallet Patrick Mulyanti. Hävdar alltså verkligen inte att jag kan göra en bättre bedömning än myndigheterna gjort.

Med det sagt var min poäng den här: eftersom han hängts ut som homosexuell i ugandiska medier och således är en "känd" hbtq-person löper han såvitt jag kan bedöma en stor risk om han återvänder, alldeles oavsett om han är homosexuell eller inte. (Och i just den bedömningen tycker jag mig kanske ha åtminstone lite kött på benen efter reportagen jag gjorde i Uganda.) Den (enligt mig uppenbara) hotbilden, i kombination med att det verkar finnas många som vittnar om att han lever tillsammans med en pojkvän här i Sverige, gjorde att jag blev förvånad över att han inte bedömdes ha skäl nog att stanna här.
Kanske var det fel att uttala mig utan att ha hela bilden klar för mig, men jag tyckte ändå att det hela var anmärkningsvärt. Det går hur som helst inte att bortse ifrån att det gått väldigt illa för en del av dem som hängts ut i de där tidningsartiklarna.

Tror förresten också att min frustration också bottnade i fler saker. Som att A berättar om elever som får sina tredje och slutgiltiga avvisningsbeslut. En elev som inte får stanna erbjöd sig att ändå betala räkningen han fått (för folkhögskoleplatsen han alltså inte kommer kunna utnyttja). Detta sa han på den bra svenska han lärt sig och som han nu aldrig kommer ha minsta nytta av. Sorgligt, är det.

Blir berörd av alla dessa levnadsöden och känner mig bortskämd och privilegierad bortom all rim och reson. Här sitter jag och njuter av sensommarsol och kvällsdopp, liksom? Fast äh, blir ju banalt att jämföra så, men visst förstår ni känslan?

Tack för kommentaren hur som helst, och du som skrev den får gärna diskutera vidare, som anonym igen om du vill men ännu hellre med namn! (Jag bits inte, och det är intressanta frågor.)

En söndag i september

Ah vilken dag i livet den här dagen varit! I det närmaste perfekt faktiskt. Våra kompisar Björn och Malin och deras ungar sov över sedan igår, och i förmiddags bakade vi bröd och åt långfrukost. (Axels nya faiblesse är surdegsbak, så vi åt surdegspizzor både i fredags och lördags kväll, och resterna till lunch. Nygräddat bröd om morgnarna. Klagar ej! Bra hobby.)

Sen fick vi struket några punkter från den eviga hus-todolistan; Axel rensade garaget som nu plötsligt går att ta sig in i, och jag plockade bort all fallfrukt som låg och ruttnade i gräset. Olle tittade på, Nils lekte hos grannarna.
Sen gjorde vi det enda rätta: njöt av det fina vädret medelst kvällsfika på klipporna. Badade! Låg till och med i en stund, en tant på cykel sa att det var tjugo grader i vattnet fortfarande och kanske hade hon rätt. Det var i alla fall sann magi och jag börjar inse att sommaren blir så mycket längre när vi nu bor nära bad. Förra året missade jag på något vis detta goa sensommar-badande (hur kunde jag?) men nu försöker jag kuta ner och slänga mig i så ofta jag kan. Målbild: bli en av de där härliga åretruntbadande kvinnorna det alltid står om i måbra-reportage i featuremagasin. Annan målbild: äta kvällsmat utomhus oftare. Blir alldeles lyrisk av det.