DVT:n

Två gånger har jag blivit en mamma. Båda gångerna har det ju gått urbra, vi har fått fantastiska barn som varit friska och förlossningarna har blivit häftiga (om än smärtsamma) upplevelser. Men det är så otroligt lätt att ta det för givet. Trots att det inte sällan händer något krux på vägen, stort eller litet.

För mig kom kruxet efter den senaste förlossningen någon vecka efteråt, då jag fick lite ont i överarmen. Jag tänkte inte så mycket på det de första dagarna, men kände efter ett tag att det där ömma inte var en muskel eller ett muskelfäste, och vad var det då? Blodpropp?
Jag googlade symtom och hade nästan inga av dem, men när jag förra lördagen kunde känna som små "pluppar" i armen genom huden tyckte jag att det var läge att kolla upp det för säkerhets skull. Stuvade in två barn i bilen och drog till akuten. Axel var hemma och snickrade för vi hade massa folk här som skulle hjälpa till, men mamma anslöt på Sahlgrenska.

Jag åkte ju in för att utesluta blodpropp men det visade sig att jag hade haft rätt. 10-12 centimeter i överarmen var tydligen igenproppade av en dvt, en djup ventrombos. Det kändes rätt läskigt, men går ju som tur är att lösa (pun intended) med medicin. Så varje kväll ger jag mig själv en spruta i magen med blodförtunnande medel och det ska jag göra ett par månader.

Så gick några dagar och sedan fick jag plötsligt flera symtom på lungemboli, blev rädd att proppen hade vandrat till lungan. Det gjorde ont att andas in djupt, jag fick en plötslig febertopp samt oförklarlig torrhosta. In till Sahlgrenska-akuten igen med Axel och bebis. Vi fick åka vidare till specialistförlossningen på Östra istället (jag och Olle i ambulans under mycket långsamma och odramatiska former) för att Olle skulle slippa vistas på en akutmottagning med sin ringa ålder. Var tacksam över detta!
På Östra fick vi ett rum med varsin säng så där lade vi oss och åt godis. Kändes precis som under första delen av förlossningen två veckor tidigare som mysig egentid..haha. Oväntat nog verkade det som att det hela berodde på mjölkstockning. Det kan man tydligen få bröstsmärtor av (?!). Det var hur som helst ingen stor lungpropp i alla fall, då hade andningssvårigheterna inte kommit och gått utan bara eskalerat, bedömde läkaren. Har väl typ aldrig blivit så glad som när han sa det. Så med diagnosen "mjölkstockning eller möjligen att någon liten liten bit av proppen vandrat till lungan men löst upp sig" åkte vi hem igen vid två på natten.

Nu blev detta kanske lite långrandigt, men min poäng är: tack, fantastiska sjukvård. I många delar av världen är en graviditet det farligaste en kvinna kan utsätta sig för, för att inte tala om förlossningen. Jag går runt med känslan att allt gått så otroligt bra och att min kropp verkligen är som gjord för att bära och föda barn, men då har jag ändå haft både en moderkaka som fastnat och en blodpropp i armen. Har liksom knappt ens behöva reagera på något av det, knappt ens behövt märka av det, tack vare sjukvården. (Snuddade någon kväll vid tanken på hur orättvist det skulle bli för mina barn om proppen mot all förmodan skulle fara till lungan och jag skulle stryka med - att det skulle finnas tusentals bilder på mig och Nils men nästan inga på mig och Olle. Så sjuk grej att ligga och tänka på. Samtidigt visste jag ju att det inte skulle hända eftersom, well, vi bor här. Tur för oss!)

Nästa gång du ska på namngivning eller dop eller liknande, ge bort Unicefs välkommen till världen-present. Och till mors dag: ge bort en trygg förlossning för en kvinna i någon annan del av världen. Finns hos Läkarmissionen med flera.

Det var bara det!

Förlossningen - så gick det till när Olle föddes

För den som gillar förlossningssnack - här kommer hela berättelsen om dagen när Olle kom till oss. 

En lördag i början av april hade vi massor av snälla vänner här som hjälpte oss att lägga trall på altanen. Äntligen skulle den bli klar. Min mage var som en rund fotboll under tröjan och hela huset var fullt av folk. Jag skojade om att jag hoppades bebisen skulle vänta till bf fyra dagar senare så att jag skulle hinna vila upp mig först. Det hade nog varit väldigt skönt eftersom jag jobbat i någon sorts 110-fart fram till påsk, och sen haft fullt ös hemma hela påsklovet med byggprojektet. Men så blev det såklart inte!
Altanen blev i alla fall klar den där lördagseftermiddagen och sedan slappnade nog min kropp av, för halv tre på natten till söndagen gick vattnet. I sömnen, som en explosion. Jag blev lite förvånad att den här förlossningen startade på samma sätt som den förra, eftersom bara var tionde förlossning börjar med vattenavgång. Men det var härligt för det blir så tydligt när vattnet går: nu ska vi få en bebis!

Jag väckte Axel, satte mig på toan och ringde förlossningskoordinatorn. Axel torkade vatten från golvet. Eftersom de sagt på mvc att vi skulle åka in direkt för kontroll om vattnet gick (bebisens huvud var inte var fixerat ännu och då ska man tydligen kolla så att inte navelsträngen sköljts med och klämts under huvudet), så ställde vi in oss på det. Min svärmor kom hit i taxi för att vara med Nils, och vi tog samma taxi vidare till Östra sjukhuset. Väskan var iordningställd men inte färdigpackad – BF var trots allt fyra dagar bort – och jag stressade Axel och Kerstin genom att vilja gå runt och packa i godan ro, se till att få med mig allt vad vi kunde tänkas behöva.

Iväg kom vi hur som helst och i taxin instagrammade jag ett tack till alla som hade hjälpt till med altanen. Skrev något om att vi ju faktiskt lyckades bli klara innan bebisen kom, men inget om hur liten marginal det verkade bli.

När vi klev ur taxin sa det pang och en ny sjö med vatten började rinna. Ner i mina nya rosa våriga mockaskor. Jag tog av mig dem i dörrslussen och så klev vi in på förlossningsavdelning 308, med skor i ena handen och vattnet rinnandes slash forsandes nerför benen. Skämtade med första barnmorskan som kom emot oss om det ovärdiga i situationen. Vi fick ett rum, blev inskrivna och sedan var det bara att vänta.
Eftersom det var så bra att bada under förra förlossningen bad jag om att få göra det igen. Det fick jag! I ett annat rum, i ett badkar inklätt i plast som ingav lite skräckfilmsvibbar. Där i låg jag med ett glas vatten med sugrör i handen som vore det en pool och en drink. Axel skrattade och fotade mig. (Med mobilen, eftersom jag kom på att jag glömt minneskortet i datorn hemma och kameran således var oanvändbar. Det enda jag verkligen inte fick glömma).

Sen satt Axel i en fåtölj intill och så hände... ingenting alls. Jag hade pyttesmå värkar men förlossningen hade liksom inte börjat än. Vi somnade till och med en stund båda två, jag i badet och A i stolen bredvid. Sjukt skönt. Hörde vrålen från en kvinna som kom in och tydligen nästan födde i korridoren, ganska mycket för tidigt. Sen blev det morgon och jag klev upp ur badkaret för att få frukost.

Vi har hela tiden räknat med en snabb förlossning eftersom den med Nils gick rätt fort. Därför var det en lättnad bara att vara på plats på sjukhuset. Båda gångerna har ju vattnet gått på kvällen och med Nils kom vi in till sjukhuset vid lunchtid dagen efter. Vi gissade därmed att förlossningen skulle starta runt lunchtid även denna gång, och det var uppenbart att personalen förväntade sig att vi skulle vara otåliga. Men vi hade tvärtom supermysigt och inte bråttom alls. Konstaterade flera gånger att det var en sån himla rolig förmiddag. En lite oväntad känsla kanske. Men det var så härligt med tid för varandra, vi käkade godis och kollade roliga klipp i telefonen. Tog en promenad i korridorerna, gick ut för en nypa luft och möttes av en oväntad värmevägg! Det här blev den allra första varma vårdagen och det påminde mig om när Nils föddes och solen flödade in genom fönstren på Mölndals förlossning för tre år sedan.

Plötsligt hörde jag min pappas röst i korridoren. Han hade åkt och köpt ett nytt minneskort till min kamera och kom för att leverera detta. Så jädra gulligt. Han ignorerade uppenbarligen alla "inga besök!"-skyltar på vägen in för nu stod han där med minneskortet i handen. Vi hann kramas ett snabbt hej i korridoren och det var ju en ganska märklig situation: "Vi hörs om en stund, jag ska bara föda ut ditt barnbarn!". Jag såg en liten rörd-tår i hans ögonvrå. Fina pappa.

Någon gång efter klockan ett började det göra ont på riktigt och vi satte igång lustgasen. Ack så ljuvlig den var där i början även om det i slutet inte kändes som att den gav något alls. Axel drog också i sig några andetag på prov och jag tror att det var alldeles efter det som jag tog den här bilden...haha.

Sen gjorde det rätt så jädra mycket mer ont. Vid halv två-tiden drog värkarna igång ordentligt. Det är ju som om något djuriskt tar över ens kropp och bara gör grejer? Så häftigt och dramatiskt. Och när förlossningen väl satte igång gick det också fort, precis som vi väntat oss. Det verkar vara så jag föder barn helt enkelt. Hann knappt få någon vila alls mellan värkarna på slutet och det var ju tufft, minst sagt, men effektivt. Är väldigt glad att slippa hålla på längre.

Axel var fantastisk även denna gång, och kände sig mycket mer med tror jag, han var mer förberedd på hur det skulle vara och tyckte att allt var mycket peppigt. I förlossningsjournalen står att jag hade "gott stöd av partnern!" och inget kunde ju stämma mer, jag upplever verkligen att man är två om att föda barn. Förstår inte hur det skulle ha gått till utan honom? Men även jag var nog mer närvarande i rummet den här gången, tror till exempel att jag kommunicerade mer med omgivningen än jag gjorde sist.

Halv tre var det skiftbyte och en barnmorska vid namn Frida klev in till oss. Hon var verkligen fantastisk. Guidade så bra under halvtimmen som krystfasen varade. "Tryck på, hakan mot bröstet, nej skrik inte – det slösar bara kraft!" och sen "på nästa värk andas du bara Johanna, så kommer bebisen alldeles strax".

Och så kom han! (!!!!) Vår bebis, vårt andra barn, vår lilla lillebror. Superfin och alldeles perfekt. Han mådde bra, vi grät och den lilla människan låg på min mage, så fin så fin så fin.

Jag höll hans lilla huvud i mina händer, tror jag tänkte redan där och då att han var lik Nils. Eller var det först på BB vi såg det? Jag vet inte riktigt. Tiden stod i alla fall stilla.

Efter en stund såg jag på barnmorskorna att de började bli lite oroade över att inte moderkakan kommit ut än. Jag krystade lydigt när de bad mig men kände mig först ganska ointresserad av hela grejen, ville ju bara vara med Axel och bebisen. Men fler personer kom in i olika omgångar och tryckte hårt på min mage. Axel berättade efteråt att någon av dem "virade navelsträngen runt sin hand flera varv och började dra". Mysigt. Den lossnade ändå inte. Ytterligare någon kom in och satte akupunkturnålar (?) i mina tår (?!) och det hjälpte – naturligtvis – inte heller. Moderkakan satt fast.

Precis efter att jag sa "å nej, innebär detta operation?" ringde de och beställde operation. Jag bad att få låta bebisen amma en liten liten stund innan jag rullades iväg och jag var så glad över detta, att vi hann det. Han visste precis hur han skulle göra det lilla livet. Sedan fick Axel sitta kvar med honom som ett litet knyte i famnen och jag rullades iväg ensam. Med massor av folk runt mig förstås, men helt helt ensam. Ville bara vara med min familj.

Det var kanske åtta eller nio personer i operationssalen. Alla var sjukt proffsiga och trevliga. Jag fick ryggmärgsbedövning och sedan innebar själva "operationen" att en läkare stoppade in sin hand och tog ut moderkakan (!). Tydligen satt den fast stenhårt på ett ställe så vi hade aldrig fått ut den på annat vis sa hon, vilket var någon sorts lättnad. Jag förlorade en del blod och det kändes lite onödigt eftersom själva förlossningen hade gått så extremt bra: jag hade nästan inte blött något alls och fick minimala skador. Nu blev blodförlusten istället 1,3 liter.

Det jobbigaste med operationen var att jag mot slutet upplevde att jag skulle svimma. "Det gör du inte" sa någon lugnande, "det känns bara så". Sen dippade ändå puls och blodtryck. Jag fick medicin och kom tillbaka, men sedan höll jag på att tappa medvetandet igen och mina armar skakade som om jag hade ett epileptiskt anfall. Detta är säkert inget konstigt alls men var extremt obehagligt eftersom jag inte kunde röra nedre kroppshalvan. Blev ganska rädd. När de skulle rulla mig genom katakomberna till iva/uppvaket kändes det som att jag kämpade för att hålla mig ovanför ytan. Tänkte hela tiden på att Sofia (min bästis som är narkosläkare) sagt att jag "är lättintuberad, en drömpatient" och att de alltså sannolikt skulle lyckas hålla mig vid liv även om jag tuppade av.

Väl på uppvaket kämpade jag järnet för att kunna röra benen igen så att jag skulle få åka till min lilla bebis. Vänsterbenet var svårare att röra på men jag kom på att jag kunde dra upp knät med händerna för att få det att se ut som att jag fått igång det. Det funkade! Blev så lycklig när de sa att jag skulle bli körd till BB.
Medan jag väntade fick jag ringa Axel och det var underbart att höra att bebisen varit tillfreds hela tiden som jag varit borta. Han hade sugit på Axels lillfinger och myst i hans famn. Där låg jag och grät av lättnad över att höra det, att de haft det bra. Fick också äntligen dricka vatten vilket var inget mindre än fantastiskt. Har aldrig varit så törstig förut (förutom en gång när jag åkte buss genom Atacamaöknen i Chile och också höll på att förgås av törst. Dessa två tillfällen kommer på delad förstaplats när det gäller törstupplevelser!)

Eftersom jag förlorat en del blod ombads vi stanna över natten på BB. Tack och lov fick även Axel stanna. Annars verkar de ju rätt snabba med att skicka hem folk nu för tiden. Vi visste att Nils hade det fint därhemma med min mamma som sov över i vårt hus. Rummet på BB var rätt långt ifrån mysigt, Axel fick nån nedfällbar brits att sova på precis som på Mölndals BB förra gången. Men vi hade det väldigt mysigt. När jag äntligen kom till rummet satt Axel där i en fåtölj med mini. Han hade "berättat för honom om livet", spelat musik för honom och redan börjat kalla honom för Olle.

Mors lilla Olle. Nu är du här! Som vi längtat.
Dig ska jag älska hela hela livet!

"Bästa lillebroren nånsin"

Nu är han två veckor och två dagar, den nye lille människan i vår familj.

Det finaste hittills är tveklöst att se våra två barn tillsammans. Herregud mitt hjärta. Nils är så himla fin mot sin bror. Jag försökte vara realistisk och väl förberedd på antingen att ointresse eller svartsjuka, eller båda, men det har än så länge varit precis tvärtom. Nils tycker att det är jättekul med lillebror och vill visa honom för alla. Han klappar på hans lilla kind, pussar på huvudet eller säger "såja, du ska få mat alldeles strax" när han gråter. När Olle var några dagar sa jag till Nils att "tänk att han kommer vara din bror hela livet! Visst är det fint?" och han svarade "Ja, verklijen j-ä-t-t-e-fint". Vill skriva upp varenda sådan kommentar. Slänga fram dem sen när de är tio och sju eller sexton och tretton och gapar åt varann. Jag vill att de ska vara varandras bästa personer hela hela hela livet.

Jag kommer för alltid minnas deras första möte, såklart. När vi kom hem från sjukhuset med lillebror dagen efter att han föddes rusade Nils ut från vårt hus, kastade sig om halsen på mig och sa "å min lilla mamma!". Sista dagarna innan förlossningen hade han varit så extra rädd om mig, det var uppenbart att han förstod att det liksom var en stor grej det här med att vi skulle åka till sjukhuset när bebisen skulle komma ut. Det kändes som att jag hade varit ifrån honom i tusen år, och som att han var mycket större än jag mindes honom. Hans huvud kändes gigantiskt. (Det låter så klyschigt självklart när folk säger att "stora barnet blir så stort" när man får en till, men det var enormt påtagligt tyckte jag.) Ur ögonen lyste den största nyfikenhet jag nånsin sett när han svarade BEBISEN på frågan om vem som satt där inne i bilen.

Min mamma hade sovit hemma hos oss med Nils och pappa hämtat oss på sjukhuset. Solen sken och vi gick in och i vardagsrumssoffan fick lillebror ligga i Nils knä. Han sa "bebisen vill leka kurragömma, det är min favoritlek" och var så glad. Sedan dröjde det inte länge förrän han drog med olika grannar in till oss för att visa upp Olle. "Det här är min bebis, han har pyttesmå fingrar. Nu sover han!".

Jag är impad över hur lätt Nils verkar ha ställt om till att dela uppmärksamheten från oss med ett syskon. Hittills alltså. Det kommer säkert komma stunder när han blir galen på det, men än så länge inget sånt alls. Han har gladeligen gett bort sin vagn till lillebror och till och med sin paw patrol-leksak som han fick av kusinerna i storebrorspresent. "Jag älskar denna men lillebror kan få den om han vill leka med den".

Men allt har ju samtidigt sina proportioner. Första dagen tillbaka på förskolan när Axel lämnade:

– Nils, du skulle berätta något väl?
– Ja! Jag har fått ett plåster på fingret av mormor!
– Var det inget mer du skulle säga?
– Jo... Det gjorde jätteont.
– Okej. Men visst var det något mer du skulle berätta för alla?
– Just det, jag har fått en lillebror!

Den här första tiden hemma är såklart inte bara lull-lull, utan också ont i svanskotan, trötthet, stress över byggprojektet i trädgården som är i full fart (två förråd och ett plank återstod ju efter altanen...) och ett oönskat sjukhusbesök jag får skriva mer om senare. Det är inte bara lätt. Men att se mina barn tillsammans... herregud. Det finaste av allt. I morse sjöng Nils en egenkomponerad sång som gick såhär: "Bästa lillebroren nånsin, bästa lillebroren nånsin." Må du aldrig sluta känna så, älskade unge.

Tänk att det var du hela tiden

Så går det några dagar och plötsligt har hela livet förändrats. Idag är det vår BF men redan i söndags fick vi träffa den lille människan som jag byggt i magen sedan i somras. Han visade sig vara en liten kille som ser ut precis som Nils gjorde för tre år sedan. Födelsevikten diffade några gram bara. Han har långa tår och långa ögonfransar och världens mjukaste hud. Våren kom samma dag som han föddes och verkar vara här för att stanna nu. En sån grej va.

Jag vill skriva om tusen saker men för nu:
Han är här! Han är urfin! Han är vår lilla lillebror!

Och vi tror att han heter Olle.

Törsten

Förresten en annan grej – att man kan vara såhär törstig hela tiden!? Mitt tydligaste gravidtecken just nu, förutom det uppenbara att jag har en badboll på magen och smidighetsgrad därefter. Men törsten? Som att vandra i en öken hela dagarna. Tror vår familj köpt 15 liter mjölk den här veckan (ooops) (men också mmmmmm, mjölk) och jag har en vattenflaska nära hela tiden. Bebisen måste verkligen konstant simma runt i helt nytt fräscht vatten där inne. Säkert gött.

Påsklovet aka bygg- och bebisväntsveckan

Påsklovsvecka den här veckan och det har verkligen varit full fart här hela dagarna. Altanbygget pågår ju som ni vet och Axel, min pappa och mitt ex J:s pappa (som startade en snickarfirma när han blev pensionär) har byggt och grejat hela veckan. Heja dem. Jag och Nils har servat med mat och fikor. Önskar verkligen att jag kunde vara med och snickra men med några dagar kvar till BF är jag kanske inte mitt allra effektivaste direkt... Magen blir stenhård när jag försöker göra något fysiskt.

Nu består i alla fall vår framsida av massa plank, verktyg och en stadig stomme till 60 kvm altan. Nästan lika stort som vår förra lägenhet. (!) I morrn kommer en drös snälla vänner och hjälper oss lägga trallen. OCH SEN HAR VI ÄNTLIGEN EN ALTAN att hänga på i vårsolen! Är oerhört glad över det. Och över att det snart är varmt nog att måla om huset (ljusblått ska bli vitt).

Hela den här byggprocessen har ju varit kantad av uruselt väder, till exempel snickrade de i ösregn och iskalla vindar häromdagen. Och vinterkylan försenade oss flera veckor. Men idag! Vårsol och blå himmel. Det blir som ett värmehål i lä och plötsligt förstod vi vad vi håller på med: hur skönt det är att bli klara lagom till de goa dagarna istället för att börja bygga sen när det redan är varmt. Vi är ganska trötta nu, men tänker att det är värt det.

BF på torsdag och bebisen är jättevälkommen närhelst hen önskar, men just nu tippar jag på några dagar plus. Den är fortfarande inte det minsta fixerad, enligt mvc.

Fortsätter leverera lines

Hos tandläkaren idag:

– Nils, vad brukar du dricka till maten?
– ... JULMUST!!!
– Jag: Eheee, jo du fick ju smaka på det en gång i julas. Men det är ju väldigt VÄLDIGT sällan, eller hur?
– Nils, glatt: Näe!

Tack för den, älskade son.


(Dock detta: tandläkaren sa att det var dags att sluta somna med snutte i munnen som Nils gjort alla nätter sen han var typ 3 månader, eftersom det likt napp kan påverka bettet. Jag tänkte: okej detta lär ta ett tag att vänja bort. Som i tusen år. Sen lade jag Nils ikväll och han bara "mamma jag har ingenting i munnen nu" och somnade utan en snutte i sikte. Jaha? Är nu i chock!)

Ärlighet vara längst

– Mamma, du har en luva på den tröjan.
– Ja, det är en hoodie.
– Men jag vill inte att du ska ha den.
– Vill du inte? Ska jag ta en annan tröja tycker du?
– Ja. Jag gillar inte den.
– Men kan du förklara varför?
– (piper med ynklig röst) ... Den är SÅ ful. 

Från dymmelonsdag till annandag påsk

Det är onsdag före påsk och jag jobbar sista dagen på kontoret. För veckan, månaden, hela året. Både konstigt och väldigt skönt, det känns lagom att gå hem nu. Låta magen vila lite på dagarna. Samma dag är det också Axels sista dag på jobbet, för efter påsklovet börjar han på nya jobbet! Kanske kommer han hinna jobba några dagar där innan bebisen kommer, kanske inte. Vi får se.
På kvällen har vi födelsedagskalas för Nils med våra familjer. Korv med bröd, blåbärs-Bingtårta och ballonger. Äntligen ljust ute på kvällarna.

Dagen efter är jag helt slut och jobbar det sista jag har kvar att göra (well nästan det sista i alla fall) från sängen. Välbehövligt att inte flänga in till stan. Nils åker med farmor och farfar i förväg till Bergsvik för påskfirandet och jag och Axel har några kompisar över på middag.

Så blir det påsk också! Vi ansluter till de andra i Bergsvik, pratar om namn i bilen på vägen upp. Jag läser upp alla förslag vi fått här på bloggen, några hamnar på vår lista. Vi kommer fram och efter vad som känts som (och väl också varit rent meteorologiskt) en svinlång vinter blir det det äntligen vårigt och barnen springer runt utan jackor. Blåser såpbubblor och jagar varann. Mina svärföräldrar och Axels syskon har försökt en hel dag att få fjutt på en jättebrasa med blöt ved, detta lyckas äntligen under påskaftonen. Påskharen kommer och gömmer påskägg till kidsen i trädgården, G är för första gången för stor för att leta med ett snöre, som L och N, och får ledtrådar på lappar istället. 

På påskdagen känns det som att något händer i kroppen. Jag blir supertrött. Vilar flera gånger mitt på dagen, för första gången på hela graviditeten känns det som. Sover sedan dåligt, jag som aldrig sover dåligt. Magen drar ihop sig och gör lite ont och jag tycker det känns jättesvårt att veta om det bara är som den tränar eller om det sätter igång snart. Ska jag undra det i två veckor till? Allt var ju så supertydligt förra gången, det här diffusa förstår jag mig inte på.