Du är charmig men för sent ute, vintern

Jävel vad kallt det är just nu. Fint i teorin med riktig vinter såklart, men alla de här "-12, känns som -22"-prognoserna känns inte perfekt tajmade med vår plan att börja bygga en altan. Vet förresten att det låter knäppt att hinna bygga altan innan bebisen kommer (och byta lite fasadpanel, måla huset vitt eller grått, samt bygga två förråd. Och byta ytterdörr. Och flytta ett staket)  men betänk då också detta: hur gött det blir om det där är på plats i tid för bebisledigheten. Målbild: sitta invirad i nån filt på ny altan och möta våren.

(Obs vi ska dock inte göra allt själva utan har en kunnig männscha, mitt ex Johans pappa för övrigt, till hjälp, som ska bygga och fixa här. Han startade snickarfirma som pensionär – perfekt för oss. Upplägget är att vi hjälper till själva det vi hinner. Kanske mest Axel eftersom vi nog hamnar rätt nära bf när det väl blir dags att spika och greja. Men liiite borde jag väl kunna snickra ändå, inbillar jag mig? Vi får se.)

Jaja, det där var egentligen en parentes. Kylan var det ju! Folk kom in på kontoret och kved av köld i morse. Antar att människor från norra Sverige skrattar åt detta, men ändå. Tolv minus är ändå tolv minus. I lördags höll sig vädret dock på optimala -1 och sol, så välgörande för själen. Andrea och Magnus plus barn kom till oss och vi gick omkring i skogen i tre timmar. I ganska långsamt tempo kan tilläggas, för de två treåringarna ville åka rutschkana på varenda bergshäll längs vägen. Vi fikade vi på berget med vy över havet, och Axel fick använda sina 44-minusgrader-boots vilket ju inte direkt är varje dag... ("Jag visste att de var ett bra köp!"). Nils höjdpunkt var att få titta på Elsas bajs i en buske, det pratade han om i flera dagar sen. En guldlördag helt enkelt. 

Februarihelg

Helgen som gick var första på en månad som inte var full av renoveringfix och det var väldigt skönt. En hel del kvar att ordna dock och jag är ju team Just do it och vill fixa allt på en gång, speciellt själva piffet som ju bara är roligt. Men har försökt ge mig lite till tåls. Istället har vi hunnit bjuda våra grannar på fried bean wraps och glassbomb, samt hänga med kompisfamilj som blivit fler sen sist. Nu finns Harry! Pytteliten och urfin.

Idag är det prick två månader kvar till vår BF. Känns både men äntligen! och va, redan? på samma gång. Jag börjar så smått inse att jag snart ska få stänga ner jobbhjärnan och bara vara hemma resten av året. Så jädra härligt?! Folk vill ju gärna påpeka att omställningen mellan ett och två barn är större än steget från noll till ett, så jag försöker vara redo för den eventuella tvåbarnschocken. Hehe. Men mest längtar jag bara. (Ni som har två eller fler, hur var omställningen för er?)

Axel och Nils har förresten sportlov i veckan och kom in till stan tillsammans med Nils farfar och kusin Gustav och lunchade med mig. Sånt gull. Peaken på en i övrigt väldigt stressig arbetsdag.

Hem ljuva hem

Ett litet genidrag: jag har sagt till min chef att jag jobbar hemifrån en dag i veckan fram tills jag går hem för barnafödande vid påsk. Så nöjd med detta! Dels går det ju att jobba himla effektivt när en får sitta ostört hemma, dels är det otroligt skönt att en dag i veckan inte hetsa iväg till stan med gravidmagen instoppad i vinterjacka och en hund rännandes runt benen i vinterregnet och så vidare. Mår i och för sig jättebra, men jag börjar ändå onekligen känna mig en aning hämmad av bowlingklotet som sitter fastspänt på min mage. Hehe. Det är inte utan att det är skönt att en dag i veckan bara slå upp datorn och sätta sig i soffan istället för att åka till jobbet.
Bebisen rör sig massor och rätt vad det är sticker en fot eller något annat ut, det syns genom kläderna. Så fascinerande och konstigt. Undrar så vem hen är. Om två månader-ish får vi säga hej! Inte riktigt klokt, men väldigt spännande.

Idag är hur som helst en sådan hemmajobbardag. Men jag är inte ensam - hantverkarna är här och grejar det sista (lets hope) på tvättstugan, hallen och lilltoan. Vi ägnade hela helgen åt att montera Ikea-skåp i tvättstugan med hjälp av mina snälla svärisar. Nils har ett snickarskåp som han fick av mormor och morfar i julklapp, och som han älskar, och har hjälpt till genom att använda varenda verktyg därifrån.
Framåt söndag eftermiddag var vi sjukt trötta och då bjöd våra gulliga grannar (som haft Nils hos sig hela dagen och som vi dessutom lånat massa sprillans nya verktyg av) över oss på middag. Guldstjärna till radhuslivet!