Internetvännerna

Det finns väl ingen dörr att slå in som redan är mer vidöppen än den här, men jag säger det ändå: vilken grej internet är. Älskar internet. Älskar att det går att läsa ett gäng härliga smarta bloggar och plötsligt har det gått tio år och man vet nästan allt (okej inte allt, men) om dem som skrivit alla de där orden, om deras våndor och deras lyckor och deras liv. Det är så trist när folk (som själva inte läser bloggar) avfärdar bloggläsande som något banalt, när det helt uppenbart är allt annat än det. Det här nätverket av intelligenta, roliga, kreativa och intressanta kvinnor (och några män, men det är flest kvinnor) som jag har i min bloggfeed är så jädra bra och ger mig otroligt mycket.

En söndag nyligen brunchade jag med två av dem; Maria och Jenny, som var på besök i stan. Vi hann även träffa Mirijam och hennes gulliga ungar som OCKSÅ var i Göteborg denna helg. Guldläge som ni hör. (Josefine skulle också ha varit med men fick tyvärr förhinder, hoppas lyckas styra upp en annan dejt med dig snart J!)

Jag har träffat allihop tidigare, men inte många gånger och i Jennys fall var det längesen. När sågs vi sist egentligen? Jomen det var ju i Stockholm 2011. Det är liksom sex år sedan. Det kändes definitivt inte som sex år sedan. Och det är lite det som är det fantastiska.

Marias och mina vägar korsas en del i jobbet och i höstas när vi träffades irl för första gången var det på mitt kontor. Vi tjoade och kramades och sa "vad kul att äntligen träffas!". Min chef och kollegor stod som frågetecken intill och undrade verkligen hur ekvationen gick ihop: kände vi varann jätteväl eller hade vi aldrig träffats förut? Ingen förstod att eller hur det kunde vara både och, samtidigt.

I höstas kom förresten en annan internetkompis till stan och vi hann ta en fika: Annika! Som jag då aldrig hade träffat tidigare, trots att vi varit vänner sedan vi hängde på samma reseforum på internet för, vad kan det vara, tretton-fjorton år sedan? Och trots att vi aldrig hade setts har jag alltid räknat Annika som en vän, och har till exempel varit på väg till Bogotá för att hälsa på under åren hon bodde i Colombia.

Det kändes noll procent som att träffa någon för första gången, och hundra procent som att hänga med någon jag känt i tretton år. Precis som under brunchen förra söndagen. FINT, är vad det är.