Världens bästa dag, hade vi. I fredags, när flasharna kom. Hade just varit på mäklarens kontor och fått nycklarna till huset, två tunga nyckelknippor med mängder av nycklar, till dörrar och fönster och garage. Till vårt eget hus. En snabb unnig fir-öl på Magasinet mellan mötet och förskolehämtningen, det var sol och vår och körsbärsblom och pussas mitt på gatan.
Axel gick till aw med kollegor och jag gick för att hämta Nils. Hans förskolekompisar ropade lyckligt att de hittat en humla, och kanske kanske att Nils hade klappat den litegrann för på natten senare vaknade han flera gånger och beskrev att hans svullna pekfinger var "mycket varmt, mamma".
Så gick vi hemåt genom Haga och där kom flasharna. Attentat. Lastbil. Misstänkt terrorattack. Stockholm. Tre döda, som blev fyra.
Så overkligt, och ändå väntat på ett obehagligt sätt. Vi gick hem och byggde med duplo samtidigt som jag följde livesändningarna med ena ögat och båda öronen. Blir vansinnig av att tänka på dem som försöker utnyttja den här situationen, få oss att bli rädda för allt som känns främmande. Som försöker få till hårdare tag och mindre förståelse. Det är läskigare än terrorn. Samtidigt så fantastiskt att se hur människor instinktivt slöt upp, öppnade sina hem och hjärtan för varandra. Det har sagts oändligt många gånger redan, men kärleken är mycket mycket större än ondskan. Blev rörd av det.
Så fortsatte vi vår helg. Livet gör ju just det även efter en terrorattack. Det fortsätter. Och det är väl det bästa svaret på terrorismen. Vi hade en underbar lördag, hängde i stan och på Plikta, gungade och hade vårjackor på. Inga tider att passa och inga flyttlådor att packa. På söndagen åkte vi till huset för första gången sedan den förra ägaren flyttat ut, och det var en väldigt märklig känsla. Härlig, men också med rejäla inslag av herregud hur ska vi klara detta? Så mycket att fixa innan vi ska flytta in. Så många projekt på att göra-listan, även om hantverkarna nu satt igång och ska göra alla de svåra och stora grejerna. Men ändå. Så mycket att lära sig, ett helt hus att ta hand om. Hjälp. Men det blir nog bra.
Så blev det måndag och jag och mamma gick och såg Schibbyes föreställning om Kalityfängelset på Storan. Blev påmind om varför jag blev journalist och om hur mycket jag saknar att göra journalistik som verkligen betyder något. Utrikesfrågor var mitt självklara fokus redan från början som journalist och jag saknar det perspektivet, att skriva om det som påverkar människors liv på de mest basala sätt. Nu kanske mer än någonsin.
Axel gick till aw med kollegor och jag gick för att hämta Nils. Hans förskolekompisar ropade lyckligt att de hittat en humla, och kanske kanske att Nils hade klappat den litegrann för på natten senare vaknade han flera gånger och beskrev att hans svullna pekfinger var "mycket varmt, mamma".
Så gick vi hemåt genom Haga och där kom flasharna. Attentat. Lastbil. Misstänkt terrorattack. Stockholm. Tre döda, som blev fyra.
Så overkligt, och ändå väntat på ett obehagligt sätt. Vi gick hem och byggde med duplo samtidigt som jag följde livesändningarna med ena ögat och båda öronen. Blir vansinnig av att tänka på dem som försöker utnyttja den här situationen, få oss att bli rädda för allt som känns främmande. Som försöker få till hårdare tag och mindre förståelse. Det är läskigare än terrorn. Samtidigt så fantastiskt att se hur människor instinktivt slöt upp, öppnade sina hem och hjärtan för varandra. Det har sagts oändligt många gånger redan, men kärleken är mycket mycket större än ondskan. Blev rörd av det.
Så fortsatte vi vår helg. Livet gör ju just det även efter en terrorattack. Det fortsätter. Och det är väl det bästa svaret på terrorismen. Vi hade en underbar lördag, hängde i stan och på Plikta, gungade och hade vårjackor på. Inga tider att passa och inga flyttlådor att packa. På söndagen åkte vi till huset för första gången sedan den förra ägaren flyttat ut, och det var en väldigt märklig känsla. Härlig, men också med rejäla inslag av herregud hur ska vi klara detta? Så mycket att fixa innan vi ska flytta in. Så många projekt på att göra-listan, även om hantverkarna nu satt igång och ska göra alla de svåra och stora grejerna. Men ändå. Så mycket att lära sig, ett helt hus att ta hand om. Hjälp. Men det blir nog bra.
Så blev det måndag och jag och mamma gick och såg Schibbyes föreställning om Kalityfängelset på Storan. Blev påmind om varför jag blev journalist och om hur mycket jag saknar att göra journalistik som verkligen betyder något. Utrikesfrågor var mitt självklara fokus redan från början som journalist och jag saknar det perspektivet, att skriva om det som påverkar människors liv på de mest basala sätt. Nu kanske mer än någonsin.
1 kommentar:
Känner igen mig så mycket i det där med att vilja göra journalistik som betyder något, samtidigt som jag ofta känner mig lättad över att slippa gräva ner mig i elände hela dagarna... Det är en daily struggle.
Skicka en kommentar