Nils, 22 (23) månader

Hej cookie.

22 månader! Eller väldigt snart 23 faktiskt, det har varit så fullt upp att jag inte hunnit skriva förrän nu för vet du? Vi har köpt ett hus! Ett radhus i Fiskebäck, och vi tror att det kommer bli så himla bra. Vi pratar med dig om huset och då säger du jaaaa, och när vi frågar vilka som ska bo där med dig säger du mamma, pappa, Elsa och Pippi (Långstrump). Häromdagen ville du titta igenom bilderna i hus-prospektet två gånger istället för godnattsaga.

Du älskar Pippi och pratar väldigt mycket om henne. Astrid Lindgren går över lag går hem väldigt bra, Astrid-listan är nog vår mest spelade på Spotify nu. Det var ju en evighet sedan jag skrev brev till dig senast, tänk allt som hänt sedan dess. Julen var fin! Vi firade med både din mormor och morfar och farmor och farfar och våra syskon och alla på en gång. (Förutom Erik och Torunn som vi som vanligt hade en härlig bonusjulafton med på juldagen). Morfar var jultomte och du satt i hans knä och såg väldigt förundrad ut. Mormor hade stickat dig världens finaste tröja, i vitt och grått, och nu har hon stickat en likadan till Axel! Ni är världsfina i dem.
I mellandagarna var vi i Bexet och då kröp du upp i sängen jämte morfar och drog upp filten ända upp under hakan, som han, och lade händerna längs sidorna och började låtsassnarka. Det var fnissigt. Så låg ni där i varsin säng och tittade på varann och tog er en eftermiddagsvila. I julas började du också prata i hela meningar, det kom helt plötsligt. Visst hade du sagt ”titta där pappa” och liknande innan, ibland, men mest ett ord i taget. Men nu sa du liksom längre meningar. ”Men jag vill inte det” eller ”Jag har sovit färdigt!”.

Du kan räkna också – ett tå teeee – för du vet att på tre brukar det ju hända något skoj. Om vi fortsätter med fyra säger du fem! och så mimar du med till sex sju åtta och sen ropar du NIO NIO NIO NIO. Du gillar nio bäst.

Du är väldigt förtjust i fordon av olika slag, vi fattar inte hur detta gått till eftersom jag och Axel är så otroligt ointresserade av bilar och sånt. Men du älskar brandbilar och spårvagnar och flygplan och grävskopor och sopbilar. Du har blivit kompis med sopgubbarna som kommer och tömmer sopor precis utanför vårt köksfönster kvart över sju varje morgon. När det börjar blinka utanför ropar du sopbil (”opbiiil”) och så ställer vi oss i fönstret och tittar. Gubbarna tittar alltid efter dig nu och när de tömt färdigt containrarna från soprummet ställer de sig på en liten rad och vinkar till dig. Varje morgon. Det är så otroligt gulligt av dem. Då ropar du hejdå! hejdå opbil! och vinkar och sen gör du ett vrooom-ljud och en gest som visar att nu kan de få åka vidare.

Du gillar att bygga koja (då sätter du pekfingret för munnen och viskar schhh och sen hoppar du fram) och kurragömma. Ibland springer du och gömmer dig bakom någon dörr och för att vi ska märka att du gömt dig ropar du Ni-ils! Ni-ils! Var ääär du? Sen, när vi hittat dig, ropar du Jag tar dig! Jag tar dig! och så springer du själv iväg och vill bli jagad.

Tänk att vi ska flytta. Det känns konstigt att flytta ifrån lägenheten där du föddes, eller du föddes ju inte här inne såklart, men här där vi bott de här åren som vi haft dig. Det känns lite speciellt. Axel sa häromdagen att när man hör någon säga att hen bodde ”sina två första år där och där” så tänker man ju oftast att det inte räknas om det var så kort tid. För man minns ju inget från den åldern. Men det känns ju helt sjukt att tänka så för de två åren här är ju hela ditt liv! Det är ju allt. Det är lek i tågparken bakom huset, det är peka på spårvagnar och att gå och köpa frukost runt knuten på helgmorgnar. Det är leta katterna på innergården och vinka i balkongfönstret till den som går hemifrån. Det är alla museer ett stenkast bort, och plikta och Slottsskogen förstås. Det var här du lärde dig prata och gå och blev en liten människa. Jag kommer alltid alltid att minnas tiden i den här lägenheten som något så jävla fantastiskt.
(Oj svordom. Häromdagen när du tappade något i golvet hörde jag dig förtjust utropa ”faaan!” några gånger. Eh, är det nu man måste skärpa sig som förälder och inte säga sådant längre? J Fast din kompis Gunnar tar ändå priset, sin andra dag på förskolan ropade han ”här blir det öl! Mera öl tack!” till personalen när de dukade fram glas. För de hade precis varit på semester på Kanarieöarna. Hehe.)

Och på tal om vad du upplevt här i Haga: Förskolan! Som ligger en minut bort och där du kan namnet på varenda unge och stortrivs. Med dina favvopedagoger Avan och Tobbe och den mysiga gården.
Men vet du vad vi får efter flytten? En inhägnad trädgård där du och Elsa kan springa runt, och mycket mer plats. Ett större och ljusare kök, ett större och ljusare vardagsrum, och din kompis Gunnar på sju minuters gångavstånd. Kusinerna en kvart bort. Havet nästan alldeles inpå. Pallkragar att odla grejer i. Ett äppelträd.

Vårt alldeles egna ställe. Tänk att vi ska bo där!

Tänk att du finns. Och din pappa. Det är det bästa bästa bästa.

Puss, mamma.