Oj, nu är ju året snart slut, kanske ska blogga klart om sommarsemestern då? Här kommer andra halvan av Portugalresan vi gjorde i juni. Del ett finns här.
De sista dagarna av Portugalresan åkte vi vidare till Lissabon. Detta hade jag litegrann tjatat till mig eftersom jag velat åka dit jättelänge och kände att jag omöjligt kunde åka till Portugal utan att också besöka denna stad. Och även om Axel egentligen var Team Blir det inte lite krångligt ändå? så lät han mitt Team Näj det kommer bli AWESOME! vinna. Det älskar jag honom för.
I alla fall. Vi tog tåget från Algarvekusten. Just för att undvika osmidigheter hade vi kollat upp dagen innan hur tågen skulle gå, att vi bara behövde byta en gång och att vi kunde betala biljetten ombord på tåget. Och det kunde man ju också. Om man hade cash. Det hade vi såklart inte. Satt där och viftade med varsitt Visa när konduktören suckandes förklarade att vi, ju, var tvungna att betala för biljetten men att han verkligen inte tog kort. Vi hade nästan kontanter nog till biljetter till staden där vi skulle byta tåg, sånär som på några eurocent som konduktören fick bjucka på, men han varnade för att vi nog inte skulle hinna ta ut pengar och köpa nya biljetter vid bytet utan i stället bli fast på en perrong halva dagen. Sköj! Inte.
Så vi gjorde oss redo för en sprint utan dess like, jag med vagnen och Nils på väg mot biljettfönstret – Axel med alla väskor i nävarna på väg mot bankomaten. Men konduktörens oro visade sig abnormt överdriven för stationen var ungefär 1 centimeter stor, och nästa tåg avgick från samma spår. Vi hann, alltså! Triumfkänslan i kupén var påtaglig.
Vi kom fram till ett soligt (naturligtvis) Lissabon någon gång framåt eftermiddagen och medan vi väntade på att vår AirBnb-lägga skulle bli redo för oss satt vi på ett torg och käkade hamburgare och drack cervejas och herregud vad jag älskar den stunden. Den när man just kommit fram till en ny stad, man bara hamnar på någon plats och vet ingenting alls om den men får luta sig tillbaka och titta på folk och börja klura på vad man vill göra av tiden där. Mitt bästa.
Nils hade ju varit lite sjuk (tredagarsfeber) och var nog trött efter tågresan. Framåt eftermiddagen blev han otröstlig och vi fick stanna i lägenheten ett par timmar istället för att ge oss ut på upptäcksfärd. Kände oss totalt maktlösa för det är himla sällan (aldrig?) som Nils är sådär ledsen utan att man fattar varför och att det inte hjälper att trösta. Det var hemskt. Resterande dagar mådde han bättre men var fortsatt matt, satt mest i vagnen. Kommer ihåg det när jag ser bilderna, han ser ju helt apatisk ut det lille trollet.
Lägenheten visade sig hur som helst vara precis så magisk som jag hoppades på när jag bokade. Även här hade min visionära sida helt konkurrerat ut den praktiska för läggan låg på översta (sjätte?) våningen i ett gammalt hus med smal trapp och ingen hiss. Detta hade jag sett på förhand men ignorerat på grund av den fantastiska utsikten. Och det gjorde jag rätt i! Det var jobbigt att kånka vagn och väskor upp och ner för den där trappen i flera dagar, det var det, men herregud vad lägenheten vägde upp för det omaket. Vi hade ett vardagsrum med tre dubbeldörrar ut mot en (sjukt smal, men fin) balkong och utsikt över kullarna med taknockar, slottet och havet. Eftersom vi insåg att vi på grund av den lille ettåringen i gänget skulle hänga en hel del i lägenheten på kvällarna kändes det extra värt att hyra ett ställe där vi kände det som att hela världen var vår, snarare än att vi var instängda.
Så på balkongen dukade vi upp ostar och vin på kvällarna. Satt och såg skymningen över staden, läste ut en massa böcker.
På dagarna gick vi mest omkring. Betade av en stadsdel i taget, Alfama, Bairro Alto, Chiado, Baixa osv. Älskade förstås alla små gränder och hak och gamla kvinnor som tjoade med Nils tills han tjöt av skratt. Alltså vart man än kommer brukar ju folk gulla med ens medhavda småbarn, men här var det helt sjukt. Nils blev kompis med ALLA tanter i hela staden. Jag fick prata spanska och var mycket nöjd med detta, förstod portugisiskan hyfsat.
Våra två heldagar i staden sammanföll också med våra två födelsedagar, Axels trettioförsta och min trettioandra. (Eller ja, trettioandra och trettiotredje blir det ju om man också räknar med dagen man föds på, men så petig är väl ingen?) Det blev så av en slump men var ju väldigt vältajmat.
Min föllsemiddag avnjöts med mina två killar i likadana vita skjortor på ett supermysigt ställe som låg inklämt i i en liten gränd. Den hade en vresig servitör men jättegoda caipirinhas och en fantastisk tapasmeny, vi åt nästan bara ost. Och lite starka korvar som den vresige kom och flamberade vid bordet till Nils förtjusning.
Jag älskade Lissabon. Stan hade allt. Okej vi testade inte allt, klubblivet kan vi till exempel inte yttra oss om, men jag misstänker att det också är bra. Det var fint, och lagom stort för att promenera nästan överallt, snygga roof top bars och och och. Inte världens smidigaste stan med barnvagn ska sägas, men allt går med lite vilja.
Hit kommer vi absolut tillbaka!
De sista dagarna av Portugalresan åkte vi vidare till Lissabon. Detta hade jag litegrann tjatat till mig eftersom jag velat åka dit jättelänge och kände att jag omöjligt kunde åka till Portugal utan att också besöka denna stad. Och även om Axel egentligen var Team Blir det inte lite krångligt ändå? så lät han mitt Team Näj det kommer bli AWESOME! vinna. Det älskar jag honom för.
I alla fall. Vi tog tåget från Algarvekusten. Just för att undvika osmidigheter hade vi kollat upp dagen innan hur tågen skulle gå, att vi bara behövde byta en gång och att vi kunde betala biljetten ombord på tåget. Och det kunde man ju också. Om man hade cash. Det hade vi såklart inte. Satt där och viftade med varsitt Visa när konduktören suckandes förklarade att vi, ju, var tvungna att betala för biljetten men att han verkligen inte tog kort. Vi hade nästan kontanter nog till biljetter till staden där vi skulle byta tåg, sånär som på några eurocent som konduktören fick bjucka på, men han varnade för att vi nog inte skulle hinna ta ut pengar och köpa nya biljetter vid bytet utan i stället bli fast på en perrong halva dagen. Sköj! Inte.
Så vi gjorde oss redo för en sprint utan dess like, jag med vagnen och Nils på väg mot biljettfönstret – Axel med alla väskor i nävarna på väg mot bankomaten. Men konduktörens oro visade sig abnormt överdriven för stationen var ungefär 1 centimeter stor, och nästa tåg avgick från samma spår. Vi hann, alltså! Triumfkänslan i kupén var påtaglig.
Vi kom fram till ett soligt (naturligtvis) Lissabon någon gång framåt eftermiddagen och medan vi väntade på att vår AirBnb-lägga skulle bli redo för oss satt vi på ett torg och käkade hamburgare och drack cervejas och herregud vad jag älskar den stunden. Den när man just kommit fram till en ny stad, man bara hamnar på någon plats och vet ingenting alls om den men får luta sig tillbaka och titta på folk och börja klura på vad man vill göra av tiden där. Mitt bästa.
Nils hade ju varit lite sjuk (tredagarsfeber) och var nog trött efter tågresan. Framåt eftermiddagen blev han otröstlig och vi fick stanna i lägenheten ett par timmar istället för att ge oss ut på upptäcksfärd. Kände oss totalt maktlösa för det är himla sällan (aldrig?) som Nils är sådär ledsen utan att man fattar varför och att det inte hjälper att trösta. Det var hemskt. Resterande dagar mådde han bättre men var fortsatt matt, satt mest i vagnen. Kommer ihåg det när jag ser bilderna, han ser ju helt apatisk ut det lille trollet.
Lägenheten visade sig hur som helst vara precis så magisk som jag hoppades på när jag bokade. Även här hade min visionära sida helt konkurrerat ut den praktiska för läggan låg på översta (sjätte?) våningen i ett gammalt hus med smal trapp och ingen hiss. Detta hade jag sett på förhand men ignorerat på grund av den fantastiska utsikten. Och det gjorde jag rätt i! Det var jobbigt att kånka vagn och väskor upp och ner för den där trappen i flera dagar, det var det, men herregud vad lägenheten vägde upp för det omaket. Vi hade ett vardagsrum med tre dubbeldörrar ut mot en (sjukt smal, men fin) balkong och utsikt över kullarna med taknockar, slottet och havet. Eftersom vi insåg att vi på grund av den lille ettåringen i gänget skulle hänga en hel del i lägenheten på kvällarna kändes det extra värt att hyra ett ställe där vi kände det som att hela världen var vår, snarare än att vi var instängda.
Så på balkongen dukade vi upp ostar och vin på kvällarna. Satt och såg skymningen över staden, läste ut en massa böcker.
På dagarna gick vi mest omkring. Betade av en stadsdel i taget, Alfama, Bairro Alto, Chiado, Baixa osv. Älskade förstås alla små gränder och hak och gamla kvinnor som tjoade med Nils tills han tjöt av skratt. Alltså vart man än kommer brukar ju folk gulla med ens medhavda småbarn, men här var det helt sjukt. Nils blev kompis med ALLA tanter i hela staden. Jag fick prata spanska och var mycket nöjd med detta, förstod portugisiskan hyfsat.
Våra två heldagar i staden sammanföll också med våra två födelsedagar, Axels trettioförsta och min trettioandra. (Eller ja, trettioandra och trettiotredje blir det ju om man också räknar med dagen man föds på, men så petig är väl ingen?) Det blev så av en slump men var ju väldigt vältajmat.
Min föllsemiddag avnjöts med mina två killar i likadana vita skjortor på ett supermysigt ställe som låg inklämt i i en liten gränd. Den hade en vresig servitör men jättegoda caipirinhas och en fantastisk tapasmeny, vi åt nästan bara ost. Och lite starka korvar som den vresige kom och flamberade vid bordet till Nils förtjusning.
Jag älskade Lissabon. Stan hade allt. Okej vi testade inte allt, klubblivet kan vi till exempel inte yttra oss om, men jag misstänker att det också är bra. Det var fint, och lagom stort för att promenera nästan överallt, snygga roof top bars och och och. Inte världens smidigaste stan med barnvagn ska sägas, men allt går med lite vilja.
Hit kommer vi absolut tillbaka!
2 kommentarer:
Åh! Nu blev jag så himla himla sugen på Lissabon! Det är verkligen på min att-resa-lista!
Åk! Så jädra mysig stad!
Skicka en kommentar