Hur mår du nu då? är en fråga man får väldigt ofta som gravid. Varje dag tror jag. Och den är ju befogad - folk verkar kunna må lite hur som helst. Som ett lotteri. Jag har än så länge haft turen att må bra. I början var det ju i och för sig en rätt stor omställning för kroppen, då var jag lite trött förstås. Men nu, den här mittenperioden? Mår helt som vanligt. Så himla skönt.
Symtom jag haft, om än i väldigt liten omfattning (och bara i början):
* Svimmig om jag stod upp länge, typ lång kö på Hemköp, pga lågt blodtryck
* Tröttare än vanligt
* Osugen på mat (men inte illamående. Yey!)
(* Och en gång, när vi var i Kalmar och hälsade på Sofia, fick jag kristallsjukan. Det är när balansorganet rubbas och allt bara snurrar hysteriskt varje gång man råkar vinkla huvudet åt något håll. Det var hemskt konstigt men försvann efter några timmar.)
Jag har läst igenom mina minnesanteckningar och gjort en liten recap över hur jag mått hittills. Det är egentligen bara för mitt eget personliga komihågs skull, but here goes:
Trimester ett, vecka 1-14:
Någon vecka efter att vi fått två streck på stickan gick vi på semester. Löjligt bra timing. Att vara sommarpreggo innebar i och för sig att jag inte fick dricka öl eller vin på hela semestern vilket kändes väldigt konstigt först, men det var underbart att vara lediga ihop jättemånga veckor mitt i den spännande nyheten.
En dryg vecka efter beskedet, i mitten av graviditetsvecka sex, åkte vi iväg på vårt cykeläventyr då vi cyklade från Göteborg till Köpenhamn. Jag var så beredd på att få ont överallt eftersom min cykelvana är väldigt liten, och som gravid räknade jag också med att vara tröttare än vanligt. Så blev det inte alls! Vi läste i graviditetsappen på kvällarna i tältet att "många kvinnor nu är trötta och måste vila varje dag efter jobbet". Det fick mig att känna mig som en superwoman, som cyklade tio mil om dagen och ändå var pigg om kvällarna. Kände mig helt himla oövervinnerlig dessa dagar och det var sjukt härligt.
Sen blev jag övervinnerlig. Första förmiddagen framme i Köpenhamn var det som om någon slagit mig i huvudet. Jag blev matt, ville inte äta och orkade knappt stå upp. Det var sådär. Det blev dock bättre snabbt och vi kunde flanera runt i stan som planerat under dagen, gå ut och äta på kvällen. Men jag var tröttare än jag brukar vara. Denna förmiddag är faktiskt enda gången under graviditeten jag mått kasst, vilket nog måste ses som en väldig tur.
Under de kommande veckorna därefter märkte jag av graviditeten genom att jag behövde pausa oftare än vanligt (typ sätta mig och vila lite då och då), och genom att jag inte var så sugen på mat. Jag har inte mått det minsta illa, men hade några veckor då mat bara inte kändes så tilltalande när den ställdes framför mig. Kunde vara jättehungrig men ändå inte vilja äta. Ovant för mig som normalt tycker att mat är det bästa som finns.
En konstig grej jag noterat är att jag har lättare att äta kolhydrater än nyttiga goda grönsaker. Det är tydligen vanligt (?). Hellre pasta och pizza än sallader, och vissa grönsaker jag normalt gillar (tomat, broccoli), kan till och med äckla mig. Besynnerligt! Någon som känner igen detta?
Trimester två: vecka 15-28:
Är nu i slutet av den här mittenperioden, vecka 25. Nu och under överskådlig tid tillbaka har jag mått helt och hållet som vanligt, och det är så otroligt skönt. Jag mår bra, känner mig pigg, orkar lika mycket som jag brukar. Axel är som vanligt tröttast av oss på kvällarna, så allt är i sin ordning :) Magen växer och växer och även om jag tror att den kommer kännas otymplig på slutet är den än så länge inte "i vägen". Den liksom bara är där. Och kiddot sparkar och har sig, magiskt.
Jag har vant mig vid att vara gravid nu, men det känns fortfarande HELT overkligt att det faktiskt ska komma en bebis till oss. Det känns jättekonstigt att tänka att jag kommer att vara någons mamma, nu och för alltid. Fint men galet. När fattar man det där, tror ni?
Idag var vi hos barnmorskan för första gången på väldigt länge, och fick lyssna på hjärtljud. Axel hörde dem redan kvällen innan med örat mot magen, men det förstod vi inte alls då. "Jag hör inte bebisens hjärta för DIN puls tar ju över allt". Hehe.
Jag har gått upp 2,8 kilo, vilket känns väldigt lite (?!), speciellt med tanke på hur mycket jag fikar och gottar mig. Men magen är så stor som den ska vara så allt verkar bra. Till och med i övre halvan av normalspannet enligt barnmorskan som idag mätte det där "solar plexus till bäckenbenet-måttet" (26 cm). Det kändes länge som att jag bara hade minilite put, sen sade det liksom boom.
Slutsats och sammanfattning: Än så länge ger jag graviditeten mycket höga poäng på mående-skalan! Och håller tummarna stenhårt för att det håller i sig.
Symtom jag haft, om än i väldigt liten omfattning (och bara i början):
* Svimmig om jag stod upp länge, typ lång kö på Hemköp, pga lågt blodtryck
* Tröttare än vanligt
* Osugen på mat (men inte illamående. Yey!)
(* Och en gång, när vi var i Kalmar och hälsade på Sofia, fick jag kristallsjukan. Det är när balansorganet rubbas och allt bara snurrar hysteriskt varje gång man råkar vinkla huvudet åt något håll. Det var hemskt konstigt men försvann efter några timmar.)
Jag har läst igenom mina minnesanteckningar och gjort en liten recap över hur jag mått hittills. Det är egentligen bara för mitt eget personliga komihågs skull, but here goes:
Trimester ett, vecka 1-14:
Någon vecka efter att vi fått två streck på stickan gick vi på semester. Löjligt bra timing. Att vara sommarpreggo innebar i och för sig att jag inte fick dricka öl eller vin på hela semestern vilket kändes väldigt konstigt först, men det var underbart att vara lediga ihop jättemånga veckor mitt i den spännande nyheten.
En dryg vecka efter beskedet, i mitten av graviditetsvecka sex, åkte vi iväg på vårt cykeläventyr då vi cyklade från Göteborg till Köpenhamn. Jag var så beredd på att få ont överallt eftersom min cykelvana är väldigt liten, och som gravid räknade jag också med att vara tröttare än vanligt. Så blev det inte alls! Vi läste i graviditetsappen på kvällarna i tältet att "många kvinnor nu är trötta och måste vila varje dag efter jobbet". Det fick mig att känna mig som en superwoman, som cyklade tio mil om dagen och ändå var pigg om kvällarna. Kände mig helt himla oövervinnerlig dessa dagar och det var sjukt härligt.
Sen blev jag övervinnerlig. Första förmiddagen framme i Köpenhamn var det som om någon slagit mig i huvudet. Jag blev matt, ville inte äta och orkade knappt stå upp. Det var sådär. Det blev dock bättre snabbt och vi kunde flanera runt i stan som planerat under dagen, gå ut och äta på kvällen. Men jag var tröttare än jag brukar vara. Denna förmiddag är faktiskt enda gången under graviditeten jag mått kasst, vilket nog måste ses som en väldig tur.
Under de kommande veckorna därefter märkte jag av graviditeten genom att jag behövde pausa oftare än vanligt (typ sätta mig och vila lite då och då), och genom att jag inte var så sugen på mat. Jag har inte mått det minsta illa, men hade några veckor då mat bara inte kändes så tilltalande när den ställdes framför mig. Kunde vara jättehungrig men ändå inte vilja äta. Ovant för mig som normalt tycker att mat är det bästa som finns.
En konstig grej jag noterat är att jag har lättare att äta kolhydrater än nyttiga goda grönsaker. Det är tydligen vanligt (?). Hellre pasta och pizza än sallader, och vissa grönsaker jag normalt gillar (tomat, broccoli), kan till och med äckla mig. Besynnerligt! Någon som känner igen detta?
Trimester två: vecka 15-28:
Är nu i slutet av den här mittenperioden, vecka 25. Nu och under överskådlig tid tillbaka har jag mått helt och hållet som vanligt, och det är så otroligt skönt. Jag mår bra, känner mig pigg, orkar lika mycket som jag brukar. Axel är som vanligt tröttast av oss på kvällarna, så allt är i sin ordning :) Magen växer och växer och även om jag tror att den kommer kännas otymplig på slutet är den än så länge inte "i vägen". Den liksom bara är där. Och kiddot sparkar och har sig, magiskt.
 |
| Har försökt dokumentera putet vecka för vecka, men glömmer så det blir lite sporadiskt. Här är i alla fall senaste bilden, vecka 25 (24+3) |
Idag var vi hos barnmorskan för första gången på väldigt länge, och fick lyssna på hjärtljud. Axel hörde dem redan kvällen innan med örat mot magen, men det förstod vi inte alls då. "Jag hör inte bebisens hjärta för DIN puls tar ju över allt". Hehe.
Jag har gått upp 2,8 kilo, vilket känns väldigt lite (?!), speciellt med tanke på hur mycket jag fikar och gottar mig. Men magen är så stor som den ska vara så allt verkar bra. Till och med i övre halvan av normalspannet enligt barnmorskan som idag mätte det där "solar plexus till bäckenbenet-måttet" (26 cm). Det kändes länge som att jag bara hade minilite put, sen sade det liksom boom.
Slutsats och sammanfattning: Än så länge ger jag graviditeten mycket höga poäng på mående-skalan! Och håller tummarna stenhårt för att det håller i sig.
9 kommentarer:
Vad härligt det låter! Med Fimpen var jag piggare än på flera år efter den första tröttheten. Älskade att vara gravid! Ser fram emot att följa din resa, kram på dig!
Vad fin du är! Och om du mått så bra hittills lär du fortsätta göra det (sista tiden är ju tung, men man kan må bra ändå liksom, trots det tunga).
Och jag har fortfarande inte fattat att jag är Frans mamma.
Men GRATTIS, hade missat detta! Dock misstänkte jag såklart. Eller såklart och såklart, men du fattar. Och grattis till att du får må så bra! Snacka om lotteri ja, själv mådde jag som du vet helt överjävligt. Onekligen spännande tider framför dig och du är superfin :)
Det där om när man fattar.. Det gör man nog inte.
Jag kan fortfarande känna, trots att älskade ungen nu är fem år, att jag har svårt att förstå att det var hon som var där inne, att det var hennes lilla fot som tryckte på mina revben och tyckte om att få massage av sin pappa. Än konstigaste blir det då det ibland sjunker in att det är faktiskt en MÄNNISKA jag håller på och uppfostrar. Inte bara ett barn utan en människa. Det som borde vara det mest naturliga att greppa går liksom inte in. Fortfarande.
Härligt! Kram!
Ja, hoppas det håller i sig!
ÅHHH! Här missar man om man inte hänger med. Massor med grattis. Vad underbart! Och att du är superwoman, härligt! Måste hänga mer här framöver inser jag :) Massor med kramar och lycka till!
Tack alla!
Har tankt lamna en kommentar pa detta inlagg SA lange nu! GRATTIS igen, sa himla harligt att du mar bra och att du ar pigg. Jag kanner precis som du med gronsoker vs carbs. Vilkeet ar konstigt? Borde inte kroppen vilja ha micronutrients istallet for typ mjol??
Stor kram!
Skicka en kommentar