Preggomåendet, för dokumentation och komihåg

Hur mår du nu då? är en fråga man får väldigt ofta som gravid. Varje dag tror jag. Och den är ju befogad - folk verkar kunna må lite hur som helst. Som ett lotteri. Jag har än så länge haft turen att må bra. I början var det ju i och för sig en rätt stor omställning för kroppen, då var jag lite trött förstås. Men nu, den här mittenperioden? Mår helt som vanligt. Så himla skönt.

Symtom jag haft, om än i väldigt liten omfattning (och bara i början):

* Svimmig om jag stod upp länge, typ lång kö på Hemköp, pga lågt blodtryck
* Tröttare än vanligt
* Osugen på mat (men inte illamående. Yey!)
(* Och en gång, när vi var i Kalmar och hälsade på Sofia, fick jag kristallsjukan. Det är när balansorganet rubbas och allt bara snurrar hysteriskt varje gång man råkar vinkla huvudet åt något håll. Det var hemskt konstigt men försvann efter några timmar.)

Jag har läst igenom mina minnesanteckningar och gjort en liten recap över hur jag mått hittills. Det är egentligen bara för mitt eget personliga komihågs skull, but here goes:

Trimester ett, vecka 1-14:

Någon vecka efter att vi fått två streck på stickan gick vi på semester. Löjligt bra timing. Att vara sommarpreggo innebar i och för sig att jag inte fick dricka öl eller vin på hela semestern vilket kändes väldigt konstigt först, men det var underbart att vara lediga ihop jättemånga veckor mitt i den spännande nyheten.
En dryg vecka efter beskedet, i mitten av graviditetsvecka sex, åkte vi iväg på vårt cykeläventyr då vi cyklade från Göteborg till Köpenhamn. Jag var så beredd på att få ont överallt eftersom min cykelvana är väldigt liten, och som gravid räknade jag också med att vara tröttare än vanligt. Så blev det inte alls! Vi läste i graviditetsappen på kvällarna i tältet att "många kvinnor nu är trötta och måste vila varje dag efter jobbet". Det fick mig att känna mig som en superwoman, som cyklade tio mil om dagen och ändå var pigg om kvällarna. Kände mig helt himla oövervinnerlig dessa dagar och det var sjukt härligt.

Sen blev jag övervinnerlig. Första förmiddagen framme i Köpenhamn var det som om någon slagit mig i huvudet. Jag blev matt, ville inte äta och orkade knappt stå upp. Det var sådär. Det blev dock bättre snabbt och vi kunde flanera runt i stan som planerat under dagen, gå ut och äta på kvällen. Men jag var tröttare än jag brukar vara. Denna förmiddag är faktiskt enda gången under graviditeten jag mått kasst, vilket nog måste ses som en väldig tur.

Under de kommande veckorna därefter märkte jag av graviditeten genom att jag behövde pausa oftare än vanligt (typ sätta mig och vila lite då och då), och genom att jag inte var så sugen på mat. Jag har inte mått det minsta illa, men hade några veckor då mat bara inte kändes så tilltalande när den ställdes framför mig. Kunde vara jättehungrig men ändå inte vilja äta. Ovant för mig som normalt tycker att mat är det bästa som finns.

En konstig grej jag noterat är att jag har lättare att äta kolhydrater än nyttiga goda grönsaker. Det är tydligen vanligt (?). Hellre pasta och pizza än sallader, och vissa grönsaker jag normalt gillar (tomat, broccoli), kan till och med äckla mig. Besynnerligt! Någon som känner igen detta?

Trimester två: vecka 15-28:

Är nu i slutet av den här mittenperioden, vecka 25. Nu och under överskådlig tid tillbaka har jag mått helt och hållet som vanligt, och det är så otroligt skönt. Jag mår bra, känner mig pigg, orkar lika mycket som jag brukar. Axel är som vanligt tröttast av oss på kvällarna, så allt är i sin ordning :) Magen växer och växer och även om jag tror att den kommer kännas otymplig på slutet är den än så länge inte "i vägen". Den liksom bara är där. Och kiddot sparkar och har sig, magiskt.

Har försökt dokumentera putet vecka för
vecka, men glömmer så det blir lite sporadiskt.
Här är i alla fall senaste bilden, vecka 25 (24+3)

Jag har vant mig vid att vara gravid nu, men det känns fortfarande HELT overkligt att det faktiskt ska komma en bebis till oss. Det känns jättekonstigt att tänka att jag kommer att vara någons mamma, nu och för alltid. Fint men galet. När fattar man det där, tror ni?

Idag var vi hos barnmorskan för första gången på väldigt länge, och fick lyssna på hjärtljud. Axel hörde dem redan kvällen innan med örat mot magen, men det förstod vi inte alls då. "Jag hör inte bebisens hjärta för DIN puls tar ju över allt". Hehe.

Jag har gått upp 2,8 kilo, vilket känns väldigt lite (?!), speciellt med tanke på hur mycket jag fikar och gottar mig. Men magen är så stor som den ska vara så allt verkar bra. Till och med i övre halvan av normalspannet enligt barnmorskan som idag mätte det där "solar plexus till bäckenbenet-måttet" (26 cm). Det kändes länge som att jag bara hade minilite put, sen sade det liksom boom.

Slutsats och sammanfattning: Än så länge ger jag graviditeten mycket höga poäng på mående-skalan! Och håller tummarna stenhårt för att det håller i sig. 

Nya nivåer av ångest

Jag har alltid undrat hur det skulle vara att bli förkyld och täppt i näsan utan att ha nässpray. Det är med fasa jag tänkt tanken, kan nästan inte föreställa mig något värre. Så blev jag dödens förkyld förra veckan. Och kom ihåg att en kompis som har barn sagt att man inte får ta nässpray när man är preggo, vilket låter skumt men detta faktum gjorde ändå att jag struntade i att gå och köpa. Tänkte "jag får väl klara mig utan".

Alltså. Vilket jävla misstag. Nivån av ångest det framkallade att inte ha lite goa kemikalier att skingra näsgångssvullnaden med! Trodde först att jag inte skulle sova en blund den natten, gick upp och försökte medelst en gammal öronpipettgrej (oklart varför vi har en sådan eller ens vad det är) försökte spruta vatten i näsan och skingra snoret. Det gjorde det hela ännu värre och även öronen kloggade igen. Jag somnade till slut och drömde hela natten att jag kvävdes. Sprang ut till apoteket på Linnégatan i mysbrallor och kofta i panik så fort de öppnade klockan åtta och bara "hjääälp mig". Vilket de gjorde, för det fanns ju ett par sorters nässpray (även riktig, inte bara koksalt) som var godkänd för gravida.

Tack. gode. gud. för det.

(Detta med nässprayens storhet har jag visst konstaterat även tidigare.)

Haha

Som för att riktigt bekräfta det jag skrev om i förra inlägget, hade slumpen gjort att jag och andra Johannan klätt oss såhär igår, upptäckte vi när vi möttes upp på Järntorget. I likadana koftor, gravidstrumpbyxor och "ganska" lika skor. (Men Johanna har ju bruna skor, och jag svarta. DET är en skillnad.)

Same same no diffrent

Min fantastiska kompis Johanna är också gravid just nu. Sju veckor före mig. Det är så himla, himla roligt. Det är en slump även om vi skämtat mycket tidigare om att vi skulle "tajma". Sen blev det så ändå. När Johanna och Erik berättade för oss att de väntar barn låg vår bebis redan i magen, fast vi visste det inte riktigt ännu då.

Folk tycker hur som helst att det är väldigt komiskt att vi är gravida samtidigt eftersom vi redan innan detta var ganska lika och gör samma saker. När Johanna efter sommaren sa till folk att hon väntade barn fick hon många, många gånger följdfrågan "Lagerfors också eller?".

Idag gick vi för att vaccinera oss mot influensan som det står överallt att man ska om man är gravid. Tillsammans, såklart, eftersom det är mycket roligare än att gå själv. När sköterskan ropade upp "Johanna" ställde vi oss båda upp.

– Är det okej att vi kommer in samtidigt?
– Javisst. (Läser våra papper). Å heter ni båda Johanna?! Vad lustigt! (Går in i rummet, läser lite mer). Åh är ni gravida, båda två?!
– Jajjamän.
– Haha vilken grej. Jaha.. vad jobbar ni med då?
– Vi är journalister.
– Båda?
– Mmm.
– Vad roligt! Var jobbar ni då någonstans?
– Vi frilansar.
– BÅDA TVÅ? Hahaha. Haha.
– Ja. ... Vi sitter på samma frilanskontor.
– Det är ju fantastiskt.
– I samma rum.
– !! ... Men en av er har brunt hår och den andra är blond.
– Sant.

Så här såg vi ut för 5,5 (!) år sedan när vi var i Sydafrika i fem veckor och skrev exjobb.

Balunset

I lördags hade vi fest för att efterhandsfira min 30-årsdag (4,5 månader i efterskott, är mkt bra på att få tummen ur som ni märker). Det var jätteskoj. Det var 35 personer i vår trea och det blev inte så trångt som jag befarat, bara härligt. Gästerna kom sju och den sista gick hem 05:10. Tio timmar kalas alltså, så fint. Såna strålande vänner.

Axels pappa och hans kompis var två änglar och lagade värsta superbuffén. Hela dagen stod de i vårt kök i förkläden och skapade den ena fantastiska rätten efter den andra. Till efterrätt hade vi en buffé bestående av blåbärscheesecake som min mamma bakat, samt kladdkaka på mintchokladbas och hallon- och jordgubbspaj med vit choklad som jag bakat. Det var inte så äckligt direkt.

Elsa var klädd i nyinköpt röd sammetsfluga och var ungefär så gullig en varelse kan bli. Hon var helt chill hela kvällen och sov i soffan, nöjd med uppmärksamheten från folk. Jag var tyvärr HELT värdelös på att fota och tog upp kameran en enda gång. Samt tog nog inte en enda skarp bild? Det ångrar jag lite. Men men. Minnen finns kvar i hjärtat osv.

Kaukasusbergen, Kazbegi och Chinurivin

Sista dagarna i Georgien var det helg. Jag och Lotta tog hennes grymma terrängbil och åkte högt upp i Kaukasus, till ett ställe i bergen som heter Kazbegi som ligger alldeles vid gränsen till Ryssland och Tjetjenien. Där var fantastiskt vackert trots att vi hade rätt kasst väder. Mycket dimma, moln och kyla. Men också otroliga höstfärger och sånt där bergsvatten som blir alldeles poolblått.

I Kazbegi finns mycket otippat ett fantastiskt snyggt hotell (Rooms) som två unga kvinnliga georgiska arkitekter ritat. Det var magiskt fint, med mycket råa obehandlade träytor (även i duschen, hej mögel om några år), bokhyllor med massor av vackra fotoböcker och jordglober och öppen brasa och industrilampor och varm bassäng och ja, ni fattar. Sånt man gillar. I övrigt fanns det bara vidder, berg och små byar med riktigt riktigt ruckliga ruckel i sten. Det måste vara så jävla kallt och kargt och tufft att bo i där. Så långt ifrån allt.

På morgonen när vi vaknade var utsikten helt vit. Det berodde dels på dimma, dels på snöstorm. Det blev en ganska långsam färd hemåt om man säger så. Terrängbil i all ära, men sommardäck, serpentinvägar, 3000 meters höjd och en trafikkultur som är bland det knäppaste jag sett borgade för viss försiktighet.

På vägen tillbaka till Tbilisi körde vi tema vinresa och åkte först till ett slott med vintillverkning, sen till en liten gård där en mycket trevlig man vid namn Iago tillverkar 3000 vinflaskor om året enligt gammal georgisk tradition, med nedgrävda lerkärl i marken. Visste ni att vin kommer från Georgien?! Denna metod är den äldsta vintillverkningen man känner till, 8000 år gammal. Iagos föräldrar lagade mat till oss, khinkali (fyllda degknyten) och khatchapuri (bröd med smält ost, drömmen) medan Iago berättade om sin lilla business. I Georgien är det traditionellt bara män som tillverkar vin, och det tyckte Iago och hans fru Marina med rätta var en konstig och onödig tradition. Så Marina startade ett eget vinmärke tillsammans med en väninna och blev landets första kvinnliga vintillverkare. Första vändan sålde slut omedelbart. I byn där de bor fick de elektricitet för fem år sedan.

Jag fyllde väskan med fin som jag ska smaka i vår när kiddot tittat fram. Alla flaskor höll under flygresan, ett smärre under.

Och nu - förstås - bildkavalkad:

Dag två: Åtta taxiresor och en fantastisk bar

Den här dagen har varit indelad i två tydliga sjok;

1. Jobbsjoket, när jag från morgonen och hela dagen fram till 18.30 flängde fram och tillbaka i Tbilisi mellan olika intervjuer *. Är helt slut.

2. Kvällssjoket, när jag äntligen var ledig och Lotta med och hon tog med mig till en magiskt bra restaurang och sen en svinfin jazzbar. Restaurangen (Culinarium) var lite som ett vardagsrum med ett stort långbord i mitten, snygg inredning och astrevlig stämning. Den drivs av en kvinnlig georgisk tv-kock som lika delar lagade mat, hängde med gästerna och pussade på sin man som också var där och umgicks och bara var allmänt trevlig. Det låter ju klyschigt men det VAR liksom som att komma till någons vardagsrum, på riktigt. Plus riktigt riktigt bra mat och att kockkvinnan fick feeling och kom och bjöd på nån kombo av georgisk grappa blandad med svensk fläderblomssaft som någon någon gång hade tipsat henne om. Inte för att det här preggot kunde dricka bjudspriten dårå, men ändå!

Sen gick vi till en rökig jazzbar (PurPur) med liveband och vackra vintagelampor och gamla ryska gardintyger till bordsdukar. I badrummet var handfaten gamla, spruckna och blommiga. Bara en sån sak. Båda ställena ligger i en stadsdel som typ bara består av rivningshotade gamla ruckel. Hoppas de aldrig rivs.

(* Jag ska bland annat skriva om hur den politiska relationen mellan Georgien och Ryssland påverkas av Rysslands allt mer aggressiva utrikespolitisk (Ukraina osv). Det var ju krig här för sex år sedan när "samma" sak hände här appropå Georgiens två utbrytarregioner Abchazien och Sydossetien som stödjs av Ryssland. Jallafall har jag idag bland annat varit på EU:s övervakningsmissions högkvarter inrymt i ett gammalt Sovjethotell, samt även intervjuat cheferna på två olika utrikespolitiska tankesmedjor. Och så pratat om detta ämne med en massa "vanliga människor" också, förstås.)