El pelo

Har gått runt hela dagen och bara "wow mitt hår, så himla fint!" tills jag till slut kom på att det är för att jag tvättade det igår. Gör uppenbarligen inte det så ofta längre. Lade lite av i somras när jag ändå badade mycket och då vande sig tydligen håret vid detta och blev torrt och aldrig i tvättbehov. Vilket var lite skönt iofs, men det där med "aldrig i tvättbehov" stämde ju uppenbarligen inte eftersom jag idag märkte den gigantiska skillnad det ändå blev när jag väl slängde i lite schampo.

I alla fall, fick under dagen även mms från Linn som satt hos frissan och permanentade sig. Lite skillnad i hårambition där kan man säga: En går till frisören och gör något dyrt/fantasifullt/ambitiöst. Den andra tvättar håret. Båda känner att det var en revolution.

En valsöndag 2014

För några år sedan bodde jag i Schweiz. Ett av de största partierna där heter Schweiziska folkpartiet, SVP, och bedriver nationalistisk politik. Retoriken är mycket rasistisk – ni har säkert hört talas om deras affischer där tre vita får i en hage målad i de schweiziska färgerna sparkar ett svart får över staketet. Eller den där en tecknad bild av en man med till synes utomeuropeiskt utseende ligger i en hängmatta, sydd av den schweiziska flaggan, och får enorma sedelbuntar bekvämt kastade till sig. Eller den där silhuetter av moskéer ritats som stridsspetsar.

I alla fall, detta var vardagsmat på reklamytor i Bern, på busshållplatser och lyktstolpar. Det var ovant för oss. Och jag sade till alla vänner där, att sådär skulle det aldrig kunna vara i Sverige. Det finns ingen möjlighet. Vi har rörelser som påminner om SVP, absolut, som till och med har SVP som förebilder. Men aldrig att de skulle kunna få politiska mandat. Sade jag. För jag trodde verkligen att det var så.

Sen kom plötsligt SD in i riksdagen, medan vi fortfarande bodde kvar i Schweiz. Då trodde jag att det skulle bli ett wake up call för Sverige, att det var skrämmande att det jag såg i Schweiz, och i stora delar av Europa, kom krypande även i Sverige. Men att personer som representerar dessa strömningar skulle åka ut igen nästa val, som en konsekvens av detta uppvaknande.

Igår fick SD 13 procent i riksdagsvalet. Det betyder att var åttonde röstberättigad person röstat på dem. En av åtta.

Efter alla skandaler och avslöjanden under det senaste året (åren) har jag så oerhört svårt att förstå detta. Det finns alltid partier man sympatiserar mer respektive mindre med, men i det här fallet känns det annorlunda eftersom SD har en värdegrund som gör att inget annat parti, oavsett blocktillhörighet, kan tänka sig att samarbeta med dem. Och att så många människor ställt sig på den sidan, den som tycker att vi ska se till oss själva först och låta andra sköta sitt istället för att hjälpas åt och forma ett bättre samhälle för alla, det skrämmer mig. För det var bara några år sedan som jag såg detta hända i andra länder och tänkte att det åtminstone var långt borta för Sveriges del. Att jag hade fel i den analysen är mitt magont denna måndagsmorgon.

PS. 87 procent av röstberättigade personer i Sverige har ju röstat på något annat. Det får man inte glömma heller såklart. 87 procent är en alldeles överväldigande majoritet. Men ändå. 

Ett värmländskt träsk och ett långt protestskägg

Vilken jävla sommar det har varit! Sol hela tiden och ledigt i sju hela veckor. Magiskt. Var ledig så länge att jag hann känna mig helt utvilad samt svinsugen på att jobba igen – så lång semester borde man alltid ha.

Idag såg min arbetsdag ut ungefär såhär. Jag och Erik åkte till Karlstad och träffade Olof Wretling (han i Klungan ni vet, Katla och Mangan i Mammas nya kille i P3). Det var kul. Vi pratade om vad det innebär att vara rolig, om hur länge man kan vara ung och lovande och om vad som händer med en när en svår sorg vränger ut och in på en och genomsyrar luften man andas. Och om mycket annat. Sedan tog vi med oss en uppblåsbar säl och drog ner till sjön i närheten av Olofs hus, där han fick blöta jeansen upp till låren och där jag fick fler myggbett än jag fått sammantaget under hela sommaren.

Vi intervjuade förresten också en präst som inte ska klippa sitt skägg förrän Sverige slutar med sin vapenexport. Visste ni att Sverige, räknat per person, var världens största försäljare av vapen både 2010 och 2011? Att vi fortfarande är bland de största och att exporten ökar dramatiskt både i antal länder och mängd pengar? Det tål att tänkas på, tycker jag.

Är det något land som skulle ha råd att sluta med det, att lägga om till någon annan export, att bara vägra sluta förse världen med vapen helt enkelt, så är det väl Sverige?