Gud vad jag tjötar om Re:public i sociala medier känner jag. Så kan det bli, tydligen, när man dels raggar nya prenumeranter, dels känner sån pepp för att det är så himla kul att göra tidning. Speciellt när alla inblandade är med och bestämmer allting, istället för att vara en liten pusselbit i ett jättemaskineri som det så ofta annars handlar om. Jallafall, förra veckan var jag i Stockholm för produktionsvecka för nya numret (som blir görbra).
Kontoret som vi kallar Re:publics kontor, men som egentligen är vår bildredaktör Moas och vår AD Marias och en drös andra människors kontor, är himla fint. Önskar verkligen att mitt kontor också hade skyltfönster mot gatan med bänk och kuddar och plats för jättestor matta.
På fredagkvällen var vi på fest på produktionsbolaget Filt, som gör Verkligheten i P3 och firade sitt 1000:e (herregud!) program. Julia jobbar nämligen där. Det var skoj. Det fanns billig öl och danceaoke. Jag och Anna tyckte att några som dansade längst fram vid duken var oförskämt bra (Jag: Det där är ju fusk, de verkar vara RIKTIGA dansare. Anna: Nänä, de har bara övat alldeles för mycket framför spegeln). Men det visade sig att den där gruppen brukade vara fördansare till the Knife. Det förklarade ju en del.
Precis som jag hade hoppats innehöll begreppet produktionsvecka också en hel del chips och fika. Som den här.
Efter några dagar blev det söndag och vi blev klara och jag åkte hem igen. Med tåg, sittandes bredvid ett barn som skrek exakt hela tiden medan hans föräldrar hotade med att "ta iPaden för alltid" och att "lämna honom ensam kvar på tåget när alla andra gått av". Två, tänker jag mig när jag försöker sätta mig in i treåringens liv, ganska jämförbara hot.
(Och, hehe, om man vill ha ett skitbra samhällsmagasin fyra gånger om året, stötta oberoende journalistik i allmänhet eller oss i synnerhet eftersom vi gör Re:public ideellt, kan man teckna en prenumeration här. Det är inte ens dyrt! Nu ska jag inte tjata om detta mer, jag LOVAR, känner mig trött på mig själv nästan. Men den som vill ha nya prenumeranter får se till att tjata om det på internet, som de gamla grekerna sa. Hejdå!)
 |
| Gemensam grubbling vid första hängningen, dag ett version ett av alla sidor. |
 |
| Grubbling sista hängningen några dagar senare, alla sidor nästannästan klara. |
Kontoret som vi kallar Re:publics kontor, men som egentligen är vår bildredaktör Moas och vår AD Marias och en drös andra människors kontor, är himla fint. Önskar verkligen att mitt kontor också hade skyltfönster mot gatan med bänk och kuddar och plats för jättestor matta.
Precis som jag hade hoppats innehöll begreppet produktionsvecka också en hel del chips och fika. Som den här.
Efter några dagar blev det söndag och vi blev klara och jag åkte hem igen. Med tåg, sittandes bredvid ett barn som skrek exakt hela tiden medan hans föräldrar hotade med att "ta iPaden för alltid" och att "lämna honom ensam kvar på tåget när alla andra gått av". Två, tänker jag mig när jag försöker sätta mig in i treåringens liv, ganska jämförbara hot.
(Och, hehe, om man vill ha ett skitbra samhällsmagasin fyra gånger om året, stötta oberoende journalistik i allmänhet eller oss i synnerhet eftersom vi gör Re:public ideellt, kan man teckna en prenumeration här. Det är inte ens dyrt! Nu ska jag inte tjata om detta mer, jag LOVAR, känner mig trött på mig själv nästan. Men den som vill ha nya prenumeranter får se till att tjata om det på internet, som de gamla grekerna sa. Hejdå!)
2 kommentarer:
Du verkar ha så grymt kul!
Jo det var absolut grymt kul! Men herregud, samtidigt är det ju alltid de glada stunderna som syns på bloggen, det är ju massa saker i livet som inte är lika kul, och därmed kanske tristare att skriva om. Som tex att jag har en inflammation i höftleden/benet som aldrig ger med sig, så att jag inte kan träna. Det håller på att driva mig till vansinne och är ju jävligt störigt. Och att det regnar hela tiden.
(Menar bara att jag naturligtvis har en massa ups and downs som alla andra, även om jag inser att jag är nog är bäst på att blogga under upsen :) Eller det är kanske då jag mest frekvent bloggar helt enkelt).
Skicka en kommentar