Skepp ohoj

Snart kliver jag och Linn på en fraktbåt till Belgien. Väldigt random, känns det. Vi ska göra ett reportage om livet till sjöss och hoppas på många spännande historier från världshaven från sjömännen ombord.

Som de som Axel fick höra nyligen av en gammal man med käpp som stannade honom på Andra långgatan. Mannen frågade något om Elsa (hunden alltså), och började prata en massa där på trottoaren. Han visade sig vara en sjöman som blev kvar i Göteborg av en slump efter att inte ha sett Skandinavien på 25 år. Han berättade att han bytt till sig en apa mot en arbetsskjorta i någon afrikansk hamn, och att apan hade blivit hans bästa vän. Som väckt honom i hytten om morgnarna genom att pilla upp hans ögonlock. I ett och ett halvt år hade de varit bästisar, och när de kom till Amerika och tullreglerna inte lät honom ta med sig apan fick han lämna bort den. Då grät både apan och sjömannen, berättade han. Och han saknade sin apa. Han funderade på att skaffa en hund nu istället, och det var därför han hade stannat till när han såg Elsa.

Alltså finheten i detta. Sådana historier hoppas jag att sjömännen på vårt fartyg också bjuder på. Hej på en stund. 

Fy fan världen

Trots alla år av massiv internationell kritik har antigay-lagen blivit verklighet i Uganda. President Museveni godkände ju plötsligt (efter att tidsfristen egentligen gått ut) lagen som parlamentet röstade igenom före jul. Så nu kan homosexuella få livstids fängelse.

En av killarna jag intervjuade i Uganda i våras skriver till mig i panik på facebook idag. Han vågar inte gå ut. Han vet inte vad han ska göra. Han vill att jag ska ringa honom. En kille han känner blev mördad igår.

"Ingen vill ha oss i communityt".

VAD FAN VÄRLDEN!!?!

Kontorsrenoveringen part deux

En annan grej som nyligen avslöjats på kontoret är att ovanför de så in i döden fula innertakplattorna som varvas med lysrörslampor, finns ett omkring 120 cm högt tomrum upp till ett tak MED STUCKATUR på. Alltså, vem i hela friden har sett ett vackert sekelskiftestak och tänkt "äh, vi sänker det till normal takhöjd och skapar ett fult lågt innertak av masonit istället"?

Det undrar jag, det. Inleder härmed, vid sidan av ta fram brädgolven för helvete-kampanjen, också riv ner taket och ta fram luft och stuckatur-kampanjen.

(Josefine och Ann har för övrigt gett hoppfulla svar angående linoleumgolv! Jag trodde linoleumgolv alltid såg ut ungefär såhär:

Men så fel jag hade, visade en googling.)

Gul är kul

Det ska renoveras på mitt kontor snart. Det innebär en liten hyreshöjning, men vi ska äntligen bli av med det trökiga blå linoleumgolvet. Troligtvis ersätts det dock med ett annat linoleumgolv. (Alltså the moment 22 feeling på den). Jag har i alla fall inlett operation se-till-att-hantverkarna-kollar-om-det-finns-fina-brädgolv-under-och-om-det-gör-det-FÖRIHELVETE-SLIPA-DEM. 

Om det inte gör det tänker jag mig att vi ska välja ett väldigt färgglatt golv. Det finns färgglad linoleum, va? Jag har hittills föreslagit kanariegult och olivgrönt. Kan också tänka mig orange. Vi måste ju utstråla kreativitet menar jag. De andra har föreslagit ljusgrått, mörkgrått och sand.

Såatt. To be continued.

Produktionsvecka

Gud vad jag tjötar om Re:public i sociala medier känner jag. Så kan det bli, tydligen, när man dels raggar nya prenumeranter, dels känner sån pepp för att det är så himla kul att göra tidning. Speciellt när alla inblandade är med och bestämmer allting, istället för att vara en liten pusselbit i ett jättemaskineri som det så ofta annars handlar om. Jallafall, förra veckan var jag i Stockholm för produktionsvecka för nya numret (som blir görbra).

Gemensam grubbling vid första hängningen, dag ett version ett av alla sidor. 

Grubbling sista hängningen några dagar senare, alla sidor nästannästan klara. 

Kontoret som vi kallar Re:publics kontor, men som egentligen är vår bildredaktör Moas och vår AD Marias och en drös andra människors kontor, är himla fint. Önskar verkligen att mitt kontor också hade skyltfönster mot gatan med bänk och kuddar och plats för jättestor matta.

På fredagkvällen var vi på fest på produktionsbolaget Filt, som gör Verkligheten i P3 och firade sitt 1000:e (herregud!) program. Julia jobbar nämligen där. Det var skoj. Det fanns billig öl och danceaoke. Jag och Anna tyckte att några som dansade längst fram vid duken var oförskämt bra (Jag: Det där är ju fusk, de verkar vara RIKTIGA dansare. Anna: Nänä, de har bara övat alldeles för mycket framför spegeln). Men det visade sig att den där gruppen brukade vara fördansare till the Knife. Det förklarade ju en del.

Precis som jag hade hoppats innehöll begreppet produktionsvecka också en hel del chips och fika. Som den här.

Efter några dagar blev det söndag och vi blev klara och jag åkte hem igen. Med tåg, sittandes bredvid ett barn som skrek exakt hela tiden medan hans föräldrar hotade med att "ta iPaden för alltid" och att "lämna honom ensam kvar på tåget när alla andra gått av". Två, tänker jag mig när jag försöker sätta mig in i treåringens liv, ganska jämförbara hot.

(Och, hehe, om man vill ha ett skitbra samhällsmagasin fyra gånger om året, stötta oberoende journalistik i allmänhet eller oss i synnerhet eftersom vi gör Re:public ideellt, kan man teckna en prenumeration här. Det är inte ens dyrt! Nu ska jag inte tjata om detta mer, jag LOVAR, känner mig trött på mig själv nästan. Men den som vill ha nya prenumeranter får se till att tjata om det på internet, som de gamla grekerna sa. Hejdå!)

Kollar lite tv bara

Förra veckans favvobild från Instagram. Elsa kollar på tv medan jag städar. 

Hurra för Malin

Malin och Björn är några av mina fixigaste vänner. De fixar alltid så bra och roliga saker. I lördags hade de fest för Malin eftersom hon fyllde 30 nyligen, och Björn hade – såklart – fixat en app till festen så att man till exempel kunde beställa drinkar från baren direkt till bordet med mobilen, samt lägga upp bilder man tagit under kvällen och svara på en frågesport. Festen får i betyg: fantastiskt bra och rolig.

Hurra för Malin, och för att vi är grannar nu!

På vägen till festen tog jag och Axel några selfies på vagnen, och med på bild fastnade en man som såg mycket upprörd ut, som om han när som helst skulle resa sig, hytta med näven och fråga vad vi egentligen höll på med för dumheter. Men det gjorde han inte.

Bos och Bens mamma, vilket geni

Idag är det det här blogginlägget alla borde läsa!

Barnaalstrandet 2014

Det här med att alla i hela världen är gravida just nu. Det är ju väldigt roligt. Och lite stressande. 

Hejdå Bagaregården, Hej Haga

En av de sista kvällarna på Stockholmsgatan.

Det händer något när alla ens saker plötsligt ligger i kartonger. Har ni tänkt på det? När ens hem plötsligt känns lite främmande igen och det liksom blir okej att dra därifrån för att bo på ett nytt ställe.

Lite så kändes det i fredags. Det var inte helt utan vemod jag skulle börja packa ihop lägenheten på Stockholmsgatan nu i veckan, och jag märkte att jag automatiskt började med garderober förråd skåp källare. Allt sånt som inte syns. Det tog flera dagar innan jag började packa allt det där andra, som tavlor och teburkar, böcker och krukväxter. Men när det väl var gjort infann sig den efterlängtade känslan av att nu är jag faktiskt klar med den här lägenheten. Prick ett år i den blev det, och det var ett jävla bra år, och en jävla bra lägenhet, och jag älskade tiden där. Nu börjar nästa grej!

Flytten gick smidigt, det var så många snälla som hjälpte till. Mamma hade lagat paj och brett mackor och hade dessutom med bullar och småkakor till alla att fika på mellan varven. Och godis. Bra flytt. Bra flyt. Efter några timmar stod alla kartonger på plats i Axels lägenhet, jag menar vår lägenhet, och vi köpte pizza och ställde öl på kylning på balkongen och sedan packade vi upp saker resten av kvällen. Lite folk hängde kvar, vi flyttade runt möbler till nya ställen och provade oss fram för att lägenheten ska kännas ny för oss båda. Man borde kanske börja med att packa upp allt men vi började med det roliga istället: jag rotade fram häftpistolen och klädde in vår sängstomme i ett grått denimtyg från Nudie, Axel sorterade alla sina vinyler. Kläderna ligger fortfarande, två dagar efter flytt, i väskor och lådor. Men det tar sig sakta men säkert. Vi har gjort i ordning vardagsrum, hall, kök och sovrum någorlunda, och helt enkelt förpassat kaoset till det lilla rummet. Därifrån kan vi packa upp i den takt vi mäktar med tänker vi. Det blir nog klart till slut.

Så ja, nu bor vi alltså här, på Landsvägsgatan precis mellan Haga och Linné. Nu bor vi ihop på riktigt.