Bwindi, BERGSGORILLOR och Bonyonyi lake

Klockan var 03.30 när den ringde i fredags morse och beordrade uppstigning. Tillsammans med Sofias vän Amanda, som bor här och forskar på illegala aborter, samt Caila och Peggy Sue från Kanada som jobbar på samma sjukhus som S, satte vi oss på en lokalbuss söderut för att tillbringa några dagar i bergen i södra Uganda.  

Bussen var överfull, hade inplastade säten, ananaser och kycklingar på golvet samt en tv som spelade ugandisk musik med spexiga musikvideor från 1980-talet. Vägen lämnade som väntat en del i övrigt att önska – grusvägar där det röda dammet låg som en tjock dimma blandades med asfalt, oftast så naggad i kanten att bussen körde rätt över mittstrecket och tutande vejade för mötande fordon. 

Vi åkte via städerna Mbarara och Kabale och kom till slut fram till Kisoro som ligger alldeles invid gränserna till Rwanda och Kongo. Vi passerade ett flyktingläger med kongolesiska flyktingar och i området kunde man höra bomber från kriget på andra sidan gränsen, bara ett par kilometer bort.

Vår sista etapp för dagen var en bilresa upp i bergen. Efter att ha stuvat in oss i en bil som bara kunde köra i tio kilometer i timmen på grund av de knaggliga vägarna tänkte vi att den nog inte skulle hålla. Det gjorde den inte heller. Den segnade ner med en suck och vi klev ut mitt i ingenstans. Vi blev uttittade av byborna vars miner antydde att det inte tillhöde vardagligheterna att ett gäng Mzungos - vitingar - klev av just där. 

Föraren skaffade hur som helst fram en ny bil och vi for längs bländande vackra bergsvägar drygt två timmar upp i bergen. Människorna var på väg hem från sina odlingar i de branta sluttningarna och allt såg lite magiskt ut, känslan var ungefär att ett gäng enhörningar när som helst kunde hoppa fram bakom ett krön. 

Fjorton och en halv timme efter att vi startat i Kampala var vi framme. Då återstod en kilometers vandring i kolsvart djungel för att komma till vår lodge. Där fanns varken el eller rinnande vatten, men ett par mysiga hyddor och en middag (med guacamole!) framdukad i skenet av fotogenlampor, stört välkommen efter den långa resan. Jag hoppades förgäves att det skulle klampa fram en elefant ur mörkret för det gör det tydligen ibland.

Dagen därpå var så sjukt grym, lever på endorfinruschen fortfarande. Det var dags att djungeltrekka och spåra vilda bergsgorillor. Det finns bara drygt 800 kvar i hela världen och allihop lever här i bergen som delas av Uganda, Kongo och Rwanda. Genom att sälja (dyra) permits för gorillaspårning till maximalt åtta personer per dag och gorillafamilj har man de senaste decennierna lyckats öka beståndet och rädda regnskogen de lever i. Så jävla bra.

Vandringen var mäktig, vi klev upp medan dimman fortfarande låg tjock i dalen och började vår vandring brant uppför. Först genom några små byar, sedan in i täta djungel. Med oss fanns en kunnig guide, ett par snubbar med machetes och en vakt med gevär för den händelse att något djur skulle attackera. Vi hade också med en polis med vapen "for your protection". Vad han skulle skydda oss mot var lite oklart.

Vi vandrade i nästan sju timmar totalt och hittade gorillorna efter tre. Först fann vi elefantspår, sedan två dagar gammalt gorillabajs, därefter allt färskare sådant och till sist platsen där Kahungyefamiljen, vår gorillastam, nyligen hade övernattat. Slutligen kom vi fram till området där de nu befann sig. Det var supertät djungel som machetekillarna fick bana väg genom och ibland klev vi på nätverk av grenar och rötter högt över den riktiga marken. Gorillorna hängde runt i träden och på marken, käkade löv, låg och sov och ställde sig upp och röt då och då. Silverryggarna dunkade sig för bröstet så att det dånade över träden. 
Alla ord för att beskriva detta känns futtiga, det var helt enkelt så sjukt coolt. Vi kom bergsgorillorna närmre än jag hade vågat hoppas på, och jag fotade som en liten iller.  

Dagen därpå åkte vi till Lake Bonyonyi omkring två timmar bort. Det är en åtta tusen år gammal och två kilometer djup sjö i en vulkankrater, där vi tillbringade två dagar med att tokslappa. Vi badade i sjön, den enda i landet utan krokodiler och farliga shisto somiasis-parasiter, och åt avocadohalvor fyllda med minikräftor från sjön ända tills vi hade ätit upp kökets hela avocadoförråd. Uppfann även den underbara kombon avocado med guacamole.

Boendet var bäst av allt, ett möblerat tält uppspänt på en träställning mitt i den branta sluttningen. Magisk utsikt över sjön och öarna. En morgon kom människor farandes i eucalyptuskanoter i ottan för att sälja sina grödor på en flytande marknad. Också vi satte oss i en trästock och försökte paddla runt en av öarna, med begränsad framgång. I byn fanns ett barnhem med en massa ljuvliga barn som kom och kramades, och lite kor. Och världens minsta bar, där vi simultant handlade Nile Specials och klappade hönor.

Om pirr i magen och ond bråd död

Jag är framme hos Sofia! Framme i Kampala. Jag ligger under myggnätets trygga skydd med kroppen impregnerad av den obligatoriska svett-smuts-myggspray-hinnan och är glad i hela magen. Så fint att vara här nu. S har gått till jobbet på sjukhuset men lyckades innan det trolla fram en sann Johanna-frukost (till största delen bestående av guace, hon vet vad jag gillar den donnan). 

Resan gick utmärkt, men så är det ju också alltid en härlig känsla att vara på väg. På flygplatsen i Istanbul blev jag indragen som tolk mellan gränspolisen och en tysk kille som tappat sitt pass och inte förstod ett ord av vad någon sa. Han var tacksam över hjälpen och jag glad att min tyska räckte till. På flighten mellan Istanbul och Kigali satt en svårt brännskadad man på andra sidan mittgången, med bandage över hela kroppen och huvudet, inklusive ögonen. Den lilla hud man såg var alldeles trasig. Jag tror att han hade mycket ont, för han lutade sig hela tiden någon decimeter fram så att inte ryggen nuddade sätet. 
Själv hade jag lyxen att få tre säten helt för mig själv, men sov ändå inget eftersom jag behövde jobba lite. När datorbatteriet dog sträckläste jag en bok från första till sista sidan och sedan var vi plötsligt framme. Sista flighten mellan Kigali och Entebbe var kort, och vid halv tre på natten landade vi.

Yosam som skulle möta mig stod mycket riktigt där och körde mig den dryga timmen till hostelet i Kampala där Sofia bott sedan slutet av mars. Han körde som en biltjuv och vi var några millimeter från att klippa ett gäng nattliga mopedister, några personer som promenerade längs vägen och dussinet herrelösa hundar, men missade dem med en god hårsmåns marginal. Det var ändå helt fantastiskt att sitta där och titta ut, se kåkstäder och små byar flasha förbi och känna den i sådana här länder alltid så närvarande lukten av brända sopor och vägdamm. Jag älskar känslan av att komma till en ny plats, man vet att man kommer att få lära känna den och att man kommer att uppleva många många saker där, man vet bara ännu inte vad. Den kicken är som ett knark.   

Vid fyrasnåret kom vi fram och Nasa som driver hostelet vaknade, öppnade grindarna och visade mig till Sofias rum. Det är ett litet hus i hörnet av en lummig trädgård och vi har rummet alldeles för oss själva. Grymt! Det var fantastiskt att se henne igen. Vi kramades hårt och länge och försökte sedan sova lite, men efter en liten stund viskade S ”Du är också vaken va? Jag kommer över” och sedan pratade vi till klockan sex. Om Uganda och om våra planer för helgen (Bergsgorillorna! Bergsgorillorna!) men allra mest om tiden S haft här hittills. Hon är ju läkare, alldeles snart klar, och har jobbat på ett Mulagosjukhuset här i två månader. Sjukhuset har inga som helst resurser, det finns ingen smärtstillande medicin, allt är trasigt och många, många dör i onödan. Hela tiden. Igår kväll uttryckte Sofia det med ett ”om jag hade vaknat upp på det sjukhuset hade jag nog hellre dött än behandlats där”. Men jävlar vad hon kämpar, jävlar vad hon gett av sig själv för att göra det som går utifrån de resurser som finns. 

Hon berättade om de två små tvååringarna som dog i hennes armar förra veckan för att det inte fanns några batterier till utrustningen hon behövde för att ventilera luftvägarna med. Hon bad sköterskorna leta upp en svalgtub istället, men det fanns bara något trasigt instrument som inte gick att använda. Barnet kräktes och Sofia försökte suga rent luftvägen, men sugapparaten fungerar inte heller. Hon gjorde då hjärt-lungräddning, för händer har hon ju i alla fall, men såg efter tio minuter att pojkens pupiller var stora. Han var hjärndöd.

Sofia var nästan ensam på akuten och medan hon höll på med pojken kom en flicka in, som ingen riktigt hann hjälpa. Barnens familjer hade skickats till apoteket för att köpa nålar eftersom det knappt finns några på sjukhuset (!), men när de kom tillbaka var båda barnen redan döda. Föräldrarna lade sig på golvet och skrek i förtvivlan och Sofia kunde inte tala med dem på deras språk. Ingen annan gjorde något för att stötta dem. Sjuksköterskorna diskuterade istället om de kanske kunde sälja nålarna de köpt till någon annan patient.

Sofia har sedan dess fått en handfull nålar från en sjuksköterska på en annan avdelning, som gett henne dem i smyg med orden ”här, spring!”. Dem har hon nu i fickan och plockar fram till de barn som behöver dem allra bäst, men egentligen behövs de till alla, hela tiden.

Det finns hundratals historier liknande den ovan. Den ena värre än den andra. Värst är att höra om de lokala läkarnas attityder och människosyn, de skrattar ofta åt patienterna, bryr sig inte om att de har ont och den som inte kan betala får ingen hjälp. 

Jag är så stolt över S för att hon orkat fortsätta vecka ut och vecka in. Efter bara några dagar här fick hon blod i ögat när det skvätte upp från en medvetslös misshandlad patient från slummen, och efter det fick hon äta bromsmediciner mot hiv för säkerhets skull. Förutom rädslan och det mentalt tunga har medicinen bland annat gjort att hon sovit väldigt dåligt. Nu har hon kunnat sluta med medicinen och har vant sig lite mer vid allt, men det känns ändå så himla skönt att vara här och att hon inte behöver vara själv med allt längre. 

Nu ska jag dra ut datorladdaren (det låter märkligt sprättande från eluttaget) och gå ut och spana in stan innan jag möter upp S för lunch på sjukhuset. Jag har fått en karta i två delar som jag ska försöka tyda. 
Jag skriver igen så fort internet och tid finnes, men i morrn bitti drar vi med lokalbussar mot tältande och trekking i regnskogsområdena i söder så det blir nog inte förrän nästa vecka någon gång. Häj häj och tack till er som orkade läsa ända hit.  

Herrå!

Om två timmar åker jag till Uganda, till S! Det blir grymt. Hon har en vecka kvar på jobbet på sjukhuset i Kampala och medan hon jobbar klart där ska jag också jobba, skriva några reportage. Sen ska vi resa runt och vara lediga och göra vår grej, och så möter vi upp Nic på Zanzibar den 6 juni. Jubelkänslan i magen är mycket stor! Lyx att få resa två ggr på så kort tid.

Jag mellanlandar i Istanbul i eftermiddag, sen i Kigali (Rwanda) inatt, och slutligen kommer jag till Kampala vid 03-snåret. Eller rättare sagt landar man i Entebbe som ligger en timme eller två från Kampala, så Sofia har fixat någon taxikille som ska hämta upp mig, köra mig till Sofias hostel, ringa någon snubbe som driver hostelet och väcka honom så att han kommer och öppnar grinden (för finns ingen täckning i Sofias rum), och denne man ska i sin tur visa mig till S rum och en säng som förhoppningsvis väntar där. Siktar på att ramla in där vid femsnåret eller så. Dagen därpå åker vi till bergsgorillorna i söder!

Låt oss hoppas att taxikillen står där han ska inatt. (Och tack S för att du fixat så bra så att jag slipper mecka en massa).

En morgon i maj

I lördags var det Göteborgsvarvsdag och A ville springa men fick inte ledigt från jobbet. Så han bestämde sig för att kuta varvet innan alla andra, klockan sex på morgonen. Och jag bestämde mig för att hänga på och vara vattenflaskhållare och peppare, en cykelburen sådan (tack och lov).

Vi knallade upp till Slottsskogen från Haga i ottan och solen sken så som den bara gör i gryningen i en park i en stad. Sådär gul och dimmig. Påskliljorna hade nästan vissnat och någon hade haft krig med dem under natten så rabatten såg ut som en smärre massaker, men ändå var Slottsskogen bländande vacker. En ekorre satt och åt på en glasstrut, det var kanske årets gulligaste syn. Vi fotade med iPhonesen på avstånd för att inte skrämmas. Och sedan sprang A och jag hejade och cyklade och berättade anekdoter och langade vattenflaskor och plötsligt hade han sprungit sina 21,1 på en timme och trettiotre minuter och det är ju löjligt bra. Det är ju verkligen absurt att det går att springa så fort. Efter fick han en påse av mig med juice och kexchoklad och dextrosol för det har jag hört att man får om man springer på riktigt, men dextrosolen hade ramlat ut längs vägen.

Finaste grejen var när A tvärbromsade mitt i nedförsbacken efter Älvsborgsbron, sprang tillbaka upp och rev ner en affish från ett träd. Någon hade skrivit något rasistiskt och satt upp det där för att alla 60.000 löpare senare på dagen skulle se. Nu såg ingen det, tack vare A. För att det var viktigare att riva ner den än att få en 20 sekunder bättre tid, trots all superseriös träning och målsättning och allt. Mycket bra prioriterat.

Den här våren

Den här våren har jag inte bloggat så mycket, det har varit så mycket med allt annat. En del saker har känts privata och obloggiga och jag kan inte skriva om jag inte får skriva ärligt och på riktigt. Så har pausat lite. Men det får man ju göra när det behövs tänker jag.

Den här våren hade jag ofta vänner över på middag och vin i nya läggan. Och jag blev bjuden på middagar och vin hos vänner, det var helt enkelt en vår full av vänner och vin.

Den här våren var jag ledsen då och då, över det som var så bra men som ändå inte räckte. Men mest var jag inte ledsen, mest var jag okej. Mest var jag faktiskt helt okej.

Den här våren träffade jag på en fin person, A, och vi bestämde oss för att ta en öl, bara ta en öl helt casual det kan ju vara trevligt, men det blev fem öl och fem och en halv timmars prat en onsdag tills onsdagen hade blivit torsdag. Och sen en annan dag blev det vin och fem timmars prat till. Och vi hördes och hördes och sågs och sågs lite mer och en kväll sa han i mitt öra jag tycker om dig det är milslång skillnad på att gilla att umgås med någon och att verkligen tycka om någon och jag tycker verkligen om dig.

Den här våren var jag lite lite rädd för det där för det är ju läskigt, men också så jävla härligt. Och man måste ju våga. Man måste det.

Den här våren var Sofia i Uganda mitt bland massa sjuka barn som dog hela tiden och jag saknade henne varje sekund. Men hon och jag och Nicole pratade i whatsapp-appen och där finns de alltid. Där är de alltid nära och vi pratar hela tiden. Och om Sofia är i Uganda vill jag vara där med henne, så på onsdag åker jag dit.

Den här våren hängde jag och D utan att det kändes det minsta konstigt. Det kändes bara som det alltid gjort fast på ett annat sätt. Vi kollade the Slap och pratade och gillade varann och önskade allt gott för varandra och jag gillar att det är så. Och att inget tycks kunna ändra på det.

Den här våren var en bra vår. Kanske den läskigaste på många år, men ändå en väldigt bra.

Grekland

Grekland var fantastisk göttigt. Mysigt att resa med familjen, vi hade jättebra väder och hotellet var en lyckträff. Vi var helt betagna av snyggheten, det fanns marockanskt kakel och ljuslyktor hängandes i olivträden, snygga industrilampor i baren och jordglober i bokhyllorna. Vårt rum var en hel lägenhet, den hade en terass som man kunde hoppa rätt ner i poolen ifrån och det var inte alls mycket folk. Gott om plats överallt. Det var så jävla jävla härligt.

Några dagar hyrde vi bil och börnade runt på ön. Vi hittade små stränder där vi tog oss ett dopp, små bergsbyar där vi tog oss en kaffe och små slingrande vägar där vi stirrade på utsikten. Utom mamma som stirrade i guideboken eftersom serpentinvägar milt uttryckt inte är hennes favvo. En dag stannade vi till i en pytteby vid havet för att äta lunch, och när vi gick längs kajen sa Linnea att hon kom att tänka på Tzatziki, morsan och polisen. Någon minut senare, när vi satt oss vid blåmålade träbord för att käka meze, berättade kvinnan som ägde restaurangen entusiastiskt att det minsann spelats in en svensk film just där – Tzatziki – och att både hon och hennes farfar varit med i den.  Linneas magkänsla hade varit rättare än hon kunnat ana.

En dag badade vi vid Europas enda naturliga palmstrand. Andra dagar läste vi böcker, morgonmotionerade på stranden, köpte silversmycken av en jättetrevlig kvinna nere på byn, spelade kort och M.I.G och åt sinnessjukt mycket ost och annat gött. Vi badade, lekte i stora vågor som små barn, solade och klappade en massa katter. Ungefär så. Ljuvigt var det. Och så tog jag en del bilder också. Här är några!