Farewell and thanks

Nu ligger jag i sängen i min lägenhet på Stockholmsgatan och äter choklad som min fantastiska mamma hade hängt på dörren när jag kom hem igår. Sängen ser ut som en ren och skär dröm, för jag har bäddat med nya fina lakan som glänser som pärlemor i morgonsolen. Sånt gillar man ju.

Jag håller på och tar farväl av lägenheten, för i dagarna ska jag ju flytta in hos David på riktigt. Det ska bli roligt och härligt, men eftersom jag är en person som fäster mig så lätt vid platser (J, jag vet att du skrattar) behöver jag lite tid här för att säga hejdå.

Vi har verkligen trivts ihop, jag och lägenheten.

Johanna var här och igår för att hjälpa mig med avskedet, vi åt flottig pizza och pratade som vanligt om hur lika vi är. Den här gången diskuterade vi att vi båda är svimmiga personer, såna som kan svimma lite då och då. Jag sa att jag har märkt tendensen att jag ofta svimmar om jag slagit i huvudet, och då blev Johanna jättesugen på att prova att slå mig i huvudet och se vad som hände. Det fick hon inte. Jag fruktar lite att hon kommer stå bakom dörren i skolan någon dag med en påk.

weeysis.

Det är något som är lite speciellt med den stora vördnad inför idoler som man bara kan känna i tonåren, innan man blir vuxen, får nya perspektiv och blir en lite, lite mer känslosamt begränsad människa. Den där "WHOAA -det här är störst i världen!"-känslan som nästan bara sextonåringar kan få är rätt fräck. En gång när John och David (från Obliq), var i London skulle de se en fotbollsmatch. Det visade sig att de av misstag hade köpt falska biljetter, och fick gå in i något VIP-rum och vänta där. I en soffa satt Noel och Liam Gallagher. Deras största idoler. Så de fick sätta sig bredvid dem i den trånga soffan, kolla lite på matchen och snacka med dem. Tänk att vara 16-nåt, ha ett eget band och plötsligt stöta ihop med the Gods of Britpop by mistake. Jag föreställer mig gränslös upprymdhet.

Oasis är onekligen hjältar från uppväxten, förmodligen för alla som är födda på 80-talet. Min rockstar till lillebror lyssnade på dem konstant hemma på Ådäljan (och var förstås mycket avundsjuk när J och D hade halkat in i den där VIP-lokalen när han oturligt nog inte var med) och mina öron impregnerades således tidigt med Manchester-mål och gitarrkonst. I söndags spelade Oasis i Scandinavium och vi var där eftersom jag smart nog köpt biljetter till David i julklapp.
Allt var som man hoppades. Liam rörde sig sådär lite roligt aplikt som han gör, Noel hade exakt samma frilla som han alltid haft, och förtjusningen jag kände i magen var hejdlös. David har sett dem en gång förut, på Cirkus i Sthlm, Anders har sett dem en miljon gånger både i England och Sverige, men för mig var det som att bocka av en "must do"-punkt från listan. YES. Bröderna Gallagher hade sin fantastiska megabrittiska dialekt (förstås) och var sådär nonchalanta som bara just de kommer undan med att vara. Och så hade de fina gitarrer. För mig gjorde det inte ens något att Liams sångröst stundtals ballade ur lite lätt och hamnade något pinnhål för lågt (vilket enligt GP berodde på stämbandsödem.)

Dont look back in anger var förmodligen allra bäst, kanske för att jag spelat den tusentals gånger sedan vi hängde utanför bibblan med en gitarr på musiklektionerna på Vallhamraskolan på 90-talet. Wonderwall var såklart i topp på jubelbarometern och Morning glory är ju en av de bästa sångerna som finns. Masterplan kom till vår glädje, och flera andra gamla godingar som Supersonic och Champagne Supernova, och jag gillade jättemycket att de avslutade med Beatles I am a walrus.

Jag saknade Little by little, och David saknade Aquious, men annars var vi damn fine!

Jag skulle vilja säga att jag älskar känslan man får i magen när man hör inledningen till en fantastisk låt live för första gången. Lite som den där känslan man kunde få om man var 16 och fick träffa sina idoler av en slump. Men eftersom D, M och B kommer håna mig då, för att jag så ofta blir mer excalterad än man [tydligen] förväntas bli, så försöker jag vara lite försiktig och nyanserad i formuleringen. ;)

Grah

Jag håller på med en kartläggning av sophanteringen i länets kommuner. Det innebär förstås att jag ska ringa alla kommuner, väldigt många samtal. En liten fingervisning:
26 kommuner.
Ett samtal till växeln, ett samtal till den de hänvisar till, som säger "nej, du ska tala med min chef". Sen ett samtal till chefen. Det är minst tre samtal per kommun, hence ett minimum om 78 samtal. Lägg till alla gånger de inte svarar, och de gånger man slussas runt 7 varv innan man hamnar rätt. Ni förstår.

Det värsta med allt det här är tveklöst telefonsvararna. Tre saker kan hända:
1. De säger "välkommen till X kommun...". Sen är de av någon anledning TYSTA i 3 sekunder, och först när man börjat sitt "hej, mitt namn är Jo.." fortsätter meddelandet. Man får avbryta sig, man skäms lite, tittar sig omkring i kontorslandskapet och hoppas att ingen hörde. Det är pinsamt att prata med en maskin.
2. Rösten läser väääldigt långsamt upp kommunväxelns öppettider. De inkluderar tiden man ringer. Ingen svarar. De säger "torsdagar nollnionollnoll till sextonochtrettio" och så sitter man där runt elva en torsdag och undrar varför man kopplas bort. Förnedrande.
3. En direkt oundviklig följd av alltför många punkt 1-situationer. Man ringer, rösten säger "välkommen till X kommun...". Man tänker "HA! IN YOUR FACE! Jag fattar såklart att du är en telefonsvarare och väntar tyst och tufft" Så andas man bara lite i luren. Då säger rösten "men halllåååå", och man får säga "eeeh, ursäkta mig, jo, eh, jag heter Joha...."

Har hänt mig två gånger i rad nu. Det är en 50/50-chans varje gång.

Det började redan på vagnen

På grund av viket på dn kommer jag ju missa de två första skolveckorna. Men idag hade jag sett till att få jobba hemifrån Göteborg (sweet sweet), så jag kunde vara med första dagen i skolan. Reunion med klassen! Det kändes som en riktig flashback, en bra! Allt var sig likt.
Det började redan på spårvagnen. När jag messade Wiman "Vilken sal? Vi börjar väl kvart över? Annars blir jag sen", ringde hon skrattande upp och sa att hon just hade författat ett exakt likadant sms men inte hunnit klicka på skicka. Some things never change. Men vi hann. Sen satt vi där med klassen och alla skrev lappar till varann och skickade sms med kommentarer om att allt är sig likt. För det var det. Det var nostalgi.

Jag ser fram emot att njuta av vår sista termin av akademiskt ljuvligt liv.

Om några timmar, runt 02:30, kommer David hem från Danmark. På grund av, tja, dålig timing, har vi setts följande tider den här helgen:
Fre natt: 02:30 - 08:00
Lö natt: 23:30 - 07:30
Sö natt: 23:30 - 08:00
och så nu inatt: 02:30 - 05:30, när D släpper mig på perrongen så jag kan åka tillbaka till Sthlm.

Det är tur att vi är så bra på att utnyttja sena kvällar och konstiga tider :) Dagtid har jag också varit hemskt produktiv. Jag har fikat med Emma, jobbat på Ågrenska, varit på tårtkalas hos Björn & Malin, hängt med Martin L, städat undan julen på Eklandagatan och hämtat mina polaroidkameror som jag köpt på tradera. Martin trodde att jag sa "för fem tusen" när jag sa "för femtio spänn", så han var totalt förfärad ända tills vi redde ut missförståndet. Sen tyckte han att kamerorna var väldigt tjusiga. För femti spänn liksom, HELT andra bullar. De ska få äran att placeras i min och D:s retrohörna, där vi ska ha gamla fina kameror, mormors skrivmaskin och en skivspelare att spela LP-skivor på.

Det var allt för nu.

Såatte...

Tetrisomaaanniiiaaa.

Ärligt talat. Jag faktiskt så jävla bra på tetris. Jag utmärker mig definitivt inte på andra datorspel, men här känner jag mig oslagbar och det hade kunnat stå under "oanade talanger" på mitt CV. Mitt självförtroende kan ha hjälpts upp en smula av att mitt rekord är 1300 % bättre än Davids (och det är inte en överdrift ens), men tetrisskillsen har jag haft med mig sedan barnsben då jag såg tetrisbrickor i huvudet när jag blundade.

Så. Spela nu, och skriv ert rekord! Sen ska jag stajla med mitt.
(Svårt pinsamt nu om ni skulle vara bättre än jag efter detta ytterst ödmjuka inlägg...)

livet är en fest. håll med om det folk och fä.

Jag och fia har världsbästa umgänget just nu. Jag ligger i soffan i Davids stora mysiga tröja, kollar lite på utsikten, jäser och tittar på Lipstick Jungle på datorn. Lite lagom nöjd med min och Natalies entré på sthlmsredaktionen som blev ettan + uppslag i dagens tidning. Sofia sitter vid matsalsbordet och tentapluggar (ja, det är en stor lägenhet), matar mig då och då med jordnötskakor från balkongen och varje gång hon vill ha paus går vi bort till köksregionen, dricker läsk med fötterna på bordet och snackar skit. Sen lägger jag mig i soffan och jäser igen.

Mmm, Stockholms-januari. Inte så fel när allt kommer till kritan.

den hade faktiskt glass med ögon på sig och var inte så himla snygg.

Jaha, då var man på plats i Stockholm igen! Jag har inkvarterat mig hos Sofia i den stora lyxiga lägenheten med utsikt under tiden jag ska vicka på dn. Mycket perfekt. Hon och klasskompisen Karin tentapluggar som små blå just nu och jag hörde just begreppen "skrynklig pung" och "mogen sperma" mellan allt latin. Vilka märkliga saker de lär sig på läkarlinjen.
Jag har gjort bort mig idag också. Jag var på t-shirtstore för att byta en tisha som David fick i julklapp. Tjejen i kassan erbjöd sig att visa vilka designs de kommer få in de kommande veckorna, och smällde upp 8 bilder av t-shirtar på skärmen. "Men gud vilken hemsk" sa jag och pekade på en med avsmak. Då visade det sig -såklart- att det var hon som hade designat just precis den. Hyfsat pinsamt. Jag skrattade lite generat och sa "jamen, eeh, hehe, den är ju jättecool, men liksom hemsk, som i otäck, lite läskig. Inte hemsk som i ful, ju". Som tur var trodde hon mig (hoppas jag), skrattade lite och höll med.