skamvrån

Usch, jag mår lite dåligt över att jag verkligen skrev om "svälten i Afrika" och mitt eget chokladfrosseri i samma inlägg. Osmakligt. Det var inte ens fair trade-choklad som jag brukar förespråka, eftersom jag hade fallit för det oemotståndliga "köp TVÅ stora premium mörk choklad för 10 kronor" på mataffärn. (Det sjukaste är att jag nu får impulsen att skriva "TIO spänn, fatta vad billigt" fast pängen var att konstatera hur osmakligt det var.) Nåja. Ni fattar.

och hon åt lite mer choklad och bredde ut sig i soffan.

Den här veckan har jag börjat på Utland och det är så roligt att jag går till jobbet även när jag är sjuk. Jag har haft en sån där dryg höstförkylning men det gör liksom inget. När jag var hemma en dag med feber längtade jag tillbaka till jobbet och det är en sån lyx att känna så! Min chef sa idag att hade kollat om de kunde skicka iväg mig nånstans i världen men att det verkade som att man inte fick göra så med praktikanter. Han sa det lite ursäktande men jag blev helt lyrisk bara över tanken att det ens hade kommit på tal. Lilla jag, på vift någonstans, för DN Världen? Gudbevars.
Veckan har varit go, jag har bland annat fått skriva om den globala uppvärmningen som gör att indiens bengaliska tigrar attackerar människor, jag har (snörvlig, snorig och hostig) intervjuat en etiopisk man som arbetar på Unicef i Etiopien om svältkatastrofen där (han var väldigt trevlig och log medlidsamt och vänligt varje gång jag plockade upp toarullen ur väskan och snöt mig), och om Nato- och EU-styrkor som ska jaga alla farliga pirater utanför Somalias kust som kapar utländska fartyg hejvilt.
Jobbet på utland i allmänhet, och intervjun på Unicef i synnerhet, får mig också att känna att jag verkligen vill jobba inom någon organisation med fattigdomsreducering och utvecklingssamarbete. En del av mig är till exempel sjukt avundsjuk på Lotta som är i Mocambique och jobbar på UN WFP.

(Jag är nästan helt säker på att jag får publicera den här bilden, i alla fall 97 procent säker. Jag har fått den av Indrias Getachew som jag intervjuade och bilden föreställer en pojke i ett Unicefskött center för allvarligt undernärda barn. Platsen är Siraro, Orania, Etiopien, och fotografen heter Grum Tagene.)

I helgen ska jag jobba extra för inrikesredaktionen, 21 timmar på en helg. Det två dagarna kommer att ge mig lika mycket pengar som jag tjänar på en halv månad med den vanliga praktikantlönen. Hyfsat värt! Dessutom väldigt kul.
Men nu är det fredag kväll och jag är ensam hemma, vilket är helt superbt. Jätteskönt. Jag tittar på halvbra tvprogram, äter choklad och vickar på tårna med avskavt nagellack.

Förresten, har ni tänkt på att "Berg flyttar in" är väldigt bra tv? Carina Berg är ju skön, hon får plus för att hon är gift med Kristian Luuk som mitt hjärta alltid hållit så kär, men minus när att hon gör tråkiga programledarjobb med Gynning i Stjärnor på is. Men. I Berg flyttar in är hon helt briljant. Som personporträtterande journalistik kan jag spontant inte komma på något som är bättre. Åtminstone inte inom tv.

Jaha, nu är reklampausen slut och idol börjar igen. Sweet. Inga pretentiösa kultur-tv-krav här inte.

Världens lättaste sätt att göra en bra sak.

Min kompis Lotta har flyttat till Mocambique där hon gör praktik på United Nations World Food Programme. På sin blogg tipsade hon om den här sidan, Freerice. Där kan man spela ett frågesportspel (testa dina engelskakunskaper, sätt ut länder på kartor eller välj något annat ämne) och för varje rätt svar donerar sponsorer ris till hungrande människor. Besök sidan. När de till och med hittar smarta sätt för att människor gratis ska kunna "ge" pengar till välgörenhet har man ju knappast några bra utsäkter för att låta bli. Kan man ägna tid åt Blokkokopter och andra tidsfördriv kan man göra det här!

(Bilden är från Malapascua, Filippinnerna, Juni 2007)

Kokt stekt ägg och stekt kokt ägg.

Jag är väldigt nöjd med aktivitetsmängden jag producerat den här veckan. Först ut var onsdagsöl med fyra tjejer från DN, på Pressklubben som är nån sorts hak för journalister. Det var mycket ljusare än jag föreställde mig ett hak för journalister, och ölen var ganska dyr. Vi pratade och skrattade jättehögt, det märkte vi varje gång vi blev lite tysta och hörde att alla andra förde väldigt lågmälda samtal. I torsdags var jag och resten av lägenheten hos Kristoffer Bergström på middag. Alltså riktig middag, med förrätt och riktig mat som huvudrätt. (Med potatis! Sjukt gott och sjukt vuxet). Kristoffer fick sex mörka ckokladkakor av oss i present. Han sa att han inte gillar choklad men jag tror att det var en lögn.
Förrätten bestod av ett vetenskapligt experiment. Kristoffer hämtade en bricka med en handduk över, och såg väldigt hemlighetsfull ut ända till han annonserade vad vi skulle ta reda på. Vilket är godast -stekt kokt ägg, eller kokt stekt ägg? Jag röstade på stekt kokt ägg, såklart, eftersom det är mest likt kokt ägg och det är den enda sorts ägg jag gillar. Stekytan runt den, som lossnade, var intressant. De andra gillade dock det vattniga kokta stekta ägget bättre. Det var en väldigt bra kväll.
Igår hade jag inte tänkt göra något alls, men Sofia övertalade mig, så jag tog med Ebba hem till Sofia på förfest med hennes klasskompisar. De pratade ganska mycket om blodkroppar och sjukdomar man kan smittas av från döda människor. Och att de ibland får visa brösten för sina handledare när de gör praktik. Sen gick vi till Södra Teatern och det var ett bra ställe med kraftiga afrikanska musiker på scen och fin utsikt över Slussen, vattnet och stan.

Om en timme och fyra minuter kommer David hit. Jag längtar väldigt mycket.

K.

Karin är min mest cyniska vän och jävlar, vad jag saknar henne. Ibland tänker jag på hur mysigt det var att dricka te i hennes skeva, lilagröna rivningskontrakt i Gårda om hösten när hon bodde i min stad. Och sen, när det var vår, skrev vi vår hyperpretto uppsats om feministisk teori och utvecklingspolitik, och det är ett på många sätt komiskt minne. Det var ganska svårt och vår handledare brukade prata om kända fattigdomsfeminister med indiska namn som kunde bli fulla utan att skämmas. Vi hängde aldrig riktigt med på varför just det var bra för världsfeminismen, men det gjorde inget. Såna saker saknar jag ibland. Och så saknar jag Karins bitterkomiska inställning till allt.
Det var en sån fin tid när vi hade picknickar i Slottskogen, när vi lärde oss vad diskursanalys betyder och när vi drack vin och ältade saker och åt frukostar i Haga. Och sen, när vi for runt Sydamerika tillsammans.

En dag förra hösten valde Karin mellan Göteborg och Vedran och Vedran vann. Så nu bor hon hos honom en bit från Berlin. Men i helgen har hon varit här och det blev en sån där perfekt helg när man hann mycket fast utan att ha bråttom. Vi lunchade länge på Hängmattan, provade en och annan begagnad stövel på Beyond Retro och tittade på dyra barnklänningar sydda av gamla använda påslakan, och sen fikade vi, ännu längre än lunchen, på String. Vi sprang också till Systemet och kom försent, och på kvällen blandade vi mina roomies med hennes gamla Tysklandsvänner och hade en trevlig förfest med tema Hamburg, som följdes av en trevlig utekväll på Debaser, med tema Berlin.

Sen hann vi med en fotokonstutställning också, Nan Goldin på Kulturhuset, som var en sån som man fick lite ont i magen av mitt i allt sex och heroin hon fotograferat. Jag funderade lite över om man tyckte att det var starkt och bra bara för att hon fotat sånt som ingen annan fotar, eller om hon faktiskt var bra på fotografi, den där Nan. Eller är, hon kanske inte är död. Det är hon nog inte. Jag kom fram till att det nog inte spelar någon roll. Inte huruvida hon är död förstås, utan det där med anledningen till att utställningen var bra. Om man fotar unika saker kanske man är bra, även om man inte är bra, eller så.

K, någon gång kommer du väl hem igen? Du fattas mig.

El trabajo.

Det har varit en riktigt go vecka. Stämningen på min redaktion är grym och när seriösa och väldigt duktiga reportrar skriver "bajs" i varandras artiklar och skickar sexmail på skämt till varandra blir jag lite glad. Flams välkomnas när det annars är så seriöst. Det är nu en extremt trivsam stämning. Seriös och proffsig, OCH rolig.
Jag har gått från att ogilla nyheter till att tycka att inrikes på DN är hur kul som helst. I veckan har jag haft ett uppslag som fick inleda vår artikelserie som granskar ojämlikheten i den svenska sjukvården. Mycket intressant och något som många hör av sig kring. Det känns så coolt att skriva något, och sen få tio telefonsamtal och tio mail av folk som vill prata om det. Jag har också skrivit del tre i min serie om Lukas och hans familj. Nu har han äntligen fått den mest akuta hjälpen från kommunen!

I veckan har jag också gjort lite mer märkliga jobb, som "Johanna, kan du åka ut till förorterna och haffa nån muslimsk familj på Ica och hänga med dem hem? och skriva om Eid al-Fitr som avslutar ramadan?".
Jag och fotografen drog till Alby, gick omkring i centrum och kände oss asdumma när vi frågade "hej, firar du ramadan?". Det lät ju ungefär som "hej, du ser ut som en muslim, typ, öh, får vi hänga med dig hem?". Det löste sig dock väldigt bra, vi blev hembjudna till en gambisk släkt och fick fira eid al-fitr med dem. I sådana stunder känner man att det här yrket ger så många annorlunda och intrsssanta upplevelser och det är faktiskt jävligt skoj.