Storebrorsan

I lördags fyllde Nils tre! Mina föräldrar var här och han fick bland annat en alldeles egen cd-spelare som han på förskolan igår berättade om som "en pizza som snurrade jättefort och spelade musik!". Vi hade tänkt ha lite kalas i söndags men eftersom Nils blev bjuden på sitt livs första kalas hos en förskolekompis (jösses mitt hjärta vad gulliga de är) just den dagen fick han gå på det istället, och vi flyttade vårt till onsdag kväll.
När vi kom till kalaset sa Nils "Grattis S, här är ditt paket. Och här har jag skrivit 'S, vilket underbart kalas!'" (pekade på texten "Akademibokhandeln" som var tryckt i kanten på inslagspappret.) Var får de allt ifrån?

Nils är inne i en sån jädra drömmig period just nu. Efter potträningen i början av året hade vi en vecka eller två av täta skrik och bråk om orimliga saker. ("Men jag ville gå ut genom dörren fööörst", "Men pappa, jag ville kolla på din bajs iiiinnan du spolade!", "Nej så BLIR det inte idag faktiskt" osv osv). Sen bara gick det över. För tillfället, jag vet, men ändå!

Så just nu är allt ett sånt MYS. Eller herregud, det är ju säkert ett treårsbryt om dagen, men också så mycket "Jag älskar dig änno änno änno mest!" och "mamma, du är mitt lilla gullefjun". Hoppas så väldigt att den här harmonin varar till nedkomst av syskon.

Jag tror faktiskt att Nils börjar förstå att det här med bebisen närmar sig. Han vill hemskt gärna själv leka bebis och bli nedbäddad på ryamattan under en filt. Sitta i knät och prata bebisspråk. Det är mycket prat om bebisar som kommit ut redan (som Harry) och bebisar som inte kommit ut än. Det gäller även hos olika djur vi ser och även bebisen han tror bor i hans egen mage, som tydligen heter David (?!). Pedagogerna på förskolan sa häromdagen att Nils lutat sig tillbaka i sin stol på lunchen, tagit sig för magen och sagt "Ojojoj vad stor magen är nu. OJ, nu sparkade bebisen jättehårt!".
Kan inte förstå var han fått dessa lines ifrån... Hehe.

Han har ända sedan han fick veta i oktober berättat för alla att han ska bli "storebror i april". Han vill bjuda bebisen på chokladboll och lära den att simma, säger han. "Kan du simma då?" frågar vi och då säger han "neeeej, det kan jag ju inte" och fnissar. Men bebisen ska simma!
Han är helt säker på att den lilla knodden kommer säga "egge, egge", samt skrika ibland. "Då ska vi trösta den och krama den" (insert hjärtögonemoji). Han munpruttar mig ofta på magen och säger "nu skrattar bebisen, ha-ha-ha", eller lägger handen på magen och säger "oj, den sparkade mig i handen!" trots att han aldrig orkar hålla handen där länge nog för att faktiskt känna en riktig spark. Han pratar om "sen när den kommit ut" och petar lite på min navel samtidigt så jag gissar att han tänker att det är genom den det ska ske.

Tänk att den lille minimänniskan i vår familj snart inte är minst längre. Och inte vårt enda barn. Det tycker jag nästan är svårare att ta in än det faktum att det ska komma en till.

På gång

Ah tack för er fantastiska respons gällande namn, så kul att läsa. Många fina förslag. Vi har inte hunnit klura något mer men jag jobbar ju bara sju arbetsdagar till (!!) så vi ska nog hinna sitta ner och bestämma ett namn innan ankomst, tänker jag. Eller så får vi väl bestämma när hen tittat ut.

Annat vi tänkt hinna innan dess är ju (som sagt tusen gånger om nu, kan inte ha undgått någon) att bli klara med den där altanen. Och i helgen började vi äntligen, efter att ha väntat i flera veckor på att tjälen ska gå ur marken. Den har den ju fortfarande inte gjort – det här är väl den kallaste mars i mannaminne? – men nu kör vi ändå. Fick en flash från SVT om att våren kan dröja till slutet av april och orkar inte ens ta in det. Ggghhh.

Den soliga lördagen i helgen ägnade vi i alla fall åt att riva ett stort plank (det stod tre meter in på tomten så vi ska bygga ett nytt i kanten av tomten istället), riva ner en halvtrasig markis och en grej som gick ut ovanför dörren, flytta två stora genomfrusna pallkragar och en massa buskar. Med vi menar jag Axel, vår kompis Erik och vår granne Oskar. Jag hade främst barn-duty vilket jag ändå vill hävda var minst lika ansträngande för herregud tre treåringar tillsammans en hel dag? Mon dieu.

Men nu är det rent i trädgården. Jag googlar sköna fluffiga utomhussoffor och drömmer om varmare dagar med frukost utomhus, fågelkvitter och gröna löv på träden. Sitta med en bebis på en filt på gräsmattan, ta med Nils och äta kvällsmat nere vid havet. Någon gång kommer det att hända! Ofattbart ju.

En vecka kvar till föräldraledighet.

Namn

Apropå bebisrelaterade saker vi inte är klara med än: namn. Har ett flicknamn "sparat" sedan förra gången, som vi gillar mycket och som jag är rätt säker på att det kommer bli om vi får en dotter den här gången.
Men pojk/ eller könsneutrala namn? Görsvårt ju. Axel lobbar för ett av Nils mellannamn. Det är fint men eftersom hans andra mellannamn är ett sånt som alla män i hans släkt heter skulle det i så fall innebära att vi återanvänder två av tre av Nils namn till det nya barnet. Och det känns ju lite fantasilöst kanske. Min farfars namn är ganska fräsigt och det har vi nog spikat som ett mellannamn. Skulle möjligen kunna bli förnamn men allt känns väldigt obestämt ännu.

Behöver alltså inspiration! Hit me med era bästa. Både flick, pojk och könsneutrala. Gärna tvåstaviga, har fått för mig att det passar bäst ihop med Nils enstaviga. Kan dock tänka mig att vara flexibel på denna punkt :)

Tack på förhand! 

Förvärkar och fest

Ny grej i tillvaron här: förvärkar som gör liite ont! Detta hände mig i förrgår och jag kände mig helt ställd hela dagen. Med Nils vill var jag ganska opåverkad fram till att vattnet gick på kvällen nio dagar efter BF. Hade såklart haft sammandragningar men inga som kändes. Men i tisdags kunde jag plötsligt förnimma den där förlossningssmärtan, hjälp.

Har förstås googlat mig till att detta är vanligt och särskilt andra gången, så tror nog fortfarande att le bebe tänker komma först efter påsklovet som det är tänkt. Vi får se, vi får se. (Hur var det för er som läser här?) Ongen är i alla fall hjärtans välkommen när hen behagar och "färdig" nu ju, men vill såklart helst att den ska växa på sig lite till. I morrn går vi in i v 37.

Vi har inte riktigt gjort några konkreta förberedelser än (kanske dags!?) men insikten om att det kan sätta igång när som helst har nu fått mig att plocka fram Nils bebiskläder ("å kolla den är sååååå söööööt mamma, så liiiiten"), slänga ner lite grejer i en förlossningsväska samt tänka att vi måste leta upp och skruva ihop spjälsängen. Snart så, lilla lillunge, är vi redo!

Och så ska vi ju bygga en altan också, hehe, he. Drar igång förarbetet på lördag. Det är fortfarande minusgrader ju men nu verkar det gå att börja lite smått ändå. Äntligen.

Jag har i alla fall lyckats varva ner tempot lite på sistone tror jag, även om det inte låter så. Senaste veckan har jag och A både hunnit gå ut och äta på Totale en vardagskväll för att fira femårsdagen samt få ett barnfritt dygn på helgen. Nils sov över hos mina föräldrar (som han älskar detta, var så pepp både före, under och efter) och vi var på 35-årsgalej på lördagskvällen. Såklart skoj att gå på fest, men det är liksom inte samma sak när man är tre veckor från förlossning, lite trött och dessutom spiknykter i en samling karaokestinna festprissar. Jag hade iaf en bundsförvant i samma situation, i J! Det allra, allra härligaste var att ta bilen hem (enda perken med att inte få dricka öl, tänker jag?) och sedan sova hur länge som helst. Mmmm.

Och att få hänga med den här människan obviously.

Apropå denna bild: visst skulle det vara fint med en grå linnegardin i en
takskena där längst bort till vänster? Eller ska vi nöja oss med att sätta
upp gardiner i sovrummet? Hmm, kan inte bestämma oss. 

8 mars

Det finns tusen och åter tusen inlägg att skriva apropå 8 mars, eller apropå kvinnor i allmänhet. Jag formulerade några i huvudet igår, till exempel ett om den fascinerande databasen med viktiga men bortglömda eller ouppmärksammade kvinnor i historien som GU lanserat dagen till ära.

Hur som helst hann jag aldrig skriva de där inläggen men vill nu istället dela med mig av en text som en elev på A:s skola skrivit, och som hon läste upp på ett 8 mars-event igår kväll. (Axels kollega har delat texten på Facebook med elevens tillåtelse, och eleven har också gett tillåtelse för dem som läser att dela vidare, så att ni vet).

Hon som skrivit detta har varit i Sverige i 1,5 år.

"Könsstympning av flickor och kvinnor!

Kan ni gissa vad det största brottet mot kvinnor är?

Det är könsstympning och det innebär att man skär bort en del av könsorganen, sedan syr man ihop dem och lämnar ett litet hål där kisset och mensen knappt får komma ut.

200 miljoner av flickor och kvinnor är könsstympade i världen. Och en av de är jag!

Jag blev könsstympad när jag var 6 år. Den dagen kan jag aldrig glömma. Jag hatade att kissa mest för att det gjorde jätteont, som om mitt könsorgan hade bränt och mensen var som ett helvete för mig för att det kunde inte komma ut utan min pappa brukade ge mig en spruta varje månad när mensen kom för att det skulle komma ut fortare.

Den grymma sedvänjan har praktiserats i mer än 2000 år och fler än 2 miljoner av flickor i åldrarna 4 - 11 år könsstympas varje år!

Kära kvinnor och flickor vi måste arbeta för att stoppa det här grova brottet mot barns rättigheter och det enda sättet vi kan göra det är att utbilda så många mammor vi kan. T.ex vi har olika språk och om vi skriver debattartiklar eller en bok med fakta kan vi sedan översätta dem till flera språk och skicka dem till olika länder eller sprida det i sociala medier.. Tänk hur många flickor vi kan rädda på ett år!"

(OBS passa på att sätta in en slant till någon organisation som jobbar för kvinnors rättigheter, exempelvis Läkarmissionen vars viktiga arbete Hanna Rosell och Peppe Öhman engagerat sig i och skrivit om!)

Du, alltid alltid du

Det är idag prick fem år sedan jag träffade dig för första gången. Du som fick mig att sms:a mina bästisar från en bartoalett att du var snygg, rolig och intelligent. Du som vågade bli kär och säga det, du som luktade gott jämt och bara fanns där om morgnarna efter den dagen, i min Ikea Malm-säng i ek. Som ställde din cykel i mitt vardagsrum och drack vin vid mitt rangliga slagbord med Elsa i knät.
Du som fick det att fladdra i magen och som kastade ur dig ett "nu måste jag säga detta: jag älskar dig" en Way out West-kväll innan vi sommarnattscyklade till nån spelning. (Okej jag vet vilken det var: cashmere cat på posthotellet). Du som blev min allra bästa vän.

Du som har världens härligaste hår, spänstigaste handleder och tätaste skäggväxt (icke att förringa!). Du som är bättre än jag på att städa och som gör små omtänksamma saker varje dag, mer än man behöver. Du som är ängschlig över småsaker men en bergfast klippa på samma gång, du som retar dig på att det låter högt när jag dricker vatten men som genast bannar dig själv för det. Du som somnar med en hand på min rygg och som fick mig att fria för exakt tre år sedan en fredag i en stenglugg på Skansen Kronan (och på tal om det: vi borde verkligen gifta oss snart).

Du du du. Som nu är jordens finaste pappa till våra barn. Våra, i plural! För snart är de två!

Jag hittade precis ett printscreenat sms från för tre år sedan, strax innan N föddes. Jag hade skrivit något till dig om "denna lilla människa som vi ska älska tills vi dör, följa genom livet, ta bort skalet på äpplena för". Och du svarade att vi var det bästa som någonsin hänt dig, men att du "minsann inte tänkte ta bort skal från äpplen". HA! Är det något du gör är det just det: fixar och donar och grejar och trixar och vänder och vrider. Allt för din unge, din familj. Alltid. Rimligt som orimligt. Nu har vi ju ett barn som gärna äter äppelskal, men hade han inte gjort det hade du garanterat stått där och petat bort det trots att du är allergisk och får eksem. Det finns inget du inte gör för Nils.

Herregud som jag älskar dig. Som jag fortfarande tänker "damn är han MIN?!" när du kliver in i ett rum. Som jag fortfarande längtar efter dig varje dag när jag är på jobbet. Det är en sån ynnest att få leva med dig.

Fem år idag och jag vill ha femtusen till. Alltid du.
din J.

Den här graviditeten vs förra

Alltså så spännande det är med den här sprattlande fisken jag har i magen! Det är liksom något levande därinne. En människa! Lika absurt att greppa som det var förra gången. Och lika roligt, även om tiden rusar på ett annat sätt med tvåan och en liksom knappt hinner tänka på det? Fast jo, nu börjar det faktiskt kännas lite verkligt.

Graviditetsmässigt är mycket likt förra gången och annat är det inte. Dokumenterar detta nu för att det... kanske kan vara kul att läsa i framtiden? (För mig själv, alltså). Jag mår även den här gången rätt bra och kroppen verkar med på noterna. Känner litegrann av en fog, antar jag att det är, i högra ljumsken. Det är nytt, hade noll sådana känningar/smärtor sist. Jag knappt mått illa alls någon av gångerna, men med Nils var jag aldrig hungrig. Jag blev proppmätt efter två skedar mat och kunde inte äta vissa saker, som tomat och broccoli. (Några timmar efter att han föddes blev jag jättehungrig och fick en total ahaupplevelse, hade inte känt hunger på nio månader). Den här gången har jag helt vanlig aptit, är ofta hungrig och blir inte äcklad av någon speciell sorts mat.

Jag hade en tydlig linea nigra (pigmentrand) förra gången, både över och under naveln, och ingen alls den här gången. Eller kanske att det syns en svag, svag under naveln nu på slutet, förresten? Från sist minns jag också det här lustiga: att jag tyckte att jag själv luktade lite konstigt. Trodde i början att jag behövde duscha, eller typ tvätta strumpbyxorna jag hade på mig, men det kändes likadant även när jag var nyduschad. Insåg att det hela satt i min näsa/hjärna. Nu: inga särskilda doftupplevelser eller doftkänslighet.

Jag har nog oroat mig mer den här graviditeten tror jag. Fast mest i början. Tror det var för att jag var frisk som en nötkärna förra gången och då kände mig kolugn, medan jag inledde den här vändan med tre månaders förkylning och lunghostan från helvetet. Det kändes liksom orimligt att den lilla ärtan i magen skulle utvecklas på rätt sätt när min kropp var så ur fas. Väldigt läskig känsla. Det underlättas kanske inte heller av att jag ju vid sidan av mitt vanliga jobb är redaktör för dokumentationer om sällsynta sjukdomar på ett ställe som heter Ågrenska. Där frotterar jag mig i genetik några gånger om året och har bland annat intervjuat kanske 40 föräldrapar till barn med olika ovanliga syndrom, som ALLA börjat sin berättelse med "graviditeten var heeelt normal".

Apropå sjukdomar fick ju Nils höstblåsor i september och jag drabbades av samma virus (sannolikt, fast jag fick inga blåsor), vilket föranledde en del databas-läsande från min sida, om riskerna för fosterskador. Sen var jag magsjuk i december. Men sedan dess har jag varit frisk i alla fall! Frisk har hela tiden känts synonymt med trygg.

Jag har båda gångerna haft väldigt bra värden enligt mvc, fast förra gången åt jag lite järntabletter. Sluppit det nu! Lågt blodtryck båda gångerna, svimmade på Coop någon gång i höstas. Bonk med ansiktet rakt i stenplattsgolvet.
Tycker att magen ser ungefär likadan ut som sist, en kanonkula liksom. Vi har inte tagit reda på kön den här gången heller (till skillnad från alla andra, känns det som?). Axel är den som haft den starkaste åsikten i att inte vilja veta före förlossningen. Jag håller med om att det är något charmigt med att inte veta på förhand men jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag är extremt nyfiken nu. Hade nog sagt ja dirr om Axel hade velat kolla.

Vem är du? Du som sparkar som en tok därinne, stora delar av dagen men kanske allra mest på kvällen. Vars fot jag plötsligt har i handen när jag lägger handen på magen. Är du en kvällspigg en, som jag? Hur ser du ut? Är du lik Nils? När kommer du till oss, tänker du? Och vad heter du? Vill veta allt allt allt!

Det är sex veckor kvar och börjar kännas på riktigt. Jag längtar.

v 33 (två veckor sedan, blir v 35 i morrn)