Ordvalens betydelse

DN satte idag rubriken "Viljan att berätta blev hennes död" på ettan, till en artikel om Kim Wall.

Nej DN. Nu vet vi inte exakt vad som hände ännu, men om Kim Wall blev mördad av en man, vilket polisen ju misstänker, så var det mannens våld som blev hennes död. Om det var en olycka som den misstänkte själv hävdar, var det olyckan som blev hennes död. Men hennes vilja att berätta, eller hennes journalistiska driv, var inte det som dödade henne.

Självklart förstår jag hur den som satt rubriken menade. Men det spelar faktiskt roll hur vi väljer att uttrycka oss, för det handlar om var vi lägger skulden. En kvinna som våldtas av en man har inte orsakat våldtäkten genom att vara klädd på ett visst sätt, eller agera på ett visst sätt. Våldtäkten orsakas av mannen som våldtar. Punkt. På samma sätt orsakas alla mord av den/dem som mördar, aldrig av offret eller offrets egenskaper.

Genom att skriva att "viljan att berätta blev hennes död" normaliserar vi mäns strukturella våld mot kvinnor, låter det vara något vi måste räkna med kan hända, något statiskt, och som kan undvikas eller inte beroende på val vi gör. Eller beroende på tur och otur. Vad vi istället borde göra är att peka på våldet som något oacceptabelt, varje gång det inträffar, och prata om hur vi får bukt med det.

Berätta gärna om Kim Walls vilja att berätta, exempelvis genom att länka till den här sajten där några av hennes reportage finns samlade. Men hävda inte att den där viljan dödade henne.

P

Det låg en världskarta under mitt skrivbord när jag jobbade på GP Utland. En jättestor i fina pastelliga färger. Den låg liksom hälften under mitt och hälften under min chefs skrivbord, de stod mitt emot varann, och jag tänkte att den nog var bortglömd och att ingen ville ha den. "Johodu, den ska jag ta med hem och hänga upp hemma när jag går i pension" sa han när jag hade tagit mod till mig och frågat om jag inte kunde få den.
Jag förstod aldrig varför han inte bara tog hem den direkt, men det kanske var för att han ändå jobbade jämt? Jämt var han där på redaktionen. På helgen hade vi bara bemanning av en person på utland, men chefen kom alltid in en timme eller två ändå. Kunde inte låta bli. Han visste nästan allt om nästan allt, ni vet sådär old school-uppslagsverkslik som bara människor som vuxit upp utan Google kan bli? Vi pratade ofta om Nicaragua som var bådas favoritland och från första dagen lät han mig skriva om precis vad jag ville, precis vad just jag tyckte var viktigt att ta upp just då. Av allt som händer i hela världen. Jag älskade det, och av det lärde jag mig enormt mycket. Jag fick fria händer och mycket uppmuntran. Jag minns vad han sa till mig första dagen, i hissen på väg upp till våning fem: "Välkommen till journalistiskens rolls roys". Det var hans sätt att tala men blev också en sanning: för mig har utrikesjournalistiken alltid varit rolls roys.

P var en speciell chef och person. Han kunde vara bufflig och ibland lite gubbig på så vis att han utan att tänka på det själv, förmodar jag, kunde få det att låta som att ens idéer ursprungligen kom från honom själv. Men han var alltid, alltid varm, och uppriktigt intresserad av sin omgivning. En gång sa han till mig och min kollega Sigrid att han "inte kunde förstå hur vi kunde gilla att äta medhavd köttfärssås i plastlåda", liksom utan att reflektera över att det kanske inte är en sak man säger till sina kollegor när man själv varit chef i 30 år och tjänar dubbelt så mycket som de. Själv åt han inte lunch, men gärna en kanelbulle eller en glass. Rökte för mycket. Var klok som en bok. Månade om ens framtid. Jag kände alltid att han hade mig lite under sina vingar, och jag tyckte mycket om honom.

P blev 70 år. Förra veckan dog han, av lungcancer. En diagnos han tydligen haft i tre år, nästan precis lika länge som han varit pensionär. Och det känns ju förbannat sorgligt.

Jag hoppas i alla fall att han satte upp den där världskarta hemma de sista åren och att han kände yes, jag såg världen. Jag gjorde det jag kunde för den.

Back to vardag

Det är rent otroligt hur trött man kan vara efter en hel sommar av ledigt. Är helt slut just nu. Har också fått en konstig sensommarförkylning som inte blev bättre av några timmar i ösregn på WoW förra helgen. Och den här helgen har jag och Nils varit hemma själva eftersom A är på svensexa i dagarna tre. Är således ännu mer slut nu, men det ska väl repa sig.

Bra grej: Nils älskar sin nya förskola! Vi hade gått förbi utanför innan och när det väl var dags var han så pepp att vi knappt behövde vara med alls. Han pratar mycket om sina nya kompisar och ringde också mina föräldrar och berättade att han varit "HELT HELV" på förskolan. Jättestolt.

Igår plockade vi rabarber att frysa in. Det var skoj! Sen bråkade vi i en halvtimme om att Nils tyckte att jag förstörde hans lunchpannkaka eftersom jag hade gjort en rulle av den. Han ville hellre äta uppifrån och ner, alltså sylten först. Helst medelst tunga: "jag vill slickla sylten!". Vilket han fick, men då var den var ju redan "förstörd" och ingen annan pannkaka var lika bra som den). Tålamod schmålamod.
Idag har vi gått BB-marschen och protesterat mot kaoset i förlossningsvården. Blir helt galen av att tänka på hur nedprioriterad denna del av vården är. Det måste gå att hitta en bättre fördelning av resurser än att kvinnor ska vara rädda att behöva föda i bilen för att de inte får plats på förlossningsklinikerna. Förihelvete.

Fick förresten en liten aha-upplevelse när Jenny skrev att hon tvingades lägga sig tidigt några kvällar på grund av feber och efter det kände sig back on track orkesmässigt. Att jag är trött nu kan ju till exempel hänga ihop med att jag lagt mig klockan två båda kvällarna Axel varit borta och gått upp med Nils 6.30. Det är inte en omöjlig teori. Och i så fall är det ju lätt att råda bot på! (Dock: det finns ju så mycket annat en vill hinna med än att sova. Mitt eviga gissel, detta, och ja, jag vet att jag tjötat om det förr. Men ändå: så svårt.)

Mvh Pigg på kvällen_84.

Sommarstugeturnen 2017

Hej hej dagboken. Så mycket sommar som gått ses sist, så lite datortid. Men det är väl en bra grej. Skönt hur som. Som vanligt körde vi två veckor Bergsvik, två veckor i Bexet den här sommaren. Mmm sommartstugelife. Oplanerade dagar. Det bästa.

Bergsvik bjöd på kvicka krabbor och lila sjöstjärnor, och massor av kusinhäng för Nils del. Jag gick och klurade en del över ett jobb-beslut vilket upptog lite energi, och en annan grej blev inte som vi hade tänkt. Om det skriver jag kanske mer en annan gång. Men förutom det var det allt väldigt skönt och ledighetsbetonat. Det åts och badades. Åktes båt med grannen. Jag läste sex böcker. Erik trampade på en geting och kunde inte gå på tre dagar. Axel sprang nio och en halv mil på årets Backyard Ultra i Lur och Nils var med på ett hörn på sin första springtävling samma dag (dvs han lånade nummerlapp av Gustav och Lilly, som vi hade hejat på när de sprang Lilla Gårviksloppet). Själv sprang jag väl en gång, tror jag. Vi fick en pizzasten av F och S när vi hälsade på dem och  bebistvillingarna i deras stuga inte så långt bort, och sen lagade vi århundradets pizzor med den på grillen.

Sen följde Bexet, efter att vi landat några dagar hemma. Det blev ett blåbärsår i år med och vi plockade en hel del: Nils till 99 procent för munnen och en procent för lådan. Vi letade kantareller också, hittade kanske sju. Anders och Axel grävde en kanal för båten och fiskade gös om kvällarna. En kväll åkte vi till Torup och spelade bilbingo. Det var helt fantastiskt, vill aldrig göra annat. Första varvet hade vi total panik eftersom vi inte fattade systemet med låga tal till vänster, höga till höger. Tyckte att alla tanter och gubbar var orimligt kvicka. Men när Anders knäckte nöten blev tempot perfekt. Vi räknade ut att det nog nästan var större chans att vinna än att inte vinna, vann inget ändå. 

En annan dag hade vi lopppisrunda och brände av kanske fem loppisar. Hittade en ockragul glasvas och några ramar och ett blommigt barnförkläde. Och svinfina gamla trästolar från en biograf för 30 kronor styck (!!!!!) som vi inte riktigt hade plats för i bilen, och som jag inte kunde med att köpa för att sedan sälja vidare här hemma eftersom det kändes så kapitalistiskt (tänkte uppenbarligen tanken men hejdade mig). 

Jag läste några böcker till (har sånt läsflow nu!), låg inte direkt konstant i vattnet för det var i ärlighetens namn inte så himla varmt i år, sommarvädret, men badade många snabbdopp gjorde vi ändå. Lyssnade på p1 i trädgården för att förhöra oss om regeringskrisen. Lagade risotto och hade födelsedagskalas i efterhand för mig och Axel och Anders. Vandrade i skogar, den gamla vanliga vid Sonhult och en ny i Femsjö. Eller skogen var ju inte ny, men för oss! Vi gick på spångar och hade med oss fika och Nils var t-h-r-i-l-l-e-d. Mindes med ett fniss när Anders skulle springa i skogen förra året och kom tillbaka efter fem minuter eftersom en fasan flaxat till i en buske och han blivit så rädd att han inte vågade fortsätta. 

Vi hade också barndomsvänner på besök, just den dagen den veckan som det regnade like crazy och vi fick hålla oss inne i stugan elva personer varav två tvååringar. Men allt går!

Sommaren 2017, du var go. Men för snabb. Sju veckor försvann i ett huj.