Måndag hela veckan

Den här veckan, sån overload. Axel i Bryssel på en EU-grej med jobbet, så jag ska hämta lämna varje dag hinna jobba åka till huset prata med snickarna bestämma tusen saker om renoveringen föreläsa för nyanlända elever på skolan där Axel jobbar boka flygbiljetter till två olika resor inkl planera dem samt deklarera. Allt inkl pms från helvetet. Jorå!

I måndags glömde jag Nils snuttar hemma, det hällregnade oss genomblöta, busschauffören meddelade att barnvagnen skulle stå i mitten av bussen men hunden fick minsann bara vara allra längst bak. Hade glömt nycklarna till jobbet också, och på lunchen fick jag sån ångest av tanken på att Nils inte skulle kunna somna på förskolan utan elefanten och giraffen att jag åkte hem (till svärisarna där vi ju bor för tillfället) och hämtade dem och tog mig till förskolan där han förstås redan hade somnat utan minsta problem, med ett låne-får. Jaha.

Har utmattningsgråtit två gånger och lagt mig för sent på kvällarna eftersom en stunds lugn i slutet av sådana här dagar känns som den enda räddningen.

Fikat bulle, har vi också gjort. 

En påsk i Bergsvik

Kyla, men lite sol. Mycket, mycket såpbubblor. Äggjakt i trädgården. Barn med jojofeber och hosta, ett läkarbesök på påskafton för att utesluta lunginflammation. Oändligt med godis. Lite intervallträning i Gula hällarna-slänten. Nils som sa "jag älskar dig" till mig för första gången (helt självmant!) och som i nästa stund tvååringskrisade och meddelade att han faktiskt VILL BITAS.

Fyra och en halv härliga lediga dagar i sträck. Det var påsken 2017!

En helg i april

Världens bästa dag, hade vi. I fredags, när flasharna kom. Hade just varit på mäklarens kontor och fått nycklarna till huset, två tunga nyckelknippor med mängder av nycklar, till dörrar och fönster och garage. Till vårt eget hus. En snabb unnig fir-öl på Magasinet mellan mötet och förskolehämtningen, det var sol och vår och körsbärsblom och pussas mitt på gatan.

Axel gick till aw med kollegor och jag gick för att hämta Nils. Hans förskolekompisar ropade lyckligt att de hittat en humla, och kanske kanske att Nils hade klappat den litegrann för på natten senare vaknade han flera gånger och beskrev att hans svullna pekfinger var "mycket varmt, mamma".

Så gick vi hemåt genom Haga och där kom flasharna. Attentat. Lastbil. Misstänkt terrorattack. Stockholm. Tre döda, som blev fyra.

Så overkligt, och ändå väntat på ett obehagligt sätt. Vi gick hem och byggde med duplo samtidigt som jag följde livesändningarna med ena ögat och båda öronen. Blir vansinnig av att tänka på dem som försöker utnyttja den här situationen, få oss att bli rädda för allt som känns främmande. Som försöker få till hårdare tag och mindre förståelse. Det är läskigare än terrorn. Samtidigt så fantastiskt att se hur människor instinktivt slöt upp, öppnade sina hem och hjärtan för varandra. Det har sagts oändligt många gånger redan, men kärleken är mycket mycket större än ondskan. Blev rörd av det.

Så fortsatte vi vår helg. Livet gör ju just det även efter en terrorattack. Det fortsätter. Och det är väl det bästa svaret på terrorismen. Vi hade en underbar lördag, hängde i stan och på Plikta, gungade och hade vårjackor på. Inga tider att passa och inga flyttlådor att packa. På söndagen åkte vi till huset för första gången sedan den förra ägaren flyttat ut, och det var en väldigt märklig känsla. Härlig, men också med rejäla inslag av herregud hur ska vi klara detta? Så mycket att fixa innan vi ska flytta in. Så många projekt på att göra-listan, även om hantverkarna nu satt igång och ska göra alla de svåra och stora grejerna. Men ändå. Så mycket att lära sig, ett helt hus att ta hand om. Hjälp. Men det blir nog bra.

Så blev det måndag och jag och mamma gick och såg Schibbyes föreställning om Kalityfängelset på Storan. Blev påmind om varför jag blev journalist och om hur mycket jag saknar att göra journalistik som verkligen betyder något. Utrikesfrågor var mitt självklara fokus redan från början som journalist och jag saknar det perspektivet, att skriva om det som påverkar människors liv på de mest basala sätt. Nu kanske mer än någonsin.

Inneboende

Nu har det gått så där lång tid igen. Hinner inte skriva, hinner inget den här veckan. Den är extra allt. Så är det ibland.

Men vi har flyttat! I lördags. Axel hann bli magsjuk en sista gång några dagar innan, samma kväll som han skulle ha spelat skivor på mitt jobbs inflyttningsfest på nya kontoret.. Jaja. Vad är väl en bal på slottet och så vidare? Vi kom till slut upp i sju magsjukor under mars månad, kommer minnas detta med skräck. Men han hann bli frisk till flytten i alla fall, som gick utmärkt tack vare en drös snälla människor som bar och slet. <3 p="">
Nu befinner vi oss hos mina svärisar där vi ska bo i två månader-ish tills alla golven i huset är färdigrenoverade. Våra prylar är lagrade i gästrum resp källaren hos snälla vänner som har extra plats i sina hus. I morgon eftermiddag sker tillträdet till vårt hus – de sista pappren skrivs på, sen ska jag och A gå och dricka bubbel nånstans innan vi hämtar N på förskolan. Äntligen är allt klart! Väldigt mycket fredagsfeeling på den.

Nils har varit helt med på noterna angående flytten vad det verkat, väldigt förtjust över att vara hos farmor och farfar. Första natten vaknade han och ville Hitta farfar! Farfar är hemma! Ja!. Men i morse när vi gick förbi Landsvägsgatan på väg till förskolan såg han vår port och sa mamma, jag vill ha hemma. Mitt hjärta alltså. Hur förklarar en för en tvååring vad en flytt innebär?

Litet meddelande på fönstret sista veckan i läggan.
Tack sopgubbarna!

Vårt nuvarande hem, i Leifs och Kerstins musikrum (namnet pga
vägg av vinylskivsbokhyllor som inte syns i bild). Verkligen inte
pjåkigt! Mycket större än vårt tidigare sovrum, till exempel, så det
känns lyxigt. Kommer dock sannolikt få panik snart av att ha alla
kläder i en resväska.