Jelp

Trist med de där nya forskningsrönen om mjölk för jag kommer verkligen dö vid 40 års ålder eller så om de stämmer. 

Signed and sealed!

Jenny frågade om jag plockat bort inlägget om husförhandlingarna. Och ja, det hade jag ju. Eftersom vi inte hade skrivit på kontraktet än blev jag lite nojjig att fel person skulle läsa och att hela himla affären skulle gå i stöpet. Kanske lite överdriven oro, men men. Nu har vi skrivit på! Det känns fantastiskt. Vi har firat med bubbel och panerad getost hos mina svärpäron som passade Nils under tiden. Hurra hurra hurra hurra hurra.

Sååå: nu kan jag publicera inlägget om de senaste veckornas berg-och-dal-bana igen. :)

Den här januari-februari har jag varit: trött. Så trött så trött så trött. All energi har gått till huset, tankar om huset, förhandlingar om huset. Vid överlåtelsebesiktningen upptäckte vi att det var förhöjda fuktnivåer i golven, och även om det är ett problem som sägs drabba 80 procent (!) av alla radhus byggda på 60- och 70-talen så vill vi såklart inte ha fukt i golvet. Och att riva ut samtliga golv och lägga nya är ju inte gratis. Direkt.

Så vi har förhandlat med säljaren om slutpriset inför kontraktsskrivningen, eller rättare sagt säljaren och hennes exmake som trätt in som "rådgivare". Han har förordat en quickfix med fläktar istället för en helt ny golvkonstruktion, och även om jag såklart fattar att de vill komma billigt undan så blev det lite tröttsamt i längden. För att få gehör får vår vilja att åtgärda på ordentligt vis har vi behövt ligga steget före hela, hela tiden. Jag har läst på och läst på och läst på. Ringt och ringt och ringt och ringt till folk som kan sånt här.

Och det gav resultat. När säljarens exmake sagt att "det inte är så konstigt att fuktmätaren ger utslag den här årstiden" har jag sagt att jo, för enligt alla experter är den som högst på sommaren, när luftfuktigheten är som högst, och som lägst nu på vintern. Faktiskt. Och när han sagt att han blir "mer och mer övertygad om att snabblösningen med fläktar kommer funka" har jag sagt att nej, för jag ringde själv upp snubben som du refererar till och han sa att hans metod egentligen bara syftar till att leda bort lukt, inte åtgärda själva fukten. (Och att jag även ringt den mannens förra arbetsgivare, ett företag som jobbar med fuktproblem, och inte ens de trodde på den här lösningen.) Och när han sagt att "grannarna som bor intill har ju i alla fall nöjt sig med att bara byta syllarna, såatteh, det räcker väl" kunde jag lägligt nog kontra med att nädu, det där är hittepå, jag ringde faktiskt grannarna igår kväll och pratade med dem, och de har ju minsann rivit ut alla golv och satt in ett Nivellsystem innan de flyttade in, precis det som vi vill göra.

– Jaha, vad kostade det då? undrade mäklaren och säljarens exmake unisont och lite perplext.
– De visste de inte, för säljaren stod för nästan hela kostnaden, berättade jag, rättså nöjt.

Sådär har vi hållit på. Jag är ganska säker på att de underskattade min level of ambition gällande faktaresearch innan de här samtalen drog igång om en säger. Men jävlar vad det frestat på, jag har inte tänkt på annat än golv och syllar och bjälklag och offerter (och träslag... den roliga delen av det hela) på veckor. Men så blev vi äntligen klara i torsdags. Papprena är inte påskrivna än men säljaren ignorerade till slut sin exman och drog till med en summa som hon kunde tänka sig att sänka priset med. Det var lite mindre än vi hoppats på, men blir ändå bra. Och så renoverar vi golven, bor hos föräldrar några veckor i vår och sen flyttar vi in i ett hus med sprillans nya golv i hela huset och en nedslagen vägg mellan kök och matplats som vi velat från början. Det kommer bli bra!

Den här helgen har Axel och Nils åkt till Bergsvik med mina svärpäron och jag är hemma och tar igen mig. Axels idé: "ska du inte ta och stanna hemma och bara gotta dig en helg och bli frisk från den där förkylningen någon gång?". Så det gjorde jag. Idag har jag gått omkring här hemma, städat lite googlat husgrejer ätit chips kollat homeland.

Igår kväll hängde jag med Lisa till Nöjesguidens årliga prisgala på Draken, vilket var mycket skoj. Vågade mig äntligen på julklappsläppstiftet och trivdes! Har liksom aldrig varit en läppstiftstjej, men tydligen är jag det nu.

Nils, 22 (23) månader

Hej cookie.

22 månader! Eller väldigt snart 23 faktiskt, det har varit så fullt upp att jag inte hunnit skriva förrän nu för vet du? Vi har köpt ett hus! Ett radhus i Fiskebäck, och vi tror att det kommer bli så himla bra. Vi pratar med dig om huset och då säger du jaaaa, och när vi frågar vilka som ska bo där med dig säger du mamma, pappa, Elsa och Pippi (Långstrump). Häromdagen ville du titta igenom bilderna i hus-prospektet två gånger istället för godnattsaga.

Du älskar Pippi och pratar väldigt mycket om henne. Astrid Lindgren går över lag går hem väldigt bra, Astrid-listan är nog vår mest spelade på Spotify nu. Det var ju en evighet sedan jag skrev brev till dig senast, tänk allt som hänt sedan dess. Julen var fin! Vi firade med både din mormor och morfar och farmor och farfar och våra syskon och alla på en gång. (Förutom Erik och Torunn som vi som vanligt hade en härlig bonusjulafton med på juldagen). Morfar var jultomte och du satt i hans knä och såg väldigt förundrad ut. Mormor hade stickat dig världens finaste tröja, i vitt och grått, och nu har hon stickat en likadan till Axel! Ni är världsfina i dem.
I mellandagarna var vi i Bexet och då kröp du upp i sängen jämte morfar och drog upp filten ända upp under hakan, som han, och lade händerna längs sidorna och började låtsassnarka. Det var fnissigt. Så låg ni där i varsin säng och tittade på varann och tog er en eftermiddagsvila. I julas började du också prata i hela meningar, det kom helt plötsligt. Visst hade du sagt ”titta där pappa” och liknande innan, ibland, men mest ett ord i taget. Men nu sa du liksom längre meningar. ”Men jag vill inte det” eller ”Jag har sovit färdigt!”.

Du kan räkna också – ett tå teeee – för du vet att på tre brukar det ju hända något skoj. Om vi fortsätter med fyra säger du fem! och så mimar du med till sex sju åtta och sen ropar du NIO NIO NIO NIO. Du gillar nio bäst.

Du är väldigt förtjust i fordon av olika slag, vi fattar inte hur detta gått till eftersom jag och Axel är så otroligt ointresserade av bilar och sånt. Men du älskar brandbilar och spårvagnar och flygplan och grävskopor och sopbilar. Du har blivit kompis med sopgubbarna som kommer och tömmer sopor precis utanför vårt köksfönster kvart över sju varje morgon. När det börjar blinka utanför ropar du sopbil (”opbiiil”) och så ställer vi oss i fönstret och tittar. Gubbarna tittar alltid efter dig nu och när de tömt färdigt containrarna från soprummet ställer de sig på en liten rad och vinkar till dig. Varje morgon. Det är så otroligt gulligt av dem. Då ropar du hejdå! hejdå opbil! och vinkar och sen gör du ett vrooom-ljud och en gest som visar att nu kan de få åka vidare.

Du gillar att bygga koja (då sätter du pekfingret för munnen och viskar schhh och sen hoppar du fram) och kurragömma. Ibland springer du och gömmer dig bakom någon dörr och för att vi ska märka att du gömt dig ropar du Ni-ils! Ni-ils! Var ääär du? Sen, när vi hittat dig, ropar du Jag tar dig! Jag tar dig! och så springer du själv iväg och vill bli jagad.

Tänk att vi ska flytta. Det känns konstigt att flytta ifrån lägenheten där du föddes, eller du föddes ju inte här inne såklart, men här där vi bott de här åren som vi haft dig. Det känns lite speciellt. Axel sa häromdagen att när man hör någon säga att hen bodde ”sina två första år där och där” så tänker man ju oftast att det inte räknas om det var så kort tid. För man minns ju inget från den åldern. Men det känns ju helt sjukt att tänka så för de två åren här är ju hela ditt liv! Det är ju allt. Det är lek i tågparken bakom huset, det är peka på spårvagnar och att gå och köpa frukost runt knuten på helgmorgnar. Det är leta katterna på innergården och vinka i balkongfönstret till den som går hemifrån. Det är alla museer ett stenkast bort, och plikta och Slottsskogen förstås. Det var här du lärde dig prata och gå och blev en liten människa. Jag kommer alltid alltid att minnas tiden i den här lägenheten som något så jävla fantastiskt.
(Oj svordom. Häromdagen när du tappade något i golvet hörde jag dig förtjust utropa ”faaan!” några gånger. Eh, är det nu man måste skärpa sig som förälder och inte säga sådant längre? J Fast din kompis Gunnar tar ändå priset, sin andra dag på förskolan ropade han ”här blir det öl! Mera öl tack!” till personalen när de dukade fram glas. För de hade precis varit på semester på Kanarieöarna. Hehe.)

Och på tal om vad du upplevt här i Haga: Förskolan! Som ligger en minut bort och där du kan namnet på varenda unge och stortrivs. Med dina favvopedagoger Avan och Tobbe och den mysiga gården.
Men vet du vad vi får efter flytten? En inhägnad trädgård där du och Elsa kan springa runt, och mycket mer plats. Ett större och ljusare kök, ett större och ljusare vardagsrum, och din kompis Gunnar på sju minuters gångavstånd. Kusinerna en kvart bort. Havet nästan alldeles inpå. Pallkragar att odla grejer i. Ett äppelträd.

Vårt alldeles egna ställe. Tänk att vi ska bo där!

Tänk att du finns. Och din pappa. Det är det bästa bästa bästa.

Puss, mamma.

Inte bäst nej

Läser Linnea i USA:s inlägg om hudvårdsprodukter och tycker att det låter så himla härligt att hitta en hudprodukt och få världens aha-upplevelse. Tyvärr himla långt ifrån min relation till hudprodukter. Kan närapå ingenting om detta inser jag.

Okej här kommer en bekännelse. Min kvällsrutin är: att bara gå och lägga mig. Orkar aldrig tvätta av sminket ens. Jag tvättar i princip bara bort det när jag ändå duschar. Min hy brukar inte bli fet eller torr, vilket kanske är lite flax och också därför jag inte "tvingas" sköta mig bättre, men det känns ändå som att detta är att visa mer än lovlig lättja. Jag tänker att mascaran väl typ skavts av ändå under dagen och så använder jag mineralfoundation som ju ska vara naturlig och inbillar mig att den därför inte är så hemskt farlig att låta sitta kvar.
(Och de få gånger jag tvättar ansiktet på kvällen gör jag det med helt vanlig tvål. Ehe. Det är inte bäst va?)

Ibland tänker jag att jag ska skärpa mig och läsa på och köpa nån dyr produkt och se vad som händer, hur skillnaden blir. Sen glömmer jag oftast bort det igen.