Jag var fjorton. Vi satt i bilen på väg genom allén. Det var bilkö och jag hade varit och slingat håret hos Annika på Salong Klipp eftersom jag skulle åka till Island dagen efter, med handbollslaget, och ville vara fin i håret. Det blev ganska randigt minns jag men det var nog på modet då. Vi satt i alla fall där i bilen och lillebror frågade mamma varför hon hade kört så fort innan vi fastnade i bilkön.
Mamma varför körde du så fort? Det var för att de hade ringt från sjukhuset. De skulle fixa hjärtat på pappa och så hade något gått fel. De ringde och sa till mamma i telefonen att det var bäst att vi kom med detsamma, så vi åkte i ilfart. Och så var det bilkö i allén.
När vi till slut kom fram var min pappa kall om händerna och då förstod jag, då kom skräcken fast faran redan var över. Och jag minns känslan av att världen rasade ihop, och att sjuksystrarna frågade mig om jag ville ha ett glas saft. Det ville jag inte, jag ville bara att pappas händer skulle vara varma igen som de alltid är.
Pappas hjärta blev perfekt efter det där, även om det var nära att det inte blev så. Och det är nog det där "det var nära att" som gör att det känns så läskigt nu, femton år senare, när läkarna ska fixa till hjärtat igen. Det ska de göra på onsdag. I morgon åker vi med honom in allihop, lillebror har kommit hem från Frankrike, mamma har lagat våfflor vi kan mumsa på om det blir mycket väntande och jag har packat ner kortlek och frågespel i väskan. Vi är laddade. Lillebror har också läst på internet att de gör tolvhundra sådana här operationer om året på Sahlgrenska, flera om dagen ju. Det är deras paradoperation, den de kan utan och innan och den de stoltserar med ger så fantastiska resultat.
Så alldeles snart är pappas hjärta helt perfekt igen, så att det kan pumpa starkt i minst tusen år till. Jag ska
bara blunda och hålla andan en liten liten stund till, och sen är vi där. Älskade
pappa.
