Hela veckan har jag tänkt skriva ett detaljerat inlägg om Way out West. Om hur roligt det var. Om när Emma fick ett telefonsamtal om nytt jobb samma sekund som vi gick in på området, och om spelningarna som kändes i magen, om solskenet och ölen och regnet som höll sig borta för det mesta och om hur mycket tid man ägnade åt att hitta folk eftersom det aldrig gick att ringa varann. Om den klyschiga men underbara Göteborgseuforin på Håkan, om nostalgin på Cat Power och om Rodriguez som kom och spelade och liksom fanns på riktigt, inte bara i Searching for Sugarman, och som sa "I know its the drinks talking, but I love you too" när alla jublade. Om att träffa gamla gymnasiekompisar och bli så himla glad över det. Om missförstånd som löste sig. Om drinkarna hemma hos Malin och Björn, om den gladfulla känslan och om att tycka om någon så väldigt mycket.
Om klubbspelningarna, och om att dansa sig svettig men inte trött och om konfetti av hjärtan. Och om att cykla till någon efterfest på Röda sten och sedan hem igen när det blivit alldeles ljusblått över Älvsborgsbron, och köpa pepsimax och ostbågar och hamburgare och om att sitta på sängkanten och goffa det innan somningen. De sakerna.
Men jag hann liksom inte skriva, och nu är klockan två och i morrn åker vi till Paris. Way out west 2013 – mitt allra första (!) – var i alla fall allt det där. Och ungefär såhär såg det ut:
Om klubbspelningarna, och om att dansa sig svettig men inte trött och om konfetti av hjärtan. Och om att cykla till någon efterfest på Röda sten och sedan hem igen när det blivit alldeles ljusblått över Älvsborgsbron, och köpa pepsimax och ostbågar och hamburgare och om att sitta på sängkanten och goffa det innan somningen. De sakerna.
Men jag hann liksom inte skriva, och nu är klockan två och i morrn åker vi till Paris. Way out west 2013 – mitt allra första (!) – var i alla fall allt det där. Och ungefär såhär såg det ut:
