Jag har gått och dragit lite på det här inlägget eftersom det är så svårt att veta vad jag ska skriva. Och hur. När något jobbigt händer är det plötsligt svårare att avgöra vad som lämpar sig på en blogg och vad som känns för privat för att dela med sig av. Men nu gör jag ett försök i alla fall.
Jag och David har haft en tung höst, och för några veckor sedan bestämde vi oss för att göra slut. Det var jag som drog upp det hela till ytan och ville att vi skulle ta tag i oss själva lite, men i
slutändan, när jag var beredd att kämpa och såg olika möjliga vägar för oss att ta oss fram på så gjorde inte D det längre. Och vi blev
nog ganska chockade över det båda två egentligen, men sådär är ju livet
ibland. Det är så himla lätt att ta varann för givna när allt har känts så fullkomligt självklart hela vägen tidigare.
Att bestämma sig för att försöka sluta älska varann gör ju alltid ont, det är lika jobbigt att vara den som tar beslutet att ge upp som att vara den som inte tar beslutet, men som ändå måste rätta sig efter det. Det vet jag, för förra gången jag gick igenom detta så var jag den som gick. Konstigt nog var det exakt samma datum som allt detta hände, fast fem år tidigare. (..!) Ödets ironi antar jag.
Så ja, nu försöker jag vänja mig vid
detta nya. Vi bor kvar ihop i vår lägenhet fortfarande tills vi klurat ut allt som ska kluras ut. Och det känns fint att få hålla om varann i det jobbiga trots
allt. Få vara ledsna ihop. Och att också få ha helt vanliga dagar ihop, med middag och vem vet mest på tv och hur har din dag varit? för att man ska kunna vänja sig vid det ovanliga.
Men
det gör ju också så inihelvete ont såklart. Att jag kommer behöva lära mig somna
utan att känna hans skägg mot nacken. Att jag måste göra något med
kakburken med alla fina lappar i, små lappar från fem år av älska varandra. Att jag måste ta
in att vi inte kommer skaffa den där lilla kattungen vi velat ha och
skratta åt den och skicka sms till varann om vad den hittar på när den andra
inte är hemma. Att jag inte kommer få se D lägga huvudet på sned då
och skratta med ögonen som han alltid gör när han ser gulliga djur
och/eller små barn. Den är värst av alla tror jag, att tänka bort det där ögonglittret. Och att ge upp tanken på den lilla fina, knäppa
familjen vi skulle bli en dag, efter att vi hade köpt vårt hus, suttit på
golvet med för få möbler första kvällen och spelat spel och druckit
vin. Kanske tävlat i någon påhittad gren och skrattat
åt det absurda att vi köpt ett hus och nu var vuxna på riktigt. Att tänka att det inte blir vi som blir föräldrar ihop en dag, trots att vi trodde att vi nog skulle bli det.
Men jag är okej ändå, även om det känns mörkt många stunder. Jag är glad att vi hanterar det som vi gör, glad att vi respekterar varandra och tycker om varandra och att vi kommer kunna ha en relation kvar med mycket av det som är bra med oss. Inte samma relation förstås, men en annan. Som också är bra.
Tack D för allt det fina. Vi gjorde så gott vi kunde. ❤
