Bara massa dal.

Tack för alla era hälsningar och hejarop. Magsjukan är över för min del men överförd till D som nu mår skit stackarn, och cykeln står ensam och trasig i stället utanför kontoret. Alla veckor i livet kan inte vara ett kalas och den här har av diverse anledningar i sanning inte varit det. 

Men i brist på berg att blogga om just nu i livets berg-och-dal-bana tänkte jag att vi kan återväcka en gammal glömd vinjett här, "Dagens bild från ett främmande land". Jag rotar fram nån gammal bild så hörs vi igen. Hej på er!

Strax tillbaka, ska bara gå och spy lite.

När jag kom ut från kontoret igår hade någon sparkat sönder min cykel. Inte snott den, bara sabbat. Sparkat av hela växelmojängen. Mitt på dagen mitt på Vasagatan, hur lyckas man ens? Jag som precis hade bytt däck och allt. Blev så himla uppgiven.

Och 6.30 i morse vaknade jag med magsjuka. Har kräkts 6 gånger på 3,5 timmar och David åkte just till Sthlm och kommer hem i morrn. Nu får jag sms-råd om att dricka en matsked avslagen cola var tionde minut av min husdoktor (alltså min bästis Sofia, the läkare) och när jag slutar spy och darra som ett freaking asplöv måste jag skriva klart en 15.000-tecken-text som måste bli asbra. Den var ganska trögskriven redan igår, innan magsjukan.

Såatte. Det går bra nu.

Elba

Elba ja! Det var så fantastiskt fint där. Toscana fast en ö. Världens bästa mat plus ensamma stenstränder med turkost vatten. Alltså den kombon. (!)

Vi bodde i byn Marciana Marina, där det fanns fina färgglada hus med tvättlinor mellan fönstren, ett bageri som hade funnits precis där sedan slutet av 1800-talet och längst bort längs hamnpromenaden fanns en utskjutande klippa som vi genast gjorde till vår. Den var upplyst på kvällen och då såg den rödorangea kalkstenen ut lite som om man vore på mars. Bäst var att sitta där i solnedgången med picknick. Det gjorde vi och några locals en eftermiddag, och localsen slängde av sig kläderna och badade i trosor och kallingar från klipporna och var bara så himla idylliska, tyckte vi. Det kändes genuint liksom, med folk som Astrid Lindgren-badade på det där viset.

Vi vandrade också upp på diverse bergstoppar med en guide som dukade fram ett helt hav med delikatesser. Vi inspirerades och på riktigt så levde vi på att två-tre (fyra?) gånger om dagen sätta i oss enorma mängder pecorino-ost, focaccia, oliver och annat gott. Och massa vin såklart. Det är det jag kommer att minnas allra allra mest av veckan - hur vi köpte block efter block av såna där ostar som är så dyra på ica och bara mölade i oss bit efter bit efter bit. Vi åt oss mätta på ost varje måltid. Ni hör ju själva, vad är drömmen om inte just det?

Eftersom vi var där för att skriva resereportage (och tja, på grund av hundra anledningar till) letade vi också upp flera ensamma stränder med vita stenar där vi låg och läste böcker och mumsade på våra ostar. Jag har ju för bövelen inte haft semester på hela året i år, förutom en långhelg i somras, så jag kände mig så jävla värd det. Jag låg med kameran och tog bilder rätt upp i himlen och bara unnade mig den känslan. Att solen värmde skinnet tills fräknarna kom fram och armarna luktade lite bränt, min bästa lukt. Och att få simma i vattnet som var så klart att man såg sin egen skugga på botten. 

Alltså det är så himla bra att resa med Linn. Hon är världsbäst på livsnjuteri och att unna sig och är en sån som kan bli lycklig av detaljer på samma sätt som jag. Av att se en gammal dörr med perfekt flagnad färg till exempel. I byarna på Elba, speciellt i de två tvilling-bergsbyarna Marciana och Poggio, fanns så många fina gränder att det nästan gjorde ont inombords. Alltså jag har aldrig fattat att Italien är sådär fint på riktigt, trodde liksom att den bilden var överdriven på något sätt. Men det var den ju inte. Det var på riktigt. Och en dag köpte vi en hembakad chokladkaka bakad med ett lokalbryggt öl som specialingrediens och då blev Linn så glad att hon blev tårögd. Lyckogrät lite över chokladen, för att "det blev en overload av bra". Det var också en fint. Och ja, sen åkte vi hem.

(Det här inlägget komprimerat till tolv ord: Den som vill ha tips på perfekt septemberresmål kan skriva ner "Elba". Bara gört.)

På riktigt?!

Häromdagen lämnade jag in min cykel för däckbyte och idag när jag hämtade den idag skedde följande konversation:

– Hej jag tänkte hämta min cykel!
– Okej, vad har den för färg?
– Ehm...
– Det är lugnt om du inte v...
– Det är klart att jag vet vilken färg den har! Den är svart. Med...lite lila?
– Det är inte den här då? (pekar på kolsvart cykel utan något som helst lila).
– Hehe jo.
– Det är lugnt, du visste ändå mycket bättre än de flesta.
– Vad menar du?
– Alltså de flesta har ingen aning. Det händer hela tiden att någon kommer in för att hämta en blå cykel som sedan visar sig vara röd, eller så.
– !!

Höst i stugan.

Min kille och min bror har snöat in på fiske. De köper nya spön, beställer färggranna glittriga special-drag på nätet och längtar ständigt efter att få ro ut på sjön och pröva fiskelyckan. I helgen skulle de ha åkt till Bexet och fiskat en hel helg ihop, men när David fick förhinder ryckte jag, mamma och pappa in så det blev en go family gathering av det hela istället.

Och det var som Bexet alltid är. Lugnt. Vackert. Vi tände brasa, spelade kort, åt god mat med dubbla förrätter - för man älskar ju förrätter - och vandrade iväg till vårt svampställe där det fanns så inihelvete mycket trattkantareller just nu. Vi plockade hela klasar i taget, bara öste ner i pappkassarna tills de blev tunga att bära. Korgar hade vi glömt hemma. När våra kassar var fyllda till mer än hälften började det gå hål i dem av vätan och först då gav vi oss, och det var nog tur för man ska ju orka rensa också. Hela köksbordet blev fullt av svamp. Det låg ungefär tusen spindlar i den där svamphögen också och en kröp på mig, i hårfästet i nacken. Jag tjoade ofrivilligt som en sån där fjompig person och pappa sa men döda den inte, släpp ut den! Jag dödade den.

Sen åkte vi på loppisar också, mamma och jag. Älskar den där förväntansfulla känslan av att veta att man kanske kommer hitta ett fynd. Och glädjen när man sedan gör det. I den gamla fabrikslokalen i Rydö bruk sprang jag på två makalöst fina - jättestora - plåtburkar, en från Göteborgs kex och en från Pricks småbröd. Gubben som sålde dem berättade att han fått dem av en gammal man vars familj sålt kakor från dem i sin handelsbod. Den ena burken är från 1930 och den andra från 1940-talet och de har glasrutor så att man kan kika in i dem, den ena på framsidan och den andra på locket.

"De här kan man få flera hundra kronor styck för nu för tiden har jag hört, såna går knappt att få tag i längre", sa gubben, och sålde dem till mig för 75 kronor stycket.

En glimt av någons liv

Det står en kvinna i fönstret mitt emot mitt kontor. Eller hon står inte i fönstret precis, det är mer som att hon går omkring där, i sitt kök. Hackar lök, kokar ihop en middag. Det ser ut som att hennes favoritkrydda är slut för hon letar och letar i hyllorna ovanför spisen. Vänder och vrider på små kryddburkar. Öppnar och stänger skåp. Det börjar skymma ute och hon vandrar bort till vardagsrummet, jag ser henne genom de andra fönstren, henne och den där fina golvlampan som just tändes. Plötsligt får hon sällskap av en vän. Eller en kärlek, det är svårt att säga. De äter i alla fall tillsammans där i köket, och det ser så hemtrevlig ut. Nästan som om jag sitter där med dem och inte tvärs över gatan på mitt kontor, kämpandes med ett reportage jag för en gångs skull fått för mig att skriva klart långt före deadline.

Jag älskar att se in i andra människors lägenheter, för man ser in i deras liv. Alltså är ingen galen stalker eller så, men det är häftigt att råka se en bit av någon annans vardag. Någon annans onsdagskväll, med spaghetti och köttfärssås men utan basilika, eller vad hon nu letade efter, och med vän på besök och smålampor tända som bot mot skymningen utanför. 

Jag knäpper av datorn, packar ner den i väskan och släcker om mig. Och så går jag hem till min egen onsdagskväll.

Klart man ska falla!

När ens vän och kontorskamrat ställer de rätta frågorna:

Jag: Jag är så godissugen är så jävla godissugen!
Linn: Men, ska du inte bara falla för det då?
Jag: Eh jo. (Piper iväg till affärn).

Tänk vilken enkel lösning det finns på vissa problem ändå. 

Äntligen här

Det är lite olika det där om när man tycker att det är dags att börja fira jul. "Slutet av september" tycker tydligen min pappa, i alla fall när frågan rör årets Julmustdebut. (Bra val ändå får man säga). 

 Bild från söndagsmiddag hos mina föräldrar i förrgår.  

Receptomania

På begäran av Jenny kommer här recepten på smarrigheterna från gårdagens middag:

Förrätten: Ugnsgratinerade trattkantarellknyten med Pecorino

Den här rätten hittade jag på själv utefter saker jag råkade ha hemma. Den är lätt att göra:
Stek trattkantareller med smör, salt och peppar. (Jag hade förvällda trattisar i frysen, har man torkade antar jag att man får blanda i lite vatten med så att de fluffar till sig igen (?)).
Blanda svampen med philadelphiaost med chilismak, och klicka i lite fet creme fraiche också. Det ska vara mycket svamp och lite smet. Salta och peppra och tillsätt nån mer krydda om du vill.
Kavla sedan ut smördeg och skär i trianglar. Riv någon god stark ost, till exempel parmesan. Jag tog en asgod vällagrad Pecorino Canestrato som jag köpte i Italien förra veckan (hej hej idyllen). Lägg sedan en klick svampröra och en liten nypa riven ost på varje smördegsbit och vik ihop till små knyten (eller använd en sån där fantastisk pirogklämma om du har). Pensla med ägg, toppa med mer av den rivna osten och grädda i ugn i typ 5-10 minuter, tills knytena fluffat till sig och blivit gyllenbruna på toppen. Perfekt som förrätt eller tilltugg eller till plockmatsbuffén.

Efterrätten: Blåbärscheesecake med mintchokladbotten

Det här receptet googlade jag fram – det var första men definitivt inte sista gången jag gjorde cheesecake. Det enda jag lagt till på egen hand är mintchokladen, men det var också den som blev pricken över i! Mycket, mycket gott I tell you. Såhär gör man:

• 10 digestivekex
• 50 g smör
• mintchoklad av önskad mängd, förslagsvis stor
• 3 ägg
• 2 dl vispgrädde
• 400 g philadelphiaost
• 2 dl strösocker
• 3 tsk vaniljsocker
• 225 g blåbär (ca 3 dl) + eventuellt blåbär till dekoration

Krossa digestivekexen, smält smöret och blanda ihop. Tillsätt hackad After eight eller annan mintchoklad. Tryck ut smeten i botten av en form med löstagbar kant.
Blanda ihop blåbären med sockret, färskosten och vaniljsockret. Tillsätt äggulor och häll äggvitorna i en bunke för sig. Vispa dem sedan tills man kan vända på bunken utan att skummet rinner ut.
Ta fram ytterligare en bunke och vispa grädden i den. Rör sedan ner grädden i blåbärssmeten, och sedan även äggvitorna. Försiktigt så att inte fluffet i smeten försvinner!
Häll till sist hela smeten i formen, som kommer att bli nästan full. Låt stå i frysen över natten. Ta fram cheesecaken ca 45 minuter före servering och släng då på ett gäng blåbär på toppen. Åsså njut.

(Huvudrätts-fisksoppan var också helt jävla smashing, men den har jag inte recept på. Ska be bror skicka det. Dessvärre blir detta inlägg bildlöst eftersom jag inte fotade, men kan intyga att maten blir snygg. Cheesecaken blir ju tex ljuslila - fancy!)