Vinprovningen

Igår kväll var jag och D på vinprovning med min bror och hans tjej samt vår kusin och hennes man – en bröllopspresent till de sistnämnda. Svårt det där med vin alltså. Ett luktade extremt mycket sötlakrits och jag var hundra procent säker på att jag gissade rätt på det, eftersom sötlakrits fanns med under det vinets dofter. Sa även högljutt "Är det inte det här rätt kommer jag aldrig hävda något om smak eller doft under resten av mitt liv."

Det var såklart inte det vinet. Det doftade vinbär eller nåt, tyckte experterna. 

Jag lyckades till slut ändå få två av fyra rätt (det första eftersom det var väldigt ljusrött och det bara fanns ett vin som skulle vara det, det andra för att jag tjuvlyssnade när kusin Sara sa "pepprigt!" och då valde enda vinet som hade peppar med i beskrivningen. Är expert på detta som ni hör). 

Efteråt åkte vi hem till Anders och Linnea där vi bjöd Sara och Johan på trerättersmiddag. Det var fasen godaste jag ätit på länge: mina trattkantarellknyten med chilifärskost och Elba-handlad Pecorino Canestrato till förrätt, Anders och Linneas magiska (!) fisksoppa med aioli och vitlöksbröd till huvudrätt, och så min blåbärscheesecake till efterrätt. Jag hade freestylat och fyllt digestivebottnen med hackad after eight-choklad = hysteriskt gott, faktiskt. Blir nu hungrig av att bara tänka på detta. 

Om att bete sig på Bokmässan

Hängde på bokmässan igår med Nico. Får alltid ett lyckorus när jag går in där men sen blir man ju HUR trött som helst. I fötterna, öronen, ryggen, huvudet.

När minglet började tog vi vin på ett ställe och skulle sedan fylla på glasen i nästa monter (halva poängen med mässor ju), varpå Nicole gick och slängde sitt plastglas för att ta ett nytt. "Så att det inte ser ut som att vi går och pimplar vin överallt". Hon ville alltså inte göra bort sig. Två sekunder senare gjorde istället jag bort oss genom att - lite för högt och euforiskt - utropa "Nicole det finns chips!!" varpå tre människor vände sig om och skrattade högljutt. Och ganska hjärtligt faktiskt, men antagligen för att de måste ha trott för en sekund att det var ett charmigt litet barn som tjoat om chipsen. Jag log soligt,"bjöd på mig själv", och skulle öppna en flaska cider (oh well, pärondryck av ciderkaraktär) eftersom jag var mer törstig än sugen på vinpåfyllning. Men då var flaskan givetvis skakad och jag sprutade läsk över några finklädda bokmässedeltagare, bland annat dem som just skrattat åt min glädje över chipsen.

Men det var ju himla tur att Nicole hade gått och slängt sitt plastglas med en droppe rödvin kvar när hon skulle fylla på med vitt. Hade ju varit sjukt pinsamt annars liksom.

(Vi pep iväg till den här gigantiska fåtöljen gjord av pocketböcker och satt sedan där mycket stilla och kollade på folk och gjorde inte bort oss mig mera.)

PS. Lyssnade också på Johan Persson och Martin Schibbye som kom och höll tal om pressfrihet. Är så sjukt impad över att de klarar av att vara så starka/målinriktade/välformulerade/ej bittra - de har ju för fasen bara varit fria i någon vecka eller två. Heja dem, verkligen.

Home sweet home, krossat vin, förlorat bagage och dokusåpakändis

Nu är jag hemma igen! Har haft det så gött att jag nästan skäms, ni som följer mig på Instagram måste ju hata mig by now efter den långa raden glädjeyttringar över mat, sol och blått vatten den gångna veckan. (Tänker ibland att jag ska bli lite mer "cool" och inte gladskrika digitalt sådär, men alltså jag är ju sån här. Blir så till mig att det bubblar under skinnet när allt är sådär gött. Speciellt efter en regnig skitsommar där jag dessutom inte varit ledig nånting alls. Man ska njuta när man kan!)

Jallafall, som ni naturligtvis räknat ut kommer det ju komma ett bildinlägg snart när jag gottar mig ännu mer åt god mat, solstrimmor och fina gränder (Linn och jag är mycket mycket bra på livsnjuteri) men just nu sitter jag bara här och glor UTAN väska/necessär/kläder att packa upp. För mitt bagage försvann mystiskt nånstans på flighten mellan Rom och Köpenhamn, och jag är rädd att bagaget kanske aldrig kommer tillrätta igen. (Men det gör det, visst?) Lyckades på hemresan även slå sönder en fin vinflaska jag köpt mitt under packningsprocessen (är mkt smidig person, hej rödvin på hotellrumsgolvet). Men men. Men överlever ju även ett sådant drama.

David är inte hemma än och just nu utspelar det sig en utdragen gissningslek mellan oss på sms. Jag har skickat honom den här bilden som jag smygtog på Kastrup förut, tillsammans med texten "Gissa vem?". Det går sådär:

- Reinfeldt?
- Nope. Bra gissat, men det är lite mindre coolt, men mer roligt, än så.
- Ove Sundberg?
- Nej men bra gissning! Han är längre än jag tänker mig Henrik Dorsin. Och lite äldre. Och VD.
- Vet i fanken! :)
- Vi har sett honom på tv. Och han har ibland röda byxor.
- Buzz!! (Kod för en person vi känner/känner till. Och det var också fel).
- Haha nej, men kunde varit. Han har förutom röda brallor ofta (alltid?) kavaj samt skön dialekt.
- Du får säga.
- "En fräsig keps"
- Boris!

Alltså det blev rätt först efter jävligt mycket om och men, kan man tycka. Sen visade det sig att David under hela gissningen kollat på snubben i bakgrunden. (Det är alltså mannen man ser ryggtavlan på som gäller!) Nu fnissar jag mycket åt att Davids första gissning angående vem den lille iprenmannen med skidjacka och plastkasse i bakgrunden är, var "Reinfeldt".

Lyckades NI gissa rätt på Gekås-bossen efter mina ledtrådar? (Våga erkänna att ni också okynnes-tv3play:ar!)

Denna lördagkväll

...tillbringades på Hagabion med Josefine och Emster. Hurra för detta! Så himla bra personer, gillar dem mycket. Vi åt chevreost-overload (eller jag gjorde det, väljer alltid chevre om det finns chevre, de andra åt köttfärslimpa), drack vin och kollade på en dokumentär om Lars Lerin. Den var fin och tänkvärd och även rolig, man blev varm i hela hjärtat. Hade ingen aning om vem Lars Lerin var innan filmen men känner mig nu mycket upplyst.

Nyss kom jag hem och insåg att jag inte kan chilla med ett glas vin i soffan utan måste packapackapacka och inte glömma något viktigt, för 02.30 går bussen till Kastrup som ska ta mig och Linn till Italien. Det blir fint. Det blir nog väldigt väldigt fint tror jag. Hej så länge.

Vänner man saknar

Bild snodd från fejjan.

Det sorgligaste jag vet - efter att människor man gillar kan dö - är att människor man gillar kan flytta. Förutom då de bor på grymma ställen där man vill hälsa på, för i de fallen är det ju inte sorgligt utan fenomenalt.

Men jallafall, en som flyttat och som jag saknar sjukt mycket är Lotta. Lotta och jag pluggade Utveckling och internationellt samarbete på GU för många år sedan, de första kurserna jag läste på universitetet. Alltså kontrasterna i denna människa: hon är den flamsigaste, spralligaste och galnaste jag känner - och samtidigt den som skaffat sig värsta häftiga toppjobben inom "utvecklingsbiståndsbranschen", eller vad man nu ska kalla den. Så jävla mäktigt.

Först lämnade hon Göteborg för att flytta till Mocambique och jobba för FN:s World Food Programme. (Coolt). Sen blev hon typ chef (!) på en bank (!) i Maputo med ansvar för massa människors mikrokreditlån (!). (Också coolt). Sen flyttade hon hem och fick ett toppjobb på Sida, och snart ska hon positioneras ut på ashäftigt men ännu hemligt (hemligt!) uppdrag någonstans i världen i två år. Och jag vet vilket land det antagligen blir OCH DET ÄR ETT JÄTTECOOLT LAND. (Och ja, jag tänker åka och hälsa på.)

Dagens idol = Lotta. 

Och som sagt - kontrasterna. Samtidigt som hon berättar om detta superhäftiga jobb skriver hon "och då måste du hälsa på mig och skriva reportage om xxx-regimen, och sen måste du göra något resereportage också så att du kan ta bilder på mig på nån häftig klubb där! HELST NAKEN!".

Thats my Lotta det. Supersmart, oerhört framgångsrik och fullkomligt urballad. 

Så gick det till

Här beskriver Johan Ripås hur SVT lyckades avslöja hur den etiopiska regimens manipulerade propagandafilm kom till.

Välkomna hem

Jag tittar på dokumentären om Etiopiensvenskarna, uppsmälld på hela väggen av projektorn. Tittar storögt och liksom håller andan, och när den tar slut inser jag att jag suttit i samma ställning i soffan under hela timmen, knäna uppdragna under hakan. Deras historia griper tag som inihelvete, de ville ju bara berätta sanningen. De ville bara beskriva verkligheten i all sin fulhet, ställa ansvariga till svars för övergrepp och förtryck. Göra det rätta. Och så hamnade de i orättvist dömda i ett råtthål som resultat av det. Det gör mig förbannad som vanlig medmänniska, men ännu mer som journalist. Man får aldrig skrämmas till tystnad.

Två känslor sitter kvar nu: Det är fantastiskt att de äntligen är fria. Och jag hoppas innerligt att någon kommer att berätta historien som de var i Ogaden för att rapportera om.

Om att ta med Finn hem också

I fredags var jag och Nicole och Martina hos Johanna och käkade middag. Vi hade peppat hela veckan för att gå ut, vi skulle vara "jätteuppklädda och gå 'ironiskt' till något ställe som typ Incontro" som Martina besämt (hon är en sjukt rolig person) samt piffa oss järnet och dricka drinkar och hela baletten, ni vet.

Så åt vi jättemycket mat, skrattade oavbrutet* och vips var klockan ett och någon konstaterade att vi kommer nog inte gå ut ikväll, eller hur? Och det gjorde vi inte heller. Tog istället taxi hem (lika vuxet som onödigt) och på vägen ut såg jag paketet med Finn Crisp som jag tagit med mig till ostarna vi ätit. Och så ursäktade jag mig till J och tog med paketet hem.
I taxin log Martina vänt mot mig och sa att hon tyckte det var många vuxenpoäng på den grejen. Där satt jag med mitt lilla öppnade kexpaket i handen liksom, hållandes om det med ett ömt litet grepp.

Var för övrigt sjukt nöjd med det hela eftersom jag kunde äta svinmånga med ost och ingefäramarmelad till lördagsfrullen.

(* Bland annat åt att en av oss - inga namn nämnda - berättade att hon hypokondrisk som hon är fått för sig att hon fått en STD, och tvingat inte mindre än TVÅ hudäkare - obs ej gynekologer utan vanliga hudläkare - att undersöka detta närgånget och ingående. Och när de svarade att hon var fullkomligt frisk gick hon ändå till apoteket och köpte salvan för den befarade åkomman. Mkt underhållande historia faktiskt. )

Jag och Finn

Min nya hangup: Finn Crisp-kex, god ost och apelsin-ingefära-marmelad. Så jävvla gott. Har ätit det varje kväll den här veckan, ibland som middag, ibland som prefood*, som Martin F skulle kalla det. 

* Mat man goffar i sig under tiden man lagar den "riktiga maten"

Infernot

Den här veckan har vi en målare som målar om i sovrummet och hallen. Underbart såklart. Men det här med att vardagsrummet under tiden ser ut så här – och att bygget kommer stå helt stilla under helgen – inte riktigt lika underbart. Om man säger. 

Om sånt man tydligen inte pratar om tillräckligt mycket

Lyssnade just på Amanda Svenssons sommarprat om hur unga kvinnor ibland bemöts inom sjukvården, och åh så bra det var. Blev helt upprörd och kom att tänka på en egen erfarenhet.

Det första preventivmedel jag hade var p-piller, en sort som funkade bra. Men några års användning tyckte plötsligt en barnmorska, eller vem det nu var som skrev ut de där recepten, att jag skulle sätta in en p-stav istället. En sån där liten, liten hormonstav som sätts fast under huden på insidan av överarmen. Det är enklare säkrare modernare bättre gör det bara, sa barnmorskan. Så då satte jag in en sådan.

Några veckor därefter gjorde det plötsligt som från ingenstans ont att ligga. Ont! Jättekonstigt och irriterande. Jag gick till en barnmorska/gynekolog för att klura ut vad som var fel och då tittade kvinnan mig i ögonen och frågade - citat - om jag var riktigt kär i min kille?
Alltså förnedringen i att någon utgår ifrån att det "sitter i huvudet". Jag var typ 20 år, jag hade varit ihop med min kille i evigheter, han var den enda jag varit med, problemet hade uppstått väldigt plötsligt och ja jag var faktiskt riktigt kär i min kille. Hade det varit problemet hade jag nog gjort slut snarare än att ha sökt hjälp, tänkte jag surt. Hur som helst fick jag samma råd som Amanda Svensson talar om i sitt sommarprat, det där de säger är bra mot allt. "Tvätta med lite filmjölk så blir allt bra".

Well.

Månader gick, det blev inte nämnvärt bättre. En dag pratade jag om det med min bästa vän, som halvskrek "det är exakt samma för mig, exakt samma, tack gode gud att det inte är bara jag". Och så sa hon att problemen hade dykt upp kort efter att hon satte in en sån där p-stav, en likadan som jag hade. En sån som skulle vara enklare säkrare modernare bättre. Och så förstod vi att dessa stavar var roten till allt ont, plockade ut dem och fick våra liv tillbaka som i ett kick.
(Samma vän hade förresten också - som en liten parentes bara - gång på gång fått höra att hennes extrema magsmärtor berodde på "stress, som är så vanligt bland unga tjejer" när det senare visade sig att det var typ ett blödande magsår som berodde på väldigt fysiska och konkreta fel på magen.)

Hur som helst, ett par år senare satt jag med ett gäng tjejer jag pluggade med och käkade middag, vi började snacka om preventivmedel och jag berättade om erfarenheten av p-staven som pajjade allt. Det visade sig då att sex av oss åtta i rummet hade uppmanats sätta in just en sådan p-stav och fått exakt samma problem av den. SEX AV ÅTTA personer. Och alla trodde såklart att de var ganska ensamma om det.

Så när Egon skriver att vi är för dåliga på att prata om sånt här, då har hon uppenbarligen helt rätt. Och jag kan inte låta bli att undra om det någonsin hänt att en kille som sökt hjälp för plötsligt uppkomna underlivsrelaterade problem fått frågan "men du... är du riktigt kär i din tjej då?"

Utlasad men inte bitter för dä

I fredags var det min sista dag på GP-viket (utlasad ni vet, det där som man blir i min bransch), och som vanligt när något tar slut var det en lite konstig känsla. Gillar väldigt mycket att vara på Utland och när jag skulle gå sa massa folk så fina saker att jag hade tårar i ögonen (!) i hissen på vägen ner. Jag tror inte att hejdå:et är för alltid, men ändå, på oviss tid är det ju onekligen. Utlasning brukar ha den effekten. (Förutom att det visade sig att jag hade 32 timmar kvar innan jag verkligen är utlasad och därmed nu är inbokad på två inhoppshelger under hösten. Hehe. Man kan säga att det förs stenkoll på det där.)

Men nu är jag alltså tillbaka på frilanskontoret igen, i mitt och Linns fantastiska rum, och som jag älskar det. Också. Det känns nästan som semester trots att jag egentligen har tokmycket att göra. Bara det att kunna ta sovmorgon när man behöver det, jobba som ett as en dag för att gå hem tidigt nästa, jobba liggandes i en soffa för att det är bekvämt eller ägna en hel dag åt att sortera alla papper och pärmar för att man blev sugen på ordning och reda. Fint som snus.

Också kan man lägga sig på golvet en stund och "vila lite". Det gjorde Linn förut idag. I samma sekund som hon sa Äsch, jag lägger mig här lite. Men jag måste gå om en timme så väck mig om jag skulle somna så kände jag ett jubel inombords. Fy fan vad fint vi har det. Frilansfria.